Malin Wollin undrar vad det är för fel på folk som inte vill hänga med henne och Joachim.
Malin Wollin undrar vad det är för fel på folk som inte vill hänga med henne och Joachim.

Malin Wollin: "Varför vill de inte leka med oss?"

Malin Wollin väljer noggrant vilka som ska få äran att bli hennes vänner – och chockas svårt om de inte väljer henne tillbaka, hon som är så härlig och rolig: ”De måste ha fått något hårt i huvudet.”

När jag var liten var det livsviktigt med vänner. Det kunde räcka med bara en men då skulle det vara en DÖDSBÄSTIS genom död och pest och djävulskap. Det skulle vara absolut pax på den vännen. Och om någon annan kom in i leken och försökte kissa revir på galonbenet så rev jag upp himmel och jord och höll svavelosande brandtal om vilken genomlusig svikare vännen var som inte förstod att hon var paxad på livstid. Herregud, vad trodde hon, att jag skulle dela med mig?

Ju äldre jag sedan blev desto viktigare blev det att ha många vänner, det spelade inte så stor roll vad jag hade de här vännerna till eller om vi ens hade något gemensamt, antalet var viktigare än innehållet. På gymnasiet kunde det till och med räcka med att man var en betydelselös reservdel av en sammanslagning människor för att jag skulle vara nöjd (vilket jag aldrig var).

Jag hade skyhöga krav på dem som jag inför mig själv kallade vänner och om de inte levde upp till det var de bara ”vänner” oavsett om de tyckte att jag var en äkta vän.

Är ni med? Jag var vilse. Borttappad i lingonskogen och förvirrad. 

Nu är jag en stor tjej och nu vet jag vad jag vill ha och ser jag något jag gillar så tar jag det. Jag kan, likt ett barn, fråga ytligt bekanta om de vill leka med oss. Så gör jag hela tiden. Jag bryr mig inte om värdighet och cool, det tåget har lämnat stationen och jag missade det. Så jag står kvar på perrongen och raggar hämningslöst på oskyldigt folk. 

Jag är en sådan som bestämmer vilka som ska få äran att bli mina vänner. Jag utser ett offer, de kan komma en och en eller i par, jag bidar min tid (en kvart), bestämmer mig för att de är roliga (de skrattar åt det jag säger) och sedan gör jag ett utfall och sätter klorna i dem. Jag ger dem ingen chans till reträtt. Bara hem till mig med dem och nu är vi vänner och allt kommer att bli bra. Vi ska laga middagar, dricka vin, prata om hur hopplösa barnen är och skoja om sex och samlevnad. Ja, hurra, så ska vi ha det! Och vi ska leva lyckliga i alla våra dagar! Hurra för mig som hittade dig!

Nu har jag en exklusiv cirkel av vänner som vi roterar och plockar från. Vårt pärlband av upphittade bekantskaper som vi håller hårt i (nästan så att de kvävs, men bara nästan, döda vänner har jag ingen användning av).Allt är frid och fröjd och jag far inte illa av att någon kissar på galonben. 

Men så händer det. Inte ofta, men ibland händer det. Någon vill inte leka med oss. Jag har dragit hem ett offer. Städat Hemnet-fint, tänt doftljus, kammat ungarna och köpt lite dyrare vin och skrattat HAHAHA! på ett härligt smittsamt sätt en hel kväll. 

Och så hör de inte av sig. De bjuder inte igen. Och jag står där alltid lika oförstående. Hur kan man inte vilja vara med oss, med mig? Hur störd är man om man inte uppskattar mitt sällskap?

Och där andra kanske slickar såren och tänker att de nya vännerna kanske hade andra vänner som de hellre vill vara med på helgerna så tänker jag vafalls!

Jag kan tänka mig att andra lägger skulden på sig själva och tänker att de helt enkelt inte var tillräckligt roliga. Så tänker inte jag. En sådan flicka är inte jag. 

Jag tänker: Vad är det för fel på dem? Har de fått något i huvudet? Något hårt?

Jag vet att det inte beror på mig, jag vet att det inte är vårt fel. Vi är roliga och härliga och varma och generösa och innerliga och också roliga. Vem skulle inte vilja leka med oss på regelbunden basis? Nej nej, vi har att göra med ett par exemplar av urtråkiga människor som inte inser vilken umgängesskatt de har framför sig. De har missat sitt livs chans! Glädjetåget har lämnat stationen, you snooze you lose och so long!

Så tänker jag.

Men jag har svårt att glömma. Jag vill veta! Men hur gör man? För även om jag är genomskinlig och transparent som en statlig myndighet så tycker till och med jag att det är lite väl blottat och utfläkande att åka hem till någon och fråga varför de inte vill leka. Ska jag göra det? Ska jag åka dit och ringa på?”Hej! Jo, ni vet den där gången för ett år sedan när vi bjöd hem er och vi hade sådär trevligt och ni stannade ända till klockan tolv och drack vin och hade samma värderingar och humor och var jättehjärtliga hela vägen ut på trappan, hur kommer det sig att ni inte bjudit igen?”

Vad kan svaret rimligtvis vara? Att de suttit fast sedan maj och att det var en hiskelig tur att jag kom annars hade de svultit ihjäl? Hur mycket jag än forskar i detta så finner jag inget svar. 

Annat än att det är något stort fel på dem. 

 

Stackars satar.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + ett hårkit från IDA WARG för 199 kr. Köp nu!