Malin, 33: Ett wake-up call när snippan tittar fram
mamaläsaren Malin Brandin Bolund, 33, mamma till Adrian 5, Greta, 3, och Henry, 7 månader, inser hur mycket hon lär sig om sina barn genom att blunda en stund.
Ibland måste jag som förälder bara få sluta mina ögon och blunda en stund. Jag blundar ganska hårt. Just denna gång på en bänk i vår hall. Hallen, som är scen och epicentrum för både diskussioner kring golvets icke-roll som garderob, och påklädningsprocedurer. Men även platsen för glada välkomnanden.
Nu är det förmiddag och det skulle kunna vara vilken ledig dag som helst. Jag blundar och andas lite djupare så att lungorna verkligen fyller ut bröstkorgen. Livet. Var det alltså så här det skulle bli, tänker jag en aning uppgivet. Vuxenlivet. Livet som förälder. Jag blir lite irriterad. I föräldramanualen borde det under kapitlet "Livsviktiga inköp som förälder" framgå; köp för guds skull öronproppar alternativt yttre hörselkåpor som täcker in dina fladdrande lövbiffar till öron. För barn kan låta ganska högt och ibland ganska länge.
"Jag har ju en superstark snippa!"
Där bakom mina slutna ögonlock lyssnar jag till dem, barnen, det går liksom inte att undvika:
”Nej, men ta bort din snippa! Jag vill inte ha den i mitt ansikte!”
5-årige sonen skriker i ren och skär förskräckelse. Som om något äter på honom och att han fortfarande har oturen att vara vid liv när det sker.
Han sitter på det svala hallgolvet precis utanför 3-åriga lillasysterns rum. Han försöker ta på sig sina skor och fipplar med frågeställningen kring vad som är höger och vänster. Hennes replik:
”Men jag har ju en jättefin snippa. Superstark!”
Jag öppnar ögonen och ser den mycket nakna dottern som står på tröskeln och fnissar och grimaserar. I hennes rum har hon helt uppenbart tappat fokus från uppdraget att ta på sig kläder. Hon flexar istället med snippan med hjälp av sina händer. Hon skrattar så att hon kiknar. Desto mer skriker sonen.
Här skulle jag på ren rutin kunnat avbryta och säga att hon ska sluta upp med showen – men något hindrar mig. För något landar i mitt medvetande med full kraft. Pojkar (läs de allra flesta pojkar oavsett ålder) leker med sina snorrar i tid och otid. När små pojkar hittar snoppen låter det ”Ja, alltså han drar i den hela tiden, den kan säkert bli en decimeter lång alltså”.
"Det är nu vi skapar barnens barndomsminnen och ger dem livets grundinställning."
Jag funderar. Det är väl klart att hon ska få flexa med sin superstarka och fina snippa hon också? Så min tystnad kvarstår och relativt snart ebbar hennes snippshow ut. Så småningom ber jag henne att gå och tvätta sina händer. Hon tittar upp på mig. Att tvätta händerna signalerar, uppenbarligen, att det är dags att äta.
”Ärre mellis nu? För jag vill ha päron. I fyrkantiga bitar. Med skal!”
Hon river sedan snabbt av en följdfråga innan jag hinner besvara den första:
"Kan jag få gifta mig i dig? För det vill jag mamma."
Varje dag formar vi våra barn. Det är nu vi skapar deras barndomsminnen och ger dem livets grundinställning. Barn gör sällan som vi säger utan härmar oss. Missförstå mig inte nu! Att flexa och stretcha med min fina snippa är inte en hobby hos mig. Än. Men barnen ser om vi är orättvisa. Genom att ge alla barn samma förutsättningar, ansvar och utrymme ger vi dem också verktygen att våga. Detta oavsett om de har utrustats med snopp eller snippa.
Jo, tre sekunder bakom ett par trötta ögonlock är en riktig ögonöppnare ibland. Let the snippshow go on.
Detta är en läsarkrönika där det är skribenten som står för åsikterna.
Sugen på att uppdatera barnens garderober? Missa inte vårt fantastiska shoppingevent i Stockholm den 15 september! Med märken som Livly, Gardner and the Gang, Mrs. Mighetto och Garbo&Friends. 30-70% rabatt på allt!
