Malin Wollin: "Jag är en idiot"

Ångesten sprutar när Malin Wollin inser att mobilen är borta. Kommer hon att hitta tjuven innan hjärnan exploderar och livet är över?

Jag skulle köpa färg till en vägg. En stackars barnvägg fylld av trista hål och jack. Varför har man egentligen jack i väggen? Hur uppkommer de? När en yxmördare kommer in och går loss, men utan att ihjälmörda någon, och sedan försvinner ut i natten utan att någon ens kan ana att han har varit där? Ingen kan ana, men man undrar förbryllat över de mystiska jacken i väggen.

Jag skulle måla över de där jacken, för ni vet ju hur bra det blir när man målar över håligheter, de försvinner direkt! Nej, det gör de ju inte. Andra saker man inte kan fixa med färg: krockade bilar, brutna ben och spilld mjölk. 

Men att måla går snabbt och det är billigt. Snart kommer det nya jack och då vill jag inte gråta blod över det faktum att jag spacklat och gjort mig till. Nej, jag behandlar väggarna styvmoderligt och det får de helt enkelt komma över. 

På stormarknaden går jag runt och irrar bland tapetlim och rollers och hel- och halvliters antikvit hit och dit. 

Jag betalar i kassan och sätter mig i bilen med färgburk, pensel, fruktburk till bebis och disktabletter. Jag svänger ut på motorvägen och kör fyra kilometer till nästa affär och kliver ur bilen. Tänker att jag ska kolla mejlen i mobilen medan jag går mot entrén. Trycker ner handen i det där facket där den alltid ligger. 

Mobilen. 

Var är den? 

Eller så här: VAR I HELVETE ÄR DEN?

Jag småspringer tillbaka till bilen, rafsar igenom kassar och tittar under säten. Ingenting. 

Nu kommer paniken, det säger PANG i min hjärna och så är jag plötsligt fullständigt hysterisk. Jag vräker ner mig själv i sätet, vrider om nyckeln och försvinner från området med endast min förvånade skugga kvar vid den tomma parkeringsrutan. 

Min mobil, det är ju bara en sak som kan köpas för pengar. Men alla bebisbilder. Alla bilder som jag aldrig kan få tillbaka. Alla fina sms. De som man ibland går tillbaka till.

Jag kör och jag mantrar. Det låter så här i bilen:”Ta inte min mobil Ta inte min mobil Ta inte min mobil Ta inte min mobil Ta inte min mobil Ta inte min mobil Ta inte min mobil.”

Jag försöker lugna min hjärna med att det bara är en pryl, det är inte hela världen. Att jag kommer att köra av vägen om jag inte lugnar mig. Men jag lugnar inte ner mig.

I stället byter jag mantra. ”Snälla Snälla Snälla Snälla Snälla Snälla Snälla Snälla Snälla Snälla”.

Nu kanske ni tror att jag överdriver. En krönikör gör ju gärna det. Men jag tonar ner det hela. Jag trodde att jag skulle bli inlåst på psykiatrisk klinik, att min hjärna skulle explodera. 

När jag närmar mig stormarknaden försöker jag tänka igenom min bana bland hyllorna. Jag har ett starkt minne av att jag hela tiden gått med mobilen i handen. Var kan jag ha lagt den? 

Jag rusar in genom dörrarna och springer från måleri till disktablett och vidare till mangopuré. 

Jag frågar personalen. De känner ångesten spruta och erbjuder medmänsklighet samt telefon att ringa med till den borttappade dyrgripen. De ringer och ringer och ringer. Men ingenstans låter min trudelutt. Någon har tagit min telefon. 

Jag måste ha lagt ifrån mig den vid kassan när jag betalade och sedan har någon efter mig i kön tagit den. Jag får låna en telefon och fortsätter ringa. Jag ringer och ringer och ringer. Går runt i cirklar och undrar varför det inte kunde vara bilen som är borta, den betyder ju ingenting. De enda minnena vi har där är fasttorkade skumtomtar under sätet. 

Och plötsligt: ”Hallå, det är Joachim.”

Är det Joachim som är tjuven? JA DET KUNDE MAN GETT SIG FAN PÅ, I DE DJUPASTE VATTEN ETC ETC hinner jag tänka innan jag förstår att jag är en idiot. 

Telefonen ligger hemma. Den följde aldrig med mig. Det fysiska minnet av mobilen i handen var nycklarna.

Axlarna åker ner. Svetten stillar sig på huden. Kvinnan som lånade mig telefonen kommer emot mig och ... nu kommer den. Gråten. 

”Jag ska bara gråta lite nu”, säger jag och lutar mig över en pall grillkol.Extrem obekväm tystnad råder. 

Men det gör ingenting att jag gör bort mig, skämmer ut mig, hetsar upp mig eller ens vattnar ett bättre parti briketter. Jag fick min telefon tillbaka. 

 

Jag fick livet åter.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Köp 5 nr av mama - få lyxigt kit från Estelle & Thild. Läs mer