Malin Wollin: "Jag bryter ihop och lipar som en sill"

Tänk om det bara var att köra vägen fram i suselidus. Men det är svårt för Malin som inte kan höger och vänster under press. Och hatar GPS-tanten bortom sans och vett.

Jag skulle åka på författarbesök i Torsås. Det var inte så att jag skulle besöka en författare i Torsås, det var jag som var en författare som skulle besöka Torsås.

Jag bor i Kalmar som ligger tre mil norr om Torsås. Att köra dit borde vara som att köra till Coop, bara lite längre och lite lantligare. Inga problem! är ledordet. 

Klockan 19 skulle publiken anlända, jag hade lovat att komma redan klockan 18. Jag lämnar således Kalmar klockan 17.15, jag är i tid, solen skiner och bilen är nytvättad. 

Suselisus vägen fram alltså. Jag kör söderut, vinden utanför ser varm ut, vilken bra kväll det kommer bli!

Eftersom mitt stora problem i livet är att jag inte hittar, inte i min hemkommun och inte i min bortakommun samt har svårt för höger och vänster i pressade situationer, så har jag tagit hjälp av min dyra GPS som jag vann när jag tävlade i Kändis-Jeopardy. 

GPS-kvinnan är människan vi alla älskar att hata. Hon är inte riktigt klok men bra att ha ibland. Som någons manodepressiva morsa, lite så. Om man står ut med att hon skriker och är hysterisk och ibland kastar glödande fimpar mot barnen så kan man någon gång ibland få jättegoda pannkakor. Så är hon. 

Först är allt lugnt, hon leder mig vägen fram och är tyst så länge jag inte avviker från beräknad rutt. Jag rusar fram på motorvägen. Och så plötsligt. Skyltar överallt: ”Beläggningsarbete”. Vadå beläggning? Kan ni inte snälla belägga beläggningen när jag inte behöver köra här? Det blir vått på ratten under under händerna. Som en trängd hamster är jag nu när vägen är blockerad och suselisusandet tvärt avstannar. Jag tror att jag belägger mig på vägen och sover. 

Stoppet på motorvägen visar med orangea pilar att jag ska ta avfartsvägen mot Ljungbyholm. Jag rattar mig försiktigt till höger och är rädd, det här kan vara början på något jättefel. 

GPS-kvinnan är förvirrad. ”Vad i hela helvetet håller du på med? Varför svänger du av från E22, jag har ju inte så mycket som harklat mig. Vilka idioter man arbetar med” tänker hon men säger i stället i sansad ton: ”Gör så snart det är möjligt en laglig u-sväng”.

Men det gör jag inte. Jag letar fler orangea skyltar. Jag följer dem in i en rondell och vidare ut ur rondellen. Nu börjar kvinnan som nyss var så behärskad bli arg. ”Sväng höger!” säger hon och det låter som om hon bara drar till med något. Men jag gör som hon säger. Jag svänger höger in på en ytterst liten väg och trots att vägen efter några hundra meter övergår till en stig från Duvemåla så fortsätter jag. 

Jag kör och kör och kör. Och plötsligt är det stopp. Jag står på en åker. Framför en stor ek. Överallt elstängsel och åkermark. Jag ser mig om efter en vändplan men den här åkern är en bit ordinärt jordbrukslandskap. Jag måste backa.

Och plötsligt svettas jag inte på ratten. Plötsligt är hela bilen os av svavel och syra och hat. ”FY FAN HELVETETS JÄVLA SKIT OCH JÄVLA ÅKER”

Det är alls ingen kritik mot det lantliga läget eller ens mot åkern. Jag är själv uppvuxen på en åker. Men på den åkern HITTAR jag. ”Sväng höger” försöker dåren i lådan utan att inse att det är en aningen dålig timing. 

Jag slänger GPS:n hårt i golvet med ett bindgalet kast.”HÅLL KÄFTEN””Gör en laglig U-sväng så snart det är möjligt” låter det från golvet och det är en välsignad tur för lilla tanten i apparaten att man inte kan måtta med sin mosande klack över till passagerarsätets golv. Jag backar bilen bakåt och börjar om. Och var jag inte vilse förut så är jag det nu. Mortorp, Kulltorp, Påryd, Idehult, Väntorp, Melltorp, Hästahaga. Nämn en extremt liten plats i södra Kalmar så har jag varit där. Under samma timme. 

