Hon kanske inte ens behöver åka dit, funderar Malin Wollin, i träningskläderna från 2008. För iklädd dem, är hon redan mamma-barn-gympans främsta atlet.

Malin Wollin

Ålder: 34.

Familj: Joachim Lantz, 36, fotbolls­spelare och miljökonsult, barnen Astrid, 10, Saga, 8, Arvid, 4, och Stellan, 6 månader.

Gör: Skriver, krönikör och bloggare på mama.nu.

Jag såg ett tips på Facebook om mamma-barn-träning på ett av stadens fräschaste gym, det gym dit alla kvinnor i min ålder går och sedan berättar om det på … Facebook.

Jag vill också vara en sådan kvinna. Som ideligen ”was at gymmet”. Men jag orkar inte.

Men så sitter jag där med min feta söta bebis i knät och tänker att jag kanske skulle ge det en chans. Mamma-barn-gympa. Med bebis. Jag behöver inte fixa barnvakt (det kan jag ju inte ändå eftersom jag helammar och helammande barnvakter är SVINDYRA samt från 1600-talet), jag kan bara åka dit med mitt ytterst lilla barn och bli vältränad, amma lite, byta blöja och åka hem.

Jag ser framför mig hur jag med mitt lilla barn i ena näven gör armhävningar med den lediga armen och blir starkare än Pippi Långstrump och tajtare än Gisele Bündchen.

Den exklusiva skaran om cirka sju mammor ska träffas vid sex tillfällen och lära sig övningar som vi också kan göra hemma. Jag hittar träningskläder från 2008 (kläder som inte används har ju en tendens att inte bli utslitna) och hoppar i. Och genast händer något. Jag tycker att jag redan har blivit en atlet, bara genom att stroppa runt i de där åtsittande tightsen som ”andas”. Jag liksom stroppar runt med någon märklig studs i stegen. Som om jag genom ren magi förvandlats till en aerobicsinstruktör när jag klädde mig i professionella kläder.

”Jag kanske inte ens behöver åka dit?” tänker jag för mig själv, men jo, jag har ju betalat för det här. Jag ger det en chans trots att jag ju faktiskt ser ganska färdig ut.

I salen på gymmet låg det små bebisar i olika storlekar. Jag hade haft fel, barnen skulle inte användas som redskap, de skulle bara ligga i mitten och vara bedårande.

Det jollrades och skreks, bajsades och kräktes. Och tränades. Och jag var visst inte fullt så fit och färdig som jag hade trott.

Helt fit-fel var jag.
Komplett fit-lös.

(Visst är det så himla förbjudet och roligt på extremt låååg nivå att använda det engelska ordet fit helt oskyldigt mitt i svensk text?)

Nåväl.
När jag kom hem upptäckte jag mig själv i hallspegeln och fick en chock.
Jag hade blivit Olga Rönnberg.

Jag var så otroligt vältränad och spenslig. Och detta efter bara ETT träningspass. Det är helt otroligt, tänkte jag för mig själv och vägrade kliva ur de svarta tighta träningsbyxorna. Jag studsade hela dagen och hela kvällen och tänkte på alla fint utmejslade muskler jag bar runt på.
Och så somnade jag.

Och så vaknade jag.
Eller, det gjorde jag inte.
För jag hade dött av akut träningsvärk.

Med STOR möda vräkte jag mig ur sängen och in i badrummet i sovtrosor från den gamle kungens tid och ställde mig framför spegeln.

Och. Ingenting.

Jag såg exakt ut som jag. Bara något vindpinad i uppsynen på grund av svåra smärtor i sätesmuskeln. Så jag var samma jag, samma kropp som
dagen innan, bara med något mer ont i bakrumpan klädd i fula hängtrosor.
Hurra.

Veckan därpå glömde jag att gå på träningen på grund av amningshjärnan.
Veckan därpå samma sak.
Veckan därpå kom jag dit och skällde ut de andra eftersom de var så himla duktiga och kom ihåg.
Sedan missade jag ett pass till och kom ihåg ett och plötsligt så var alla passen slut.

Jag plockade upp min bebis från den söta högen på golvet i mitten av rummet och åkte hem.

Är jag en fitnesstjej nu?
Kan jag göra reklam för proteindrycker?
Nej och nej.
Men jag har blivit väldigt sugen på att köpa kettlebells och göra djupa utfall framför ”Project runway”.

Och att sedan njuta av mörk choklad och bortglömt godis tills den där fantastiska kroppen hoppar fram och bara ANFALLER.

NUVARANDE Malin Wollin: ”Jag hade blivit Olga Rönnberg”
NÄSTA Isabella Löwengrip: ”Först barn – sen blir jag Sveriges Oprah”