Malin Wollin är knockad av kärlek till ... ja, vad ska han heta? Arbetsnamnet var ju Rut. Plötsligt är hon mamma igen – och allt känns som första gången.

Jag har fyra barn.
Fyra.
Tre gott och blandat och en bebis.

Ännu en bebis och jag minns ingenting.
”Du har ju tre så det här är ju rutin för dig”, säger de.

Det är inte sant.
Det blir aldrig någonsin rutin.
Jag är en ny mamma igen. Detta är den första gången. Varje gång är första gången.

Och det är magi på nytt. Vilket fånigt ord när man tänker på det, för jag har inte trollat. Men det finns ingenting som är som detta.

De första dagarna med en nyföding låter sig inte jämföras med
någonting annat på jordklotet. Kanske är det helt fantastiskt att plocka ner orangutanger i Borneos djungler och simma med delfiner, jag vet inte. Men att hålla ett eget människobarn i sina armar. Att se ner på bröstet och hitta ett litet gossebarn i sin famn, varm och hal och sötdoftande från huvudet. Magiska under och pang i mitt bröst och alla känslorna på en och samma gång och stekpanna i huvudet.

Han kom med vinterkylan min son. När han föddes var det milt, backen var bar och vinden bet inte i kinden, inte ens lite.

Så föddes han och januari blev väldigt kallt. Jag låg och klippte med ögonen i sjukhusnatten och undrade varför fläktsystemet tjöt. Morgonen efter var vyn utanför vårt fönster täckt av snö. Vinandet i fläkten var stormen som röt.

Plötsligt var det vinter igen och plötsligt var jag mamma igen. Till en pojke. En väldigt liten mansperson.

Bebisen i magen hade haft arbetsnamnet Rut. Eftersom det är så rysligt fint.

Och nu? Rutger? Nej, han är ingen Rutger men något måste han heta.
Hjärtekrossare är han, så mycket vet jag.

Han bara trippade över hela min kropp med sina små smala röda fötter med oproportionerliga tår och slet ut mitt flämtande hjärta med sina små skrynkliga händer. Ändå är hjärterummet fullt. Det är fullt och utrymt på samma gång. Övergivet men trångt.

Jag ligger i sängen och försöker förstå att han är här. Att personen som legat därinne så länge och gjort mig så orolig har klivit ut i ljuset och kommit in i matchen, landat i vår säng.

Brösten väller ut och läcker. Jag vaknar i pölar, ammar, somnar i vått, vaknar, jo, han är kvar, ammar och drömmer om hav av mjölk men vaknar i en insjö.

Han äter och sover och tittar på oss med skepsis gjord av mörkblå iris.
Barnen kretsar runt hans uppenbarelse med spritade händer och vet inte från vilken vinkel de ska attackera honom med sin kärlek, han är ju så söt!
”Jag kan inte förstå att vi har en bebis!” säger de.
”Inte jag heller”, säger jag.

NUVARANDE Malin Wollin: ”Jag försöker förstå att han är här”
NÄSTA Följ med mama till Legoland!