mama debatt med Cissi Wallin: Länge leve lekvägrande vuxna!

Jag hänger en del i vår närmsta lekpark med 2,5-åringen (och mitt ständigt låga blodtryck). Vi hamnar där ganska ofta, trots att det är något av det tråkigaste jag vet. Men en stor del av föräldraskapet handlar ju om att offra sig. Kavla upp ärmarna och låtsas att man är orimligt taggad på att stå och putta en gunga i 37 minuter, i snålblåst.

Och jag har börjat skönja ett mönster, där i lekparks-habitatet: Samtidens prestations- och duktighetspress har smugit sig in även här. Runt omkring mig finns nämligen ständigt föräldrar som tycks ta parkleken på lika stort allvar som Nassim Al Fakir tar sitt jobb på Barnkanalen. Det leks och spexas på en ambitionsnivå som gör mig helt matt. Det tas med avancerade leksaker hemifrån, dukas upp genomtänkta pyssel på de kommunala sittbänkarna.

"Det är ingen naturlag att du som förälder måste leka med dina barn"

Det är som någon obehaglig masspsykos. Som att vi småbarnspäron har ett kall utöver att vara någons mamma eller pappa – nämligen att också vara en fullfjädrad lekkompis. Som en oskriven tävlan i vem som faktiskt framstår som mest uppskattad och rolig bland ungarna. Men bryr de sig verkligen?

För ett tag sedan tog mama upp just detta, något laddade, ämne. I artikeln kunde man läsa: "Handen på hjärtat: Hur roligt är det att sitta på golvet med en plastbit i handen? Och försöka se ut som att det är jättekul?"

– Barn kan leka själva. Det är ingen naturlag att du som förälder måste leka med dem. De har tillräckligt med fantasi och barnslighet inom sig för att roa sig själva, säger barn- och ungdomspsykologen Jenny Klefbom.

"Vuxna kan knappt avsluta en mening på grund av mini-diktatorer som får ta all luft "

Gissa om jag ropade ”YES”! Jenny Klefbom bekräftar dessutom det gamla talesättet ”barn måste få ha tråkigt ibland". Faller vi hela tiden för våra ungars tjat om att vara med och stimulera deras leklust så skapar vi väl lätt… curlade småpåvar. Som konstant avbryter vartenda vuxet samtal med att dra iväg med minst en i sällskapet för att bygga lego, veva hopprep, kolla på något uppträdande…

Vi har väl alla varit i ett sådant socialt sammanhang – där de vuxna knappt kan avsluta en mening på grund av mini-diktatorer som får ta all luft, helt oemotsagda. Kalla mig old school, men vad hände med att lära sig vänta på sin tur och att ta hänsyn?

Min uppväxt bestod till stor del av att hänga med på morsan och farsans aktiviteter. Vi barn blev placerade i tv-rummet eller gillestugan och sedan hade vi ju heeela kvällen på oss att leka fritt, bygga inomhuskojor, kolla alla avsnitt av "Alf" (alla ni andra 70- och 80-talister vet…) och bläddra igenom varenda cool serietidning utan en massa vuxna som tjatade i ena örat. Jag minns det bara som en befrielse, att slippa pinsamma mammor och pappor som gjorde sig till i någon märklig lekledar-roll. Vi hade vårt universum – de vuxna hade sitt. Men vi visste hela tiden att de fanns i närheten om det var något.

"Man är inte en sämre förälder om man inte sitter på huk och faktiskt leker"

Även barnpsykologen Malin Bergström säger, i flera intervjuer, att det bara är sunt att låta barn leka utan vuxnas direkta inblandning. Och flertalet studier under senare år har kommit fram till detsamma – så länge man är engagerad genom att visa barnet att man bryr sig om dess nyfikenhet och kreativitet.

Det räcker med andra ord med att bara bekräfta att en lek verkar spännande eller att skapa en rolig lek genom att tillåta att ungarna får röja fritt i den och den kökslådan. Man är, enligt samstämmiga barnexperter, alltså inte på något vis en sämre förälder om man inte också sitter med på huk och faktiskt leker. Mitt superlåga blodtryck som ger mig yrsel av att bara böja mig ner och knyta skorna tackar och bockar för det.

Hela den här duktighetsstressen som tycks genomsyra alltför mycket i dagens föräldraskap, av alla forumtrådar och kommentarsfält att döma, bottnar kanske i något helt annat? Vad är det vi vill bevisa? Varför känner man sig ens lite dålig bara för att man inte kravlar runt i sandlådan och gräver för glatta livet?

"Vad händer om vi anammar våra föräldrars generellt mer avspända lekengagemang?"

Häromdagen frågade jag min mamma om hon också kände otillräcklighetskänslor kring det när jag och brorsan var små. Hon bara skrattade och sa "Vadå? Jag hade ju fullt upp med annat, när skulle jag haft tid att roa er också?". Och minnesbilderna blir tydligare. Visst fan satt hon där, på parkbänken intill sandlådan och knåpade i sin korsordstidning medan vi härjade. Att dagens "usla" smartphone-päron skulle vara sämre är därmed en osympatisk myt.

Vad händer om vi anammar våra föräldrars generellt mer avspända lekengagemang? Kommer våra kids att bli anknytningsstörda sociopater hela bunten? Troligtvis inte. Kanske blir de i stället tryggare och självständigare individer, som tidigt lärt sig ta egna initiativ, jobba med sin problemlösningsförmåga och självbild överlag? Jag väljer att tro det.

Med tanke på min 2,5-årings ganska tydliga irritation när morsan eller farsan börjar rodda om i hans "hästhage" så… länge leve att vara en lekvägrande vuxen, med gott samvete!

Önska dig i julklapp: Mors dag-helg på spa i maj

Saknar du Cissi Wallins blogg på mama? Följ henne på Instagram istället!