Lärare och pedagoger: Tack för att ni står ut med oss föräldrar

Hur många kan vi vara, kanske 60 föräldrar? En kall vardagskväll i en skolmatsal. Personalen har tänt marschaller utanför och på varje bord står en röd gerbera i vas från Ikea. Tekniken strular lite framme på skärmen, precis som den alltid gör. Vi är här inför kommande skolval, inbjudna via kommunstämplat brev. Inom några veckor ska vi ha bestämt vad vi tror kommer bli bäst för våra barn.

Personalen säger hej, presenterar sig och börjar berätta om skolan. Frågor spar vi till slutet. Stämningen är allmänt trevlig och jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket pedagogerna, rektorn, fritidsledaren och kanslisten nog hellre velat tillbringa kvällen hemma istället för att stå här. Det är inget de ger sken av, men alla vet ju hur det känns efter en hel lång arbetsdag. Ändå står de här med öppna armar och berättar om hur de vill se till att skapa bästa möjliga förutsättningar för just våra barn.

"De upprörda föräldrarna har samlat tillräckligt med syre för att komma igång"

Tiden går och till sist är det dags för den – frågestunden. Som alltid tyst i början. Lite ändrade kroppspositioner ute i föräldrasjön, några sneglar på varandra, andra på mobilen. Och så till sist första frågan som handlar om något gällande storleken på barngrupperna. Det kommer några frågor till på samma spår tills vi är framme vid uppsträckt hand nummer fyra. Då händer det alla väntat på: de-upprörda-föräldrarna har samlat tillräckligt med syre för att komma igång.

Det är precis som att någon dragit proppen ur badkaret och låter vattnet forsa ut. Alla som någon gång varit på ett föräldramöte känner igen dem – föräldrarna som liksom fyllt på med så mycket åsikter att de knappt kan formulera sig. Det är som att de har förfestat på orättvisor och nu bara måste FÅ DET UR SIG.

Frågorna till personalen är av typen utan frågetecken. Det är anklagelser. Om allt från det orimliga i vilka tider skolbussen går till varför vårdnadshavare måste ha e-legitimation för att kunna logga in på kommunens hemsida (tips: ta det med kommunen istället).

"Stackars personal som får stå som måltavla för anklagelser de inte har med att göra"

Finns det någon del av mänskligheten som kan vara så UPPJAGAD som föräldrar på föräldramöte? Jag biter mig i kinden. Klart att en del frågor är relevanta men när personalen på riktigt näst intill anklagas för att skolan ligger åt fel geografiskt håll från en del barns hem, vill jag skrika rakt ut. Stackars, stackars personal. Att stå som måltavla för diverse anklagelser de inte har något som helst med att göra – ett halvår innan eleverna ens börjat. Och allt de gjort är att bjuda in till ett informationsmöte.

Men det är inte bara de upprörda föräldrarna som stör mig, jag blir lika irriterad på mig själv. Varför räckte inte jag upp handen och avbröt? För att jag är rädd om den så kallade gemenskapen, vill inte bli stämplad som mamman som sa emot. Så tyst sitter jag och muttrar och lider med personalen. Feg som få.

"Det är inte barnen som ringer läraren på helgen"

Och innan någon blir upprörd: Jag är all in för att framföra åsikter och bidra till att förbättra skolan, men det får vara inom rimliga gränser. Av de lärare jag pratat med, både professionellt och privat, säger alla samma sak: att det sällan är barnen som är speciellt jobbiga – i alla fall inte i jämförelse med sina föräldrar. Det är inte barnen som ringer läraren på helgen, det är inte barnen som listar fel och det är inte barnen som kräver att skolan ska uppfostra dem – det är deras föräldrar som gärna slipper.

Vi vill alla det bästa för våra barn – men att till exempel jaga upp sig över att ens unge inte är överförtjust i skolmaten, är det verkligen en kamp värd att ta? Är det inte viktigare att personalen lägger energi på att göra det de är bäst på, att ta hand om och utbilda våra barn? Inte agera kundservice åt oss vårdnadshavare.