Louise Bratt: ”Jag glömmer aldrig barnen som ropade efter sin mamma”

mamas chefredaktör Louise Bratt om att vi alla måste ta ansvar när vi vet att någon far illa i vår närhet. ”Vi måste sluta nöja oss med att hoppas att hon ska lämna honom”.

#brinnförjosefin. Då och då dyker det upp en anonym fråga i mamas FB-grupp, om en destruktiv relation. En pappa beter sig aggressivt och hotfullt mot sin partner och hennes barn. Mamman ber om råd, vet inte hur hon ska göra. Ska hon lämna mannen eller fortsätta finnas där, hålla ihop förhållandet och familjen? Försöka rädda den fina relation och kärleken de i grunden har (eller i alla fall hade en gång)? Svaren är välmenande, stöttande, självklara: LÄMNA HONOM, vädjar kommentarsfältet unisont. LÄMNA HONOM – innan det blir ännu värre! LÄMNA HONOM – om inte för din egen så för barnens skull! LÄMNA HONOM!

Men det är ju sällan så enkelt.

För ett antal år sen, innan jag själv fått barn väcktes jag och min sambo på natten i huset där vi bodde. Det skreks i en lägenhet någonstans ovanför oss. Vi lyssnade, var det fest? Var det på skoj? Nej, det var något som lät fel. En kvinna som skrek, för högt för att vara på skoj. Dunsar. En man som lät arg, alldeles för arg. Möbler som skrapade mot golvet. Mer skrik.

Jag ringde polisen. Fick höra att det var fler som ringt in till vår adress och att en patrull redan var på väg. Det slogs i dörrar; skrik utifrån trapphuset, skrik ute på gården, en bil som rivstartade, körde in i något, blev stående med lyktorna på i mörkret. Polisbilen som kom.

Vi kände inte paret, hade aldrig pratat med dem, men vi visste att de hade små barn. Vi gick ut och lyssnade i trapphuset, hörde häftiga snyftningar ovanifrån. Flera grannar hade redan samlats och tog hand om barnen, som grät efter sin mamma. Jag vet att jag tänkte ”jag måste prata med henne nästa gång jag ser henne”, men hittade aldrig tillfället, och de flyttade kort därefter. Jag vet inte om jag verkligen hade pratat med henne om de bott kvar, kanske – när allting lagt sig – hade jag känt att jag inte ville tränga mig på, lägga mig i. Jag vet inte. Jag hoppades att hon lämnade honom.

Jag, som så många andra, såg också dokumentären om Josefin Nilsson i helgen. Jag har också berörts av ljusmanifestationen, följt de upprörda instagraminläggen, läst artiklarna och krönikorna som, åter igen, har skrivits om kvinnovåld och samhällets ständigt bortvända blick och överseende med männen som slår. Och jag har tänkt på de där barnen från lägenheten ovanför, vad det var de fick se och höra den där natten. Jag tänker på alla de 200 000 barn i Sverige som lever med våld i sin familj idag, som får se eller höra mamma bli slagen av pappa. Jag tänker på den anonyma mamman i vår FB-grupp, som inte vet hur hon ska göra med sin aggressiva partner.

Och jag tänker att alla vi andra måste bli så mycket bättre på att se och agera – och våga göra mer än bara hoppas att hon ska lämna honom.


Våga fråga – och rädda liv

Nina Rung är kriminolog och grundare av ”Huskurage” – en förening som jobbar för att förebygga våld i hemmet.

– Det gör JÄTTESTOR skillnad om vi börjar våga fråga offren. Jag får så otroligt många meddelanden från människor idag som säger att de blev slagna eller såg en närstående bli slagen i två år, fyra år eller tio år, men att ingen någonsin frågade hur de mådde, om allt stod rätt till hemma, fast de måste ha förstått. Det absolut viktigaste du kan göra är att våga fråga den du tror är utsatt, hur personen mår, och berätta att du finns där om hen behöver prata.

Men Nina menar också att vi måste börja tilltala och ifrågasätta den vi vet utsätter någon annan för våld, även fast det känns svårt.

– Nej, det är inget samtal som är enkelt att ta, men man måste tänka, vad kan konsekvensen bli om jag INTE gör det. Kvinnor dör för att vi inte vågar ställa frågor eller ifrågasätta, och det är oändligt mycket värre än att vi råkar trampa någon på tårna.

Det här kan du göra om du är orolig för en kvinna eller ett barn i din närhet

  1. Om du anar att någon i din närhet far illa
    Berätta för den du är orolig för, att du är orolig. Var tydlig med varför du är orolig, säg till exempel ”Jag är orolig för hur din partner pratar med dig, och du har verkat ledsen.” eller ”Jag är orolig att din partner inte är snäll mot dig”. Fråga också hur hon mår. Hon kommer antagligen säga ”Allting är bra”, men säg då att du finns där om hon behöver, tex ”Du kan alltid ringa mig, när som helst på dygnet, om vad som helst”. Detta kan du säga även till någon du inte känner så väl, som en granne. Kom ihåg att det du gör är att visa medmänsklig omtanke, inte att ”lägga sig i”.
  2. Om du hör någon uttala sig kränkande om sin partner
    Kanske är du på en middag, och hör någon säga något kränkande, nedlåtande eller förminskande till sin partner. Eller hör en kollega prata om sin partner i nedsättande ord på fikarasten. Ifrågasätt. Säg ”Det där är inte ett okej sätt att prata på, varför säger du så där?” eller ”Kan du förklara hur du menar?”. Det är jätteviktigt att vi börjar ifrågasätta de som uttrycker sig så här, och visar att vi inte tycker att det är ett okej beteende. Fysiskt våld föregås alltid av psykiskt våld, men psykiskt våld måste inte leda till fysiskt våld – och där kan vi göra skillnad om vi säger ifrån när vi ser eller hör att någon uttrycker sig på ett sätt om sin partner som inte är okej.
  3. Om du fått reda på att någon använder våld mot sin partner
    Prata med honom. Eller be någon annan prata med honom om du inte vågar själv (tex en kollega eller din egen partner). Säg ”Jag är jätteorolig att du utsätter XXX för våld”, och säg att det finns hjälp att få för den som utsätter, man kan till exempel hänvisa till en mansjour. Säg att det är brottsligt att utsätta någon annan för våld, men också något han måste sluta med för hennes och deras barns skull, om det finns några. Om han förstår att folk ser och hör det han gör så kommer det bli mycket svårare för honom att fortsätta med det.
  4. Om du är orolig för ett barn i din närhet
    Om det är ett lite större barn, prata med det, säg ”Jag är orolig för att du inte har det bra hemma”, och fråga hur barnet har det. Oavsett vad barnet svarar, säg att du finns där, även om ni knappt känner varandra. Om ni är grannar kan du till exempel säga ”Jag heter XXX och bor på tvåan i samma hus som er, du får ringa på när du vill om du behöver”. Känner du oro för ett barn, oavsett ålder, ska du göra en orosanmälan till Socialtjänsten. Det räcker att du är orolig för barnet, du behöver inte ha några faktiska bevis på att det utsätts för våld.
  5. Inför Huskurage där du bor – det är en våldspreventiv metod som är gratis. Det tar bara några minuter att skriva ut vår policy och sätta upp i trapphuset. Den uppmanar grannar att visa omtanke och hjälper dem att agera om de känner oro för att någon far illa.

Om du själv är utsatt, eller vet någon i din närhet som är utsatt: ring Kvinnofridslinjen, det är gratis och syns inte på telefonräkningen. Där kan du få råd och stöd: 020-505050.