Jag bryter ihop. Svordomarna blir till vatten i mitt öga och jag lipar som en sill.

Jag ringer till Torsås och en kvinna svarar. En normal människa skulle nu säga: ”Hej, mitt namn är Malin Wollin och jag skulle komma på ett författarbesök hos er i kväll men nu är det så att jag har blivit lite försenad”

Krönikan fortsätter på nästa sida!

#brMen i stället låter jag så här: ”Hej det här är Malin Wollin och jag skulle komma till er i kväll MEN NU BLIR DET INTE SÅ JAG KAN INTE KOMMA FÖR JAG HAR KÖRT VILSE I SKOGEN OCH LANDAT PÅ EN ÅKER””Men oj” säger kvinnan som inte är synsk och därför inte vet var jag befinner mig.

Plötsligt får jag syn på en bil. Jag slänger mig ut ur bilen och rusar fram, viftar med armarna som stod jag på en öde ö sedan elva år tillbaka invirad i endast mitt vildvuxna skägg. 

Den röda bilen som stannar innehåller en kvinna i min egen ålder. I baksätet sitter hennes sexårige son. Hon vevar ner rutan. ”Hur hittar jag till Torsås?” säger jag och försöker låta som om jag undrar åt en vän. ”Torsås?”

Snälla, snälla säg inte att jag är i Göteborg. Hon stänger av motorn och kliver ur. Jag älskar henne redan. Hon börjar peka med hela armen ner mot grusvägen hon just lämnat bakom sig. Jag ska följa den grusvägen. Vågar jag lita på henne? Tänk om hon ringer sin två meter långa och väldigt störda sambo som väntar med motorsågen bakom slaktbänken vid vägs ände? Nej, jag älskar henne, hon skulle aldrig göra så mot mig. 

Hon säger lite vänster och lite höger och lite Söderåkra och så lämnar hon mig. Sonen har klättrat fram till förarsätet och länsat ett handfack på tablettaskar. De försvinner och jag är ensam med skogen och vägen och Idehultskylten. 

Jag börjar köra längs den anvisade grusvägen och ringer Joachim för moraliskt stöd om man med moraliskt stöd menar någon oskyldig att skrika och svära omotiverat på. ”Hej det är Joachim””Gissa HUNDRA GÅNGER varför jag ringer””Du har tagit fel på dag””Fel, gissa igen””Du har slut på soppa””Fel, gissa igen””Du har kört vilse””JÄVLA KUKBINGO!”

Sedan följer en lång fantasifull harang med alla svordomar och könsord som någonsin uppfunnits.

Joachim går in på eniro.se och följer min väg genom obygden. Jag räknar upp byar jag passerar och han berättar att jag är på väg i rätt riktning på den felaktiga vägen. Och plötsligt är jag framme. Så nära och ändå så långt borta var detta Torsås. 

Jag kliver upp på en scen och berättar om mina hemska upplevelser i skogen och förväntar mig lidelsefull medömkan. Men det är märkligt tyst. Tills någon i publiken räcker upp en hand.”Du har inte funderat på en karta?”

En karta? Javisst. Andra saker som skulle vara mig behjälpliga när jag kört vilse är en stol, ett kilo mjöl och läppglans. Jag vet inte vad som är upp och ner på en karta. Faktum är att jag inte har tittat på en karta sedan jag orienterade på gymnastiken. 

Vansinnigt vilse i den sabla skogen full av andra ungdomar som minsann visste exakt var alla kontroller hängde och med fokuserad svettig blick frustade vidare som pilande illrar mellan talltopparna. Fuck off, tänkte jag bittert och satte mig på en sten. Efter en stund reste jag mig upp och sprang till målgången utan en enda prick stansad i mitt kort. Senare på eftermiddagen kom listorna med resultat upp utanför matsalen. 

 

1. Malin Wollin ES3C.

 

Jag sa ingenting.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + ett hårkit från IDA WARG för 199 kr. Köp nu!