Äntligen höst! Nu ska Malin minsann städa, simma, springa, äta rawfood – och dagdrömma om att hon lever i en postorderkatalog: ”Jag ska vara en glad kvinna i ett soligt city på språng mot något spännande.”

Malin Wollin

Ålder: 33.

Familj: Joachim Lantz, 35, fotbollsspelare och miljökonsult, barnen Astrid, 9, Saga, 8, och Arvid, 3,5.

Gör:
Skriver, är mamas krönikör och bloggare.

Bloggadress: blogg.mama.nu/malinwollin/

Det var den första juli och solen grillade nacken på min väg ut till brevlådan. På sommaren hänger den alltid snett på endast en krok eftersom sommarvikarierna inte är försiktiga med sitt lådsläng. Mycket riktigt hade den hakat ur den ena skruven och hängde sorgset på sniskan. Jag rättade försiktigt till den igen och öppnade locket. Det verkar tungt. Så slår en bekant doft mot ansiktet. Tunt papper med många bilder, tryck, kemikalier och nytt, och mer kemikalier.

Det var en het sommardag i början av juli och den första höstkatalogen hade kommit. Och hade jag längtat efter små romantiska klänningar och försvinnande små bikinis i februari så blev jag fullständigt golvad
av alla murriga kappor, stövlar i mocka och överdimensionerade sticketröjor. Höst! Allting blir ju bättre på hösten, det vet alla. Nytt blad, nya möjligheter och nu ska precis varje aspekt av livet uppdateras och förbättras. Livet 2.0.

Huset ska alltid vara städat, även barnens rum där det ligger färdiggjorda läxor och släta kläder över stolsryggen varje kväll.

Jag ska inte så mycket som snudda vid en deadline, än mindre passera dem. Jag ska simma och springa och inte titta på tv. Jag ska äta rawfood och hemgjord granola med bovete och det ska alltid vara ordning i tvättstugan. Inte en enda gång ska jag springa ner naken med håret på ända och leta rena flicktrosor när klockan är femiåtta en tisdagmorgon. Aldrig mer ska Arvid förnedras i flicktrosor.

I början av oktober ska vi åka till en djup skog och hitta svamp och blåbär och ingen ska bli bajsnödig.

Jag ligger i vår obäddade säng och drömmer. Jag har hunnit halvvägs in i härligheten och sidorna är så fantastiskt nya, de slickar sig mot varandra och när man med fuktade fingrar särar 83 från 84 så slår doften emot ansiktet.
Åh alla dessa minnen och hur de känns!

När jag var barn fick vi aldrig La Redoute eller H&M. Men vi fick Cellbes. Cellbes hade mormorskläder, så som mormödrar såg ut när jag var barn med vadlånga kjolar i klara färger, höga blusar och rullat hår. Cellbes var sorgligt. Att få Cellbeskatalogen i brevlådan var som att leta bland ettan och tvåan på tv och bara hitta Helgmålsbön.

Men så fanns ju Ellos. De hade jeans och snygga behåar som man inte hade användning för. Och så hade de inredning.

Fantastiskt inredda rum som kändes jätteäkta eftersom man kunde se att utsikten utanför var ett stort fotografi föreställande en äng i dåligt upplösta färger. Rummet kunde vara ett mysigt kök med matchande duk, stolsdynor och gardiner med veck. Och jag tyckte att det var ouppnåeligt snyggt, så perfekt.

Så snyggt som i Elloskatalogen kommer jag aldrig att få det, tänkte jag för mig själv och konstaterade att då kunde man ju lika gärna önska sig en pool med guldkant och ett stall fyllt med vita ponnys. Jag menar när man ändå höll på och dagdrömde.

Hundöron. Hundöron överallt där de åtråvärda plaggen och möblerna fanns. Man vek och var helt övertygad om att allt man paxade skulle finnas inom räckhåll. Men så köpte man aldrig något.

En gång.
En gång fick jag köpa en soffa. På Ellos.
Jag undrar just hur länge jag behövde tjata innan mamma sa ja.
En tvåsitsig bäddsoffa som var rosablommig. Två ryggkuddar som var högre mot mitten så att de tillsammans skapade ett valv som krönte soffan. Två lösa kuddar vid armstöden, kuddar med volanger.

Den var det vackraste jag sett. Och jag fick fylla i talongen och beställa. 1 499 kronor kostade den om jag minns rätt. Talongen skickades i väg och veckorna gick. Jag hann faktiskt glömma bort den.

Och plötsligt en dag på väg hem från bussen över ängen så stod den där. På ängen. Som i en dröm. Budet hade väl inte orkat hela vägen ner eller så trodde han att på landet lägger man människors post på ängen och sedan apporterar kossorna hem den till husse och matte.

Mitt på ängen, inplastad och fuktigt våt stod den där i solskenet och jag blickade försiktigt och inte så lite misstänksamt upp mot den blå himlen. Hade Gud skickat mig min soffa? Gudomligt snygg var den, så mycket var i alla fall sant.

Som ni säkert har förstått, efter ord som Ellos, blommig och volang, så var den fullständigt extremt jätteful. Men det såg jag inte då. Jag såg en ungdomsdröm. Nu skulle mitt liv bli så mycket bättre. Alla killar som var söta skulle älska mig bortom tid och rum, jag skulle få större bröst och mina USA-strumpor skulle sitta som på Cissi i 7A och göra mina vader minst lika åtråvärda.

Från den dagen hade jag det vackraste rummet av alla. Den var svår att sitta i och omöjlig att sova i men alla avundades min rosablommiga juvel.
Och allt tack vare katalogen.

Mitt liv förändrades inte nämnvärt och i soffan låg jag och
hånglade med just ingen alls. Ingen söt och ingen ful och USA-strumporna halkade ner på mina spinkiga ben.

Det finns många bra köp jag gjort genom åren, de fantastiska näbbklänningarna i linne som flickorna bar på Arvids namngivning till exempel.

Men.

På varje bra köp går det elvahundra dåliga. Allt är inte en rosablommig tvåsitssoffa vet ni.

Allting är ju så fantastiskt i katalogen. I modetidningar sitter
modellerna i konstiga poser, armarna är krokiga och minen är svår. ”Klänningen på bilden finns hos Tiger och kostar 3 500 kronor” står det trots att modellen har på sig en polotröja.

I katalogens värld är allting bra. Alla är lyckliga och på varje sida en vacker glad kvinna mitt i city på väg till något roligt. Om jag köper den där klänningen som är en polotröja i tidningen kommer mitt liv bli en märklig vinkel och konstiga armar. Om jag köper outfiten i katalogen kommer mitt liv bli ett liv på språng i ett alltid soligt city på väg till något spännande och utvecklande. Jag kommer alltid ha högklackat och jag kommer alltid se ut som en ny katalog i brevlådan.

Och så gör man ännu ett av de där åttahundra felköpen som efter det att man hämtat paketet på posten, förlåt macken, visar sig vara en trist bastopp som är nopprig redan innan man tvättat den. Man tittar på sitt efterlängtade köp och undrar vad som hände med modellkänslan.
Man lägger försiktigt ner den i sin tillhörande påse, förseglar och klistrar på returlappen.

Och så kryssar man ännu en gång i returorsak: ”Motsvarade inte förväntningarna.”

NUVARANDE Malin Wollin: ”På varje bra köp går det elvahundra dåliga”
NÄSTA Kitty Jutbring – ny bloggare på mama.nu!