Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Madeleine, 30: ”Det är inte lätt att lämna halva sitt hjärta varje dag”

Madeleine, 30, är bara en av alla mammor som har fasat för att börja jobba efter mammaledigheten. Men det visade sig vara ganska skönt att dricka varmt kaffe och äta lunch i lugn och ro.

Foto: Privat

”Efter nio månader hemma var det således dags att återvända till jobbet igen. Redan två månader tidigare hade jag högt deklarerat att jag INTE ville prata om det. Inte för att alla nio månader hemma hade varit guld (är det verkligen någon som uppskattar att få kräk och bajs på sig dagligen?) men bara tanken på att gå tillbaka till jobbet medan min man skulle få vara hemma med vår dotter kändes ångestfylld. Jag kände det också som att jag hade växt och utvecklats flera meter, och nu förväntades jag plötsligt gå tillbaka till samma jobb som jag hade innan jag blev Supermom! Orimligt.

Madeleine Sjöhage

Familj: Maken Simon och dottern Vera, 2.

Bor: Bandhagen, Stockholm.

Gör: Jobbar som kommunikatör.

Så kom dagen jag fasat för och något förvånande gick det faktiskt riktigt lätt att kliva upp ur sängen. Det här blir nog skoj, tänkte jag. Väl framme på jobbet utövade jag en mindre kamp med ytterdörren innan vår receptionist insåg att jag verkligen inte kom ihåg min kod, och öppnade dörren åt mig. Jag var helt övertygad om att det var något med 1708, men insåg att det är början på min dotters personnummer…

Avskedet var mer jobbigt för Madeleine än för Vera.
Avskedet var mer jobbigt för Madeleine än för Vera.

Jag hämtade kaffe, började om. Det var dags att logga in på datorn. Vad hade jag för lösenord egentligen? Var det något med Bibbi? Jag gav upp när jag insåg att det var namnet på en av Babblarna och högst troligt inte en del av mitt datalösenord.

”Blev kränkt över att dottern bestämt sig för att vara glad nu”

En kollega kom fram. Efter glada tillrop och sedvanliga artighetsfraser sa han ”Jag måste säga att du ser ovanligt fräsch ut. Har du gjort något speciellt?”. Jag stod emot impulsen att poängtera att jag klämt ut en 3280 gram tung bebis ur mig sedan sist och mumlade något om långa barnvagnspromenader.

Framåt lunchtid var jag lika trött som efter en riktigt skrikig dag hemma. Fick ett sms från min man som nu var och storhandlade med en glad bebis. Blev lika nöjd över att ha någon annan som handlade mat, som kränkt över att dottern bestämt sig för att vara glad nu, när hon varit missnöjd åtminstone 75 procent av alla gånger hon varit med mig och handlat. Nybörjartur!

”Jag överlevde hela lunchen utan att råka mata en kollega eller torka hen runt munnen”

Jag tillbringade fem långa minuter i lunchrummet med att försöka minnas var besticken fanns och hur mikrovågsugnen fungerade. Var det möjligt att jag kunde ha blivit av med några hjärnceller under tiden jag var hemma? Jag överlevde hela lunchen utan att råka mata en kollega eller torka hen runt munnen. Kom på mig själv med att njuta av att faktiskt kunna tugga i normal takt och inte behöva kasta i mig maten, alternativt amma samtidigt som jag försökte skära med en hand.

Dagen rullade på, och ni må tro att jag var glad över att få gå hem när arbetsdagen var slut! Jag satt hela tunnelbanefärden hem och fantiserade om hur glad min dotter skulle bli när jag kom hem. Kanske skulle hon krypa fram jättefort så att jag fick lyfta upp henne så fort jag kom innanför dörren? Kanske skulle hon ligga i sin spjälsäng i bara blöja och vara sådär len som bara bebisar kan vara? Kanske hade hon varit JÄTTEledsen och nu ville min man bestämt att jag stannade hemma i morgon FÖR DET HÄR GICK INTE ALLS?!

”Nu har det gått ett helt år sedan jag började jobba och Vera har hunnit börja förskolan”

Jag öppnade dörren och ropade ’ho ho’. Intresset som mötte mig var svalt. Jaha är det dags att komma hem nu? Dottern deklarerade med en enda blick att missnöjet var stort och att hon nu hade en ny favoritförälder. Mannen var JÄTTEglad och tydligen hade de haft det JÄTTEMYSIGT.

Herregud, betydde det här att jag behövde göra om allt det här imorgon igen?!

Ja, det gjorde det, och sedan gjorde jag om det dagen efter det och dagen efter det. När jag skriver det här har det gått ett helt år sedan jag började jobba och Vera har börjat på förskolan. När jag lämnar henne på morgonen säger hon ’mamma jobbar jobbet’ och vinkar glatt med sin lilla hand.

Det är inte lätt att lämna halva sitt hjärta varje dag, men med lite övning går det bra. Faktiskt riktigt bra. Och på morgnarna, kvällarna och helgerna är jag fortfarande Supermom!