Malin Wolin: "Så slår det mig att jag är oälskad och skadeglädjen dunstar""

Att få en fyra är härligt, tycker i alla fall Malin Wollin. Arvid, 4, är däremot inte lika nöjd med att blivit degraderad från minstingplatsen …

Torsdagskvällen i den tidiga våren är på det artonde klockslaget och min syster Elin sitter i kökssoffan. Vi dricker te.

Joachim ska på sin himla fotboll och springer runt och frågar om sin necessär. När han hittat den försvinner han med ett dörrsläng.

Pang säger radhusdörren och ut i köket kommer Arvid med frissigt hår och bestämd uppsyn. Han är fyra och ett halvt och rysligt söt.

”Gick Elin hem?” vill han veta.

”Nej, hon sitter ju här i soffan” säger jag och pekar på Elin.

”Var är pappa?”

”Han gick däremot, han ska träna fotboll.”

”Åh nej”, säger han med dålig inlevelse och lägger sig raklång på golvet för att fundera.

Han ligger där, pillar med dammsugarsladden och tycks ha en inre dialog med sig själv. Han är älskvärd och filosofisk. Så kommer det.

”Mamma, jag älskar inte dig.”

Utmärkt.

”Älskar du inte mig?” säger jag med spelad förtvivlan, ungar säger ju sånt där, det betyder ingenting.

”Nej.”

”Varför inte då?”

”Jag bara gör inte det. Jag älskar pappa.”

Är detta tacken? För att jag bar dig, födde dig, gödde dig … Så ligger du på vår medeldyra parkett och dödar mig med dina ord. Sabla unge. Jag viftar bort lite hår från pannan och försöker se cool ut.

”Jaha”, säger jag avmätt.

”Och Elin. Elin älskar jag”, fortsätter han sitt segertåg.

”Men älskar du mig inte lite grann?” förnedrar jag mig själv och befinner mig nu på den känslomässiga avgrunden dit nobbade mammor går för att skrika ut sin ångest.

”Nej”, blir svaret. Paus.

”Jag älskar pappa hundra.”

Jaha, nu finns det en skala också.

”Och jag älskar Elin hundra.”

Ha, in your face, Joachim! tänker jag för mig själv, du har samma poäng som moster Elin. Så slår det mig att jag är oälskad och skadeglädjen dunstar. Samtidigt blir Elin tårögt glad borta i soffan och det är ju kul för henne att hon är älskad.

”Och ungefär hur mycket älskar du mig?” försöker jag finta och tänker att omformuleringen ska göra hela skillnaden.

”Ingenting. Noll”, säger han och tittar rakt upp i taket.

Han fortsätter berätta att han inte älskar mig för att vara säker på att informationen går fram. Att du inte skickar ett mejl också.

Plötsligt kommer han på fötter och halvlägger sig över köksbordet.

”Elin, kan du spela Indiana Johns* med mig?”

Wiispelet befinner sig i källaren och där vill man inte vara ensam. Sådan tur då att man har någon som man älskar hundra på besök.

”Javisst”, säger hon och går ut i köket för att ställa undan koppen.

”Men älskar du inte mig bara lite?” försöker jag desperat igen.

”Nej.”

Då gör jag det man förmodligen ur ett pedagogiskt perspektiv inte ska – lägger pannan mot armarna och låtsas gråta ner i bordsskivan.

”Titta, nu blev mamma ledsen”, säger Elin.

Efter att ha tänkt över saken noga i ett par sekunder kommer han fram och ställer sig vid min stol. Han sträcker ut armarna och ger mig en pliktskyldig kram lite från sidan.

Jag tittar upp från mitt diaboliska skådespel som faktiskt är lite äkta (jag älskar ju honom till döds! Och jag vill inte att han ska säga att han inte älskar mig även om det inte är sant).

Jag försöker se god och mild och lite söndergråten ut. Han lutar sig fram, tar mitt ansikte hårt mellan sina händer och ger mig en lång våt puss och ser mig djupt i ögonen.

”Jag älskar dig fyrtioen.”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + ett hårkit från IDA WARG för 199 kr. Köp nu!