Nästa gång Malin Wollin lämnar soffan (hemmakontoret) för att jobba borta en hel dag så är hon beredd på komma hem-kaoset. Nästa gång ...

Jag skulle mig bort i arbetet en vecka. Jag skulle vara delansvarig för en kurs på universitetet och hålla i heldagsseminarier under en vecka. Vuxna studenter som skulle sitta och lyssna på vad jag har att säga. Jag skulle gå igenom deras alster och tala om för dem vad de hade gjort rätt och fel. Jag skulle sitta vid ett stort bord och bete mig som en allvetande kung och vara viktig. Jag skulle befinna mig i lokaler där det är jättesvårt att hitta rätt lampa i taket eftersom det finns så många lysknappar på väggen. I långa fräscha lokaler skulle jag gå med klackande skor och se ut att ha bråttom. Under ena armen mot bröstet skulle jag bära viktiga papper i en tjock mapp och i min lediga hand skulle jag hålla en kaffekopp som hunnit svalna för jag har ju så bråttom och ingen tid finns att dricka upp det.

Ni kanske inte tycker att det här låter så märkvärdigt men låt mig förklara.
Jag tog min journalistexamen 2006 och sedan dess har jag suttit här. Här är min soffa eller köksbordet eller matsalsbordet. I sex år har jag bara förflyttat mig och min laptop marginellt och träffat absolut ingen på vägen dit.

Jag har blivit isolerad och enstörd och jag misstänker starkt D-vitaminbrist.

Andra människor går till jobbet, som ligger någon annanstans än intill köket, träffar människor, får intryck, gör avtryck, lunchar på lokal och säger Tjena! till folk de är bekanta med, tränar på gym, åker kollektivt samtidigt som de läser en bok och äter medhavd frukt. Jag sitter på min allt planare stjärt hela dagen och går sedan de trehundra meterna till dagis och på vägen träffar jag ingen.

Förstår ni nu att tanken på att komma ut till en arbetsplats med andra människor var SVINDLANDE?

Som om jag stod längst ut på en klippa och nedanför låg ett hav av guld och godis och gröna mjuka skogar. Och så lät jag kroppen falla. Så var det.

Jag gick upp tidigt, duschade, sminkade mig i tio minuter. Jag var förberedd. Jag tog på mig snygga kläder och kappa, skor med klack. Jag kände mig som Alexis i ”Dynastin” i kontrast till mina gråmelerade frilansbyxor men förmodligen såg jag bara ut som folk gör mest. Jag hade en fantastisk första dag. Världsvan och viktig kom jag hem till huset och klev in i hallen.

”VI HAR HAFT INBROTT IGEN!” skrek jag rakt ut.

Men det hade vi inte.
Gissa vad som hade hänt?
Rätt.
Mamman hade lämnat huset.

Mamman lämnade huset och plötsligt var det KAOS-TVÄTTÖVERALLT-RÅTTORIKÖKET-INGENMAT-LÖSSISÄNGARNA-OCH-BAJSPÅVÄGGARNA.

Som jag stod där i hallen och blev deprimerad och förbannad på samma gång i en härlig hormoncocktail kom jag att tänka på ett nummer av ”Bamse” från min barndom.

Bamse och Brummelisa bytte jobb för en dag. Bamse stannade hemma med tre barn, städade, lagade mat, plockade, diskade och underhöll. Brummelisa gick till skogen, högg lite träd och åt matsäck i fred på en stubbe medan solen värmde hennes lurviga ansikte.

När dagen var slut var Bamse redo för psyket och Brummelisa var härligt utarbetad men inte galen.
Som jag förstod det bytte de aldrig igen.
Och när min vecka var över plockade jag omsorgsfullt undan klicketi­klacketiskorna och hängav mig åt disk och plock.
Kanske kommer jag ut någon mer gång och då ska jag vara beredd på att allt faller samman.
Och skulle jag blir kvar här för evigt så vet jag att jag klarar det.
Jag är inte Bamse.
Sicken pussy.

NUVARANDE Malin Wollin: ”Bamse är en pussy”
NÄSTA Svärsmorskommentarerna som får dig att gå i taket