Lisa Christensen: ”Pedagogen trodde att jag var barnflickan, inte mamman”
Författaren Lisa Christensen får gång på gång höra att hennes barn inte liknar henne, för att de inte har samma hudfärg. På grund av det har hon varit nära att inte få hämta sina egna barn i skolan.
De flesta mammor har nog burit iväg en skrikande 2-åring och känt pinsamheten svämma över. För mig har dock inte skrikandet varit jobbigast, utan det faktum att barnet i fråga sett ut att vara taget ur en gammal svensk film och att jag själv ser väldigt mörk och nysvensk ut. När det blonda barnet dessutom gallskrikit ”Släpp mig! Jag vill inte!” har jag känt mig ännu mer suspekt och hoppats att inte någon ringer polisen och anmäler en kidnappning på Östermalm.
Lisa Christensen
Ålder: 43.
Familj: Maken Jakob samt barnen Julie, 11, Émile, 10, och Vera, 8.
Bor: På Östermalm i Stockholm.
Gör: Författare och marknadskommunikatör.
Aktuell: Med romanen ”Spela roll” som handlar om identitet, utanförskap och tre sammanlänkade livsöden.
Vi spolar framåt några år och pinsamma scener som den ovan är ett minne blott. Åtminstone det där med skrikandet. Den här dagen ser jag ut över skolgården, går fram till min son och får en stor kram. En vikarierande pedagog står bredvid och jag märker att hon tittar konstigt på oss. Trots att min son uppenbarligen känner kvinnan han kramar – alltså mig – frågar pedagogen: ”Är det där verkligen din son?”.
”Även om jag är van vid sådana frågor hugger det till”
Även om jag är van vid sådana frågor hugger det till. ”Han liknar ju inte alls dig”, fortsätter hon och vänder blicken mot de andra barnen. ”Du liknar mer… den där flickan”. Hon pekar på ett barn med mina färger. Jag känner irritationen välla upp, vill säga något, men precis som när jag var barn blir jag stum.
Mina färger har alltid gjort att jag blivit ifrågasatt; som svensk, som dotter till min ljusa mamma och nu som mamma till mina barn. Jag är tuktad av år av rasism och tvivlande blickar, van att bara le och inte känna. ”Jaha, men nu är det här mitt barn”, lyckas jag få fram så pass bestämt att pedagogen låter oss gå. Min son ser på mig och säger: ”Så konstig hon var. Hon trodde inte att du var min mamma!”. Jag ser in i hans ögon, ser mina egna i hans stora blå. Men ingen ser honom i mig.
”Jag ser in i min sons ögon, ser mina egna i hans stora blå. Men ingen ser honom i mig”
Innan jag blev mamma var jag nyfiken på vilka färger våra barn skulle få, med en mörk förälder och en ljus. Så kom vår förstfödda med ljusblå ögon, rödblont hår och porslinshy. Sjukhuspersonalen tog ett blodprov för att se om hon var anemisk. Det var först när mitt yngsta barn kom som jag fick höra att hon liknade mig, men så är hon också den mörkaste av mina tre. Och vid det här laget hade jag förstått att färg är det enda som räknas.
I början skrattade jag bort kommentarer som ”Är du verkligen mamman?”, samtidigt som tårarna brände. Men nu är jag trött på att förklara och försvara kopplingen mellan mig och barnen. Jag känner maktlöshet och sorg när människor envisas med att fokusera på allt som skiljer oss åt och inte det som förenar. Det får mig att drabbas av vrede över att jag inte kan skydda mina dyrbaraste mot folks obetänksamma kommentarer.
Det blir en ny dag och jag hämtar återigen min barnaskara på skolgården. ”De måste faktiskt skriva upp när det är du som hämtar”, säger den nya pedagogen strängt. Den här gången förstår jag inte. Måste jag skriva upp att jag hämtar mina egna barn? Sedan går det upp för mig – hon tror att jag är barnflickan!
Mina barn reagerar inte längre på dessa kommentarer. Vid det här laget är de så vana vid att människor inte tror att vi är en familj. Men det är vi – från blont till svart, från blått till brunt och allt däremellan. Vi hör ihop – av kärlek. Och nästa gång jag får en kommentar kommer jag inte vara tyst!
Du kanske också vill läsa om Madeleine In Hwa Björk som adopterades från Sydkorea: ”Jag fick fysiskt ont när mina egna barn blev 1,5 år”
Eller Elaine Eksvärds uppmaning till alla föräldrar: Våga ställ de känsliga frågorna!
Text: Lisa Christensen
