För knappt ett år sedan berättade mamas krönikör Malin Wollin om sorgen efter fjärde barnet som dog i magen. Här berättar hon exklusivt, rakt ur hjärtat, om sin heta längtan och isande rädsla. Och om euforin över att åter få vänta på en bebis.

Jag vågade.
En gång till kastade jag mig in i det. Och jag har ångrat mig många gånger.
Jag vågar inte! har jag tänkt för mig själv.
Jag klarar det inte.
Men man kan inte göra det lite grann. Antingen är man gravid eller så är man det inte.

Antingen låter jag rädslan bestämma och nöjer mig med att det inte blev ett fjärde barn eller så börjar jag om ännu en gång. Den nionde gången.
Jag är livrädd och drömmer svarta drömmar. Jag bär mitt spruckna hjärta som en tunn sjal i oktoberblåsten men jag har inget val.

Nu är jag här och jag kan inte gå tillbaka.
Min nionde graviditet. Min sista. Min sista bebis. Mitt sista försök att lägga 2011 bakom mig.

”Du kommer aldrig över det” säger de till mig. Men jag tänker försöka.
Jag ska inte vara trasig och skadad och rädd. Jag ska vara stark och frisk och jag ska än en gång få hålla ett barn i mina armar.

Jag kommer aldrig glömma bort min lilla bebis men jag tänker inte vara den där kvinnan längre.

Kroppjävul, du ska inte bestämma över mig, har jag tänkt i mina mörkaste stunder.

Kroppjävul, den här gången vinner jag. Som om det är en strid jag ska utkämpa i ett krig som måste vinnas. Och på sätt och vis är det så. Jag förklarade krig mot min kropp. Ska du tala om för mig hur många barn jag ska få? tänkte jag och gav mig sedan en mental klapp på axeln. Men tack snälla älskade kropp för de barnen jag fått.

Vi åkte på en resa i januari.
Nu ska jag ligga här vid poolen, jag ska titta på mina barn i vattnet, de ska få all glass de orkar, jag ska äta nyttiga bönor från salladsbuffén till lunch och när vi kommer hem, då ska jag bli gravid, tänkte jag för mig själv. Och plötsligt var jag där igen.

Jag köpte inget test. Jag undvek mödravården, undvek alla. Ville rulla fram en sten framför min grotta som är ett radhus och inte rulla bort den förrän jag kunde kliva ut med mitt barn.

I vecka 14 ringde jag ändå till barnmorskan för att ställa en fråga.
”Jag tror att jag är gravid.”
”Har du gjort ett test?”
”Nej, men antingen är jag gravid eller så är jag tre månader sen.”

Jag minns första gången jag ringde och skrev in mig. Jag var ung och glad och precis så naiv som alla kvinnor borde få vara. Jag kvittrade in i den där luren och önskade att jag hade en anledning att ringa upp främmande människor varje dag och berätta att jag var gravid. Som när vi åkte till Grekland 2002 och en kvinna undrade vad jag ville ha att dricka.
”Well not WINE anyway, because I’m pregnant” sa jag så att det lät många bord bort och Joachim skämdes så att himlen blev röd ända hem till Kalmar.

Barnmorskan som tog mitt samtal i juli lurade mig till inskrivningen som jag hade tänkt undvika. Ingen ska skriva in min bebis. Min bebis är bara min och ingen ska föra in dig i ett system. Jag ville bara krypa ihop i min lejonkula med min bebiskula och vänta in tiden. Världen fick vänta, vad brydde jag mig om andra? Vad brydde jag mig om kurvor och vikt och värden?

Tiden gick, veckorna bockades av. Jag mådde dåligt, somnade med barnen i knät framför Nickelodeon klockan 16.20, åt och åt och åt och hade plötsligt gått upp tio kilo. Ändå såg ingen. Mamma la förvisso en hand på magen och tyckte att den såg ”tippig” ut men jag fräste henne till ett skrämt skal och så var saken utagerad. Det hade varit den enklaste sak i världen att berätta att min mage var tippig, vad nu det är, helt enkelt därför att jag var gravid. Men jag vägrade. Detta är min bebis och jag delar den med ingen. Möjligen Joachim men det är på nåder.

I vecka 20 berättar vi för barnen. De är inte så små längre. Någon av dem räknar på fingrarna.
”Vänta här nu, hur länge har ni vetat om det här?”

Jag vågar börja planera. Jag slutar säga att jag ska få en bebis ”förhoppningsvis”. Vi pratar om bebisen, som om den är på riktigt. Vi köper en svindyr virkad skallra. Arvid, som snart ska bli chockskadad av att inte vara minst och sötast får köpa en tvåpack nappar alldeles själv eftersom han snart ska bli storebror. Vi fantiserar. Vi längtar och
älskar och tittar på den där rumpan som far fram under huden.

Topparna har varit så höga och dalarna så svarta. Jag klarar det inte, jag klarar det inte. Men jag måste. Som att ligga på öppet och hav och tänka, jag orkar inte simma mer. Nej, men sluta då så drunknar du. Vill du inte drunkna så simmar du på tills du kräks och plötsligt når du land och ser att allt har gått bra, du har klarat dig. Det gick.

Att vara så rädd och förväntansfull på samma gång suger energi och på nätterna får jag inte sova. Antingen sparkar mitt barn åtta timmar i sträck eller så sparkas det inte alls och då ligger jag vaken och undrar vad det lilla barnet gör.

Det lilla barnet i den stora magen tar ingen hänsyn, vet ingen hänsyn att visa. Det lilla barnet känner ännu inte sin mor som ängslas så att hon gråter när sparkarna avtar för att sedan återkomma.
Topparna är så höga, som kokain rakt in i hjärtat, hur nu det är. Dalarna är så djupa, som döden, den slags död jag har mött förut.

När allt är stilla i magen fryser jag och ligger stilla. Döden är över mig. Jag stänger av. Så länge varade det den här gången, tänker jag och rör mig inte. Jag ser framför mig hur jag nu ska ta mig vidare. Och så kommer den, den välsignade rörelsen. En häl under naveln, ett huvud som trycker mot sidan. Joachim undrar varför jag gråter.
”För att den lever” blir svaret och så kan jag åter andas.
Magen har blivit stor. Jag är snart färdig. Ändå gömmer jag mig ibland bakom jacka och lång sjal. Som om jag lurar någon.

Jag tar ingenting för givet. Ingen vet hur det ska gå med någonting. Ingen får några garantier.
Men jag klarar det. Vi klarar det.
Hur ska vi annars ha det?

NUVARANDE Malin Wollin: ”Jag ska inte vara trasig, skadad och rädd”
NÄSTA Anine Bing visar bilder från Biancas 2-årskalas