Måndag till torsdag strävar hon på med fiskpinnar och tvätt. Men varje fredag förvandlas Malin Wollin till en flärdfull succé i ett moln av dyr parfym.

Min inre succékvinnas liv

Parfymen: Elie Saab.

Kläderna:
Filippa K och Dagmar, under­kläder från Agent Provocateur.

Maten: Åtta bitar sushi till lunch och bulgursallad med en chardonnay från Nya Zeeland. På helgerna lamm med mynta.

Läser: Elle och mama.

Ansiktscrèmen: La Prairie som hennes man köper på flygplatsen när han kommer hem från en av sina affärsresor.

Frukosten: Turkisk yoghurt, kiwi, grape och kokt ägg. Croissant från bageriet runt hörnet på lördagarna.

Bilen: Toyota Prius som sällan används.

Vikten: Pendlar mellan 59,3 och 59,8 kilo. Att vara smal är inte viktigt. Jo, lite.

Resan: Långweekend i New York, långresor fungerar inte med jobbet.

Malin Wollin

Ålder: 33.

Familj: Joachim, Astrid, 9, Saga, 7, och Arvid, 3.

Bor: Kalmar.

Gör: Krönikör och bloggare för mama, krönikör i Aftonbladet, känd som ”Fotbollsfrun”.

Blogg: blogg.mama.nu/malinwollin/

Måndag, tisdag, onsdag och torsdag. Jag är duktig. Åh så duktig jag är. Jag hittar rena trosor i en hög i tvättstugan på morgonen, och så har någon redan klätt på sig när man kommer upp från källaren med ett par urtvättade hello kittys i näven.
”Men har du redan tagit på dig byxorna?”
”Ja!”
”Men du hade ju inga trosor på dig.”
”Visst ja.”

Vi bråkar om vems tur det är att komma på någon annan maträtt än tacos, pann­kakor eller kyckling i ugn med brunsås. Förlo­raren ställer sig sedan uppgivet och panerar en ledsen fisk.

Man panerar den och man vet att man borde rulla den i farin så att de åtminstone slickar lite på den. Men man ljuger för sig själv där man omsorgsfullt vänder vit plattfisk på en skärbräda man fick från Ikea när man köpte sitt flytta hemifrån-kit för femton år sedan (hur i hela friden hamnade jag här? tänker man lite förbjudet för sig själv, hinner våtdrömma lite om en kall frukt-drink i ett turkost hav, och ångrar sig sedan snabbt och lägger en stor klick smör i en stekpanna).

Den här gången blir det annorlunda, manar man sig själv. Den här gången kommer de upptäcka sin kärlek till fisk. De kommer äntligen lyssna på vårt ”ät fisk för då blir du smart”-tal och så slutar det med att de äter tallrikarna rena, ställer in i diskmaskinen, kysser mamma på kinden och gör sina läxor (matten går fort eftersom de åt upp fisken och de inser: bäst att alltid göra som mor och far säger).

Och så vaknar man vid köksbordet en halvtimme senare till Dokusåpan Expedition: ÄCKLIGT.
”Det är inte GOTT, det smakar inte som i SKOLAN!” heter det och man undrar:Vad hände med vidrig skolmat som man tryckte ner i blomkrukan i fönstret? Vad hände med skolmat så smaklös att man satt kvar tills mattanterna gick av sitt pass och inte orkade jobba övertid med att kolla så att den plattbystade fjortonåringen nere i hörnet åt upp sina gula potatisar med geléhinna? Så barnen får alltså mat som är god i skolan nu för tiden? Hur ska vi kunna få dem att äta hemma under dessa omständigheter? Ska skatten vi betalar verkligen gå till bättre skolmat?
Vart är världen på väg?

Måndag, tisdag, onsdag och torsdag. Jag självuppoffrar mig. Hjälper till med läxor trots att det är ”Top model”. Viker tvätt framför ”Antikrundan”. Lurar mig själv att det är lyxigt att sitta med en kopp te till ”Debatt”. Det är det inte. Lyx är att ligga insmord i kokos­olja i ett harem på en namnlös ö med sand mellan tårna och färska jordgubbar mellan brösten. Det är lyx.
SVT och te är inte lyx, det är bara SVT och te.

Lördag och söndag kämpar jag hårt (nåja) för att vara en härlig helgmamma som sitter högst upp på ett tvättberg och pedagogiskt ropar ”Nu struntar vi i tvätten, låt oss baka och lägga ett pussel samtidigt, jag mår inte ens lite psykiskt dåligt av att försöka leva livet i detta oplöjda landskap av shit och shit någons pet shop-shit!”

