Det är inte det att Malin Wollin blivit en diva, det är bara att hon har krav på att allt som ska fungera, ska fungera.

Malin Wollin

Ålder: 34.

Familj: Joachim Lantz, 36, fotbolls­spelare och miljökonsult, barnen Astrid, 10, Saga, 9, Arvid, 5, och Stellan, 9 månader.

Gör: Skriver, krönikör och bloggare på mama.nu.

Blogg: blogg.mama.nu/malinwollin/

Jag åkte tåg för ett par veckor sedan. Jag gör det ibland eftersom jag inte flyger och faktiskt är ganska förtjust i att resa på räls.

Mycket är aldrig som i reklamen, men just tåget är precis som i reklamen. Det är tyst, det är bekvämt och jag kan jobba hela vägen. När man kommer fram vill säga. Ibland gör man ju inte det. Åtminstone inte i den tidszon det var tänkt.

Nåväl. Jag reste med tåg mot Göteborg och hade fått en förstaklassbiljett så att jag skulle kunna arbeta ostört. I förstaklassbiljetten ingår internet, tidningar, kaffe och te samt vatten. Det tycker jag är ganska rimligt. Att få en inoljad slav som cyklar på en enhjuling av guld för att få ström till min laptop hade till exempel varit orimligt.

Så jag promenerade den skakiga vägen till vagnen som har en liten bistrolucka.
”Hej, jag skulle vilja ha lite vatten till min förstaklassbiljett, tack.”
”Jag har tyvärr inget vatten.”

Jag ser vattenflaskor uppradade till höger i luckan men säger inget. Det där är köpevatten och regler är regler.
”Men vatten ingår ju i min biljett.”
”Ja, i mån av tillgång.”
Vatten i mån av tillgång? Vi bor i Sverige, har vi inte alltid tillgång till vatten? Har någons brunn sinat?

Och jag blir lite sur. För jag tycker att service är på väg att dö ut. Så känns det där jag står och bara vill ha lite genomskinlig vätska som ingår i min dyra biljett.

”Jaja, men det är inte service”, säger jag och plockar fram de tjugotvå (!) kronor det kostar att köpa en flaska vatten på tåg. Jag kan bara anta att priset på vattnet beror på att det måste vara hämtat från en magisk brunn av den där inoljade slaven.

Och omedelbart ångrar jag mig. Varför måste jag ta VARJE STRID? Varför måste allting vara ett krig? Varför ska jag alltid stå på barrikaden när det inte ens finns en barrikad att stå på?

Å ena sidan: vad spelar det för roll om du fick betala för ditt vatten, din sabla kossa? Det finns större problem, vakna upp, din medelklasstönt.

Å andra sidan: Var är hennes känsla för service? Varför kan jag inte få en köpeflaska nu när den ordinarie tillgången är så förtvivlat otillgången?

Jag säger tack, tar mitt vatten och går.

Och jag funderar. När blev jag så här? Är jag en diva?

Jag tror inte det. Jag plockar upp andras skräp, jag hjälper andra med bagaget på tåget, jag är snäll.

Men jag har krav på att allt som ska fungera ska fungera. Och framför allt: jag väntar inte.

Jag har slutat vänta helt och hållet. Om det inte vore så otroligt opraktiskt skulle jag torka barnen i rumpan innan de har bajsat. Och jag tror att det kom med fjärde barnet. Nej, det kom redan med tredje barnet.

Jag skulle hellre gå sju miljoner mil än att vänta på en buss som kanske kommer om en kvart.

Jag blir så stressad av stort och smått. Jag är hela tiden beredd på att något ska göra att tiden är knapp. Att någon ska bajsa, att någons läxa är borta, att någon har fastnat någonstans. Jag är så fullständigt övertygad om att jag när som helst ska befinna mig i extrem tidsnöd att jag stressar innan jag har något att stressa till. Det har gått så långt att jag hellre låter saker ta längre tid än att jag väntar.

Exempel: Jag står med ett barn i kön på Coop och den kön är groteskt lång (två före). Det börjar genast krypa under huden och i stället för att härda ut och komma därifrån så tar jag ett extra varv vid toalettartiklarna för att slippa stå stilla. Med den naturliga påföljden att andra ställer sig i kön, allting tar längre tid och oj då, där blev femåringen bajsnödig och sprang i väg till de äckliga toaletterna på eget bevåg. Och situationen är genast JÄTTESTRESSAD. Allt detta på grund av att jag inte orkade stå still på stället och bida min tid.

Inne i mitt huvud står dygnet runt en liten version av mig själv och springer på stället medan fyra barn springer runt. Som ett litet mänskligt solsystem av kött och blod. Jag kan inte tänka bort den bilden.

Jag behöver förmodligen äta ångkokta grönsaker och yoga, men i stället är jag the Roadrunner med en prärievarg i rövva. MEP MEP! låter jag och far vidare.

Förlåt alla som kommer i vägen.

NUVARANDE Malin Wollin: ”Jag har slutat vänta”
NÄSTA Annika Leone har fått en dotter!