Malin fyller år (grattis!) och kämpar för att utfodra kräsna gäster i allmänhet och Joachim i synnerhet. Men inget kan förbereda henne på chocken som kommer sedan...

Kalas! Älska kalas! (När alla har kommit och fått mat och man har sett att det räcker och ingen kräktes och brödet inte tog slut.) Tiden innan ett kalas är en vandring i eld och spik och mord.

Jag skulle fylla år. Igen. Jag tänkte och funderade och planerade. Minutiöst. Överlagt och moget och resonerande satt jag på min kammare och smidde planer.

Jag ville bjuda på extremt god mat som är extremt enkel (väldigt många rätter går bort när man ställer dessa krav). När jag hade tänkt och funderat och planerat i minst fyra minuter bestämde jag mig för Pasta al forno.
”Det betyder enkel pasta och syftar på fattiga tider då de italienska bönderna gjorde väldigt billig pasta på vad man som fattig sydeuropeisk bonde hade hemma” förklarade jag för Joachim en gång för länge sedan.
Och så googlade jag. Pasta al forno betyder pasta i ugn. Usch så tråkigt. Pasta i ugn kan ju aldrig ha någon härlig bakomliggande betydelse. Pasta i ugn betyder bara att man råkar ha en ugn.

Jag bevarar mystiken och berättar för Joachim att det blir Pasta al forno à la fattiga italienska bönder som tager vad de haver.
”Ska du bjuda på samma mat igen?” frågar Joachim och hänvisar till ett kalas för ett år sedan.
”Men…” (JAG BEHÖVER DITT STÖD SABLA AMÖBA)
”Jag tänker bara att det inte är så himla roligt” säger den djävulen och sysslar med några papper som ligger ovanpå tv-skåpet.
”Men…” (JAG BEHÖVER DITT STÖD SABLA AMÖBA)
”Dessutom är det ju bara… pasta.”
”Men JOACHIM*” (*Amöba)

Jag blir upprörd och rödfläckig på tutteriet.
”Vi ska bjuda trettio personer och jag måste jobba och du måste jobba och barnen kommer att ligga på köksgolvet och leka dödsleken fast utan leken, kan du inte bara stötta mig och låta mig göra den här rätten som är enkel och jättegod?”
”Jag tycker inte det blir så kul bara.”

Och så är diskussionen över. Han kommer inte att galoppera över golvet och ångra sig i en våt ångerpöl. Han tycker inte att det är ”så kul bara” och så är det inte mer med det. Jag behöver Joachims bifall men han är lika empatisk som en stol.

Sabla överpretentiösa tölp. Har god lust att göra ekorrespett doppat i syra bara för att visa att jag minsann kan experimentera med maten. Men jag har inte tid och ekorrar är så snabba.

Malins krönika fortsätter på nästa sida!

#br
Pappa ringer från sin mobil med stora knappar rakt in i mitt kök. Han grattar, frågar vad jag har fått. Jag bekräftar att kalaset blir klockan 18. Han tassar runt sin egen fråga som en skamsen orm med peniskomplex runt ormgropen. Och så kommer den: ”Vad blir det för mat? Måste vi äta innan?”

Pappa (och förmodligen mamma också) kommer äta innan kalaset vad jag än svarar. Om jag så svarar att jag har fällt ett 400 kilos vildsvin i trädgården som jag ska spetsa på flaggstången och grilla över öppen majbrasa så kommer de grunda med grova smörgåsar innan de kommer.
Så rädd är pappa att han inte ska bli mätt. Så rädd är mamma att maten inte ska räcka till alla gäster och VAD SKA FOLK TRO DÅ?

”Det blir pasta” svarar jag pappa.
”Men vad blir det till?”

Så skulle pappa säga oavsett hur mycket jag la till. Han slutar inte fråga vad det ”blir till” förrän man säger kött, då slutar han.

Ett exempel:
”Var blir det?”
”Pasta.”
”Men vad blir det till?”
”Getoströra.”
”Men vad blir det till?”
”Romdressing.”
”Men vad blir det till?”
”Franskt surdegsbröd.”
”Men vad blir det till?”
”Rött ekologiskt vin.”
”Men vad blir det till?”
”Kött för helvete.”
”Bra.”

Stunden är kommen. Trots att al forno är enkel så tar det fem timmar att laga mat till trettio personer. Jag far fram och tillbaka mellan skärbräda, kyl och ugn. Jag är ett matvrak om man med matvrak menar mat-vrak.
Joachim kommer hem. Han ställer sig i dörröppningen och ser ut över infernot eller ska jag säga infornot.
”Har du köpt tillräckligt mycket pasta?” säger han och tittar på tomma pastaförpackningar slängda på golvet.
”MEN JOACHIM.”
”Jag bara undrar.”

Och jag bara råkar trycka upp en barillakartong där solens strålar aldrig når.

Två timmar senare anländer mina gäster. Joachim har förpassats till dukning och tvagning av barn. Jag skulle önska att han skämdes över att han stressat den som liten är. Men det gör han inte.

När vi ytterligare tre timmar senare är färdigkalasade sätter vi oss i soffan och äter upp det sista av efterrätten som är en ananaspaj med crème fraîche och smakar som om en bit av himlen lossnat och trillat ner i ett radhus i Kalmar. 

Mellan tuggorna hånar jag Joachim för att han inte trodde att det skulle räcka och att det nu står två orörda formar med mat kvar i ugnen. Han mumlar något om ”för säkerhets skull” och jag håller upp en hand och tar en ny tugga paj.

Malins krönika fortsätter på nästa sida!

#br
Sedan berättar jag för honom att jag handlade ingenting på Coop och ändå kostade det 800 kronor.
”Fast när jag tänker efter räknade jag inte in barnkängorna så det var väl okej.”

Då säger plötsligt Joachim så här:
”Jag vill skiljas.”

Nej, det gjorde han inte. Vi är inte gifta. Han säger något ännu värre.
”Vi gör av med hundratusen kronor varje år på Coop.”
”Men är du STÖRD, det gör vi INTE.”
”Jo.”
”Det är helt omöjligt, så mycket mat finns inte.”
”Vi spenderar runt 8 000 kronor i månaden på Coop, på somrarna kommer
vi upp i 10 000 kronor per månad.”

Jag sitter tyst. Jag är chockad. Jag vill ringa ”Lyxfällan”.
”Så om vi slutade äta skulle vi bli miljo­närer på tio år” frågar jag retoriskt och apatiskt ut i luften.
”Och smala skulle vi bli. Smala och rika” säger Joachim och tar en djup triumferande klunk ur sitt clownglas som Lasse Åberg designat för att vi som är födda på sjuttiotalet ska ha något att ställa i vitrinskåpet från Ikea.

Joachim är inte ond. Men han älskar att chocka mig med sanningen om vårt liv. Hundratusen på Coop. Kanske inte är så dumt ändå med billig Pasta al forno gjord på saker man redan har hemma. Ekorrar och vildsvin i trädgården är till och med gratis.

NUVARANDE Malin Wollin: ”Joachim älskar att chocka mig med sanningen om våra liv”
NÄSTA Hanna Hedlunds nyfödda dotter har fått ett namn