Måndag, tisdag, onsdag och torsdag.Men så kommer den.

Vänta.

FREEEDAG!

Fredagen är kommen och det är inte så att jag inte tycker om de andra
dagarna eller så men det händer något med mig på fredagarna. Det är en
kemisk reaktion. Det är gyllene skor genom staden. Jag blir fri. Inbillat fri förvisso, men ändå. Och nu ska jag berätta en hemlighet för er: på fredagar leker jag modern storstadskvinna.

Jag är en tisdagskvinna i ett måndagshus med ett onsdagskök och ett torsdagsliv. Men när fredagen kommer rollar jag ny deo under armarna och försöker fläkta mig in till stan.

Jag föreställer mig en assistent som åker i en kundvagn framför mig med en hårtork på högsta hastighet, jag är en fläkt hela vägen in till Storgatan.
Min hud är slät och välsminkad, mina kläder ropar HEJ FILIPPA K I LOVE YOU. Min andedräkt är en puff av parfym, alla jag möter tänker: Oj, hon är så vacker och springer så gracefullt fram, hon är säkert jätteviktig och väldigt saknad av en bredaxlad myndig man som vill älska med henne mot ett vackert skåp i en serveringsgång som bara finns i sekel­skiftesvåningar med högt i tak. Så tänker de när jag försvinner i ett moln av vacker doft.

Min vackra och väldigt dyra konjaksfärgade skinnväska hänger över axeln. Den är rensad. Det finns inga snorpappersbollar som man låtit stelna och sedan torkat av cykelsadeln med, inga sandiga barnvantar med fastklistrade läkerol på, inga tre miljoner H&M-kvitton efter inhandlade flicktrosor och strumpor.

Jag låtsas att jag bor i en vacker lägenhet i Vasastan, en trea från sekelskiftet med kakelugnar och stuckaturer i taket. Jag springer på stan och uträttar lite ärenden sådär så att kappan fladdrar filmiskt bakom mig. Och plötsligt är jag uppslukad av drömmen.

”Färska snittblommor!” tänker jag för mig själv och slinker in hos en pittoresk florist med blommor upp till taket. Självklart snittblommor. Moderna kvinnor i vita treor i Vasastan måste ha färska blommor en fredag eftermiddag.

När jag kommer hem till huset i Vasastan kliver jag in i sekelskifteshissen med svart galler som man vant skjuter åt sidan och sedan stänger bakom sig själv. Man öppnar sin höga vita dubbelspegeldörr och kliver in i hallen. Det doftar rent hem med lite dyr parfym som kommer från en dyr scarf som slarvigt hänger på hatthyllan. Skulle man försöka hänga en scarf lika slarvigt snyggt i ett annat hem skulle det ta tre timmar och man skulle ändå inte lyckas, det skulle ändå se ut som om den rotats fram och lämnats.

På den vackra och avtorkade köksbänken ställer jag fram färsk koriander och basilika, franskt surdegsbröd, lövääään, samt småplock från ett deli som faktiskt ligger på Södermalm men jag hade vinlunch med min bästa väninna som driver ett galleri på Mosebacke torg.

Jag plockar fram min stora bukett med gardenior, gerbera, liljor och blekrosa pioner. Som van citykvinna som köper snittblommor jämt så skär jag dem snyggt i ändarna och placerar dem i en hög vas.

I vårt luftiga vardagsrum torkar jag av alla ytor som är tomma. Ingenstans har vi lagt betalda räkningar, ej tillbakalämnade dvd-filmer och någons russin.

Jag vaknar. Det är fredag, klockan är 19.45. Jag har ätit mig halvt medvetslös på pasta med räkor. Handen är djupt begraven i en skål med E-nummer-godis. Jag är fast i hörnet av soffa och soffa. Jag lever inte i en sekelskiftesvåning. Inte ens sekelskiftesskåpet som vi ropade in på auktion är sekelskifte.

Jag är inte rik, jag köper sällan snittblommor. Men drömmen om min inre
citykvinna lever vidare. Kanske ses vi någon gång när jag fläktar gatan fram i all min fantastiska success. Kan ni inte lova att ni kastar långa blickar efter mig och avundas så att ni vill dö då?

NUVARANDE Malin Wollin: ”På fredagarna leker jag modern citykvinna”
NÄSTA Vinnare nr 3, 2012