Det gör någonting med en mamma, att lämna sitt barn på förskolan. Vilken sorts lämnare är du? Det är fritt fram att vara alla.

Lisa ”Knivlisa” Eriksson
Ålder: 40.
Familj: Linus, 39, Sixten, 7, och Harry, 5,5.
Bor: I Sörmland.
Gör: Journalist, bloggar på mama.

Hörngråtaren

Hon som springer bakom förskolans närmsta hörn och börjar Lille skutt-gråta för att hon annars skulle sprängas av oförlöst smärta. Hon börjar gråta ännu mer när snoret rinner ner på halsen och hon börjar tänka på att det blir fläckar på kläderna.

Glömmaren

Nyligen bloggade jag om en katastroflämning. En mamma kontrade med att berätta om sin lämning, av ett ledset barn:
”Efter en lång stund med många avledningsmanövrar kom jag på den lysande idén att vi skulle tävla om vem som kom först till ’vinkfönstret’, han från insidan och jag från utsidan. Han nappade direkt. Jag skyndade iväg, hann börja fundera på jobbmöte – OCH GLÖMDE VINKFÖNSTRET. HOPPADE BARA IN I BILEN OCH DROG!”

Skräcken vid varje vinkning! Så snart man öppnar förskoledörren transporteras ju alla kroppens stresshormoner till hjärnan i ambulansfart. Alla tankar som inte handlar om hur man ska kunna sköta sitt jobb åker ut i vägrenen. Det är naturens sätt att överleva. Alltså att man blir korkad. Stackars stackars mamman.

Sms-lögnaren

När man är kvar på förskolan och en annan mamma lämnat sitt ledsna barn. Hon sms:ar och undrar om hennes barn har blivit gladare, och man ser att han fortfarande sitter i ett hörn och storgråter. Då KAN man faktiskt inte säga sanningen. Då säger man typ: ”Det är lugnt, han kommer alldeles strax skutta omkring.” Fast man inte har någon aning.

Empatigråtaren

Mamman som möter en gråtande mamma som precis lämnat sitt barn (har aldrig sett en gråtande lämnarpappa?), ler och själv börjar gråta för att hon vet hur det känns. Sedan blir hon rörd över att hon är så empatisk och gråter ännu mer. Kanske ger hon mamman en kram. Det kan gå bra, det kan också bli too much.

Ego-gråtaren

Den som själv är ledsen medan barnet glatt springer iväg och lever sitt eget liv där man inte längre ständigt får vara på första parkett. Min äldsta grät till exempel aldrig under första förskoleårets lämningar, utan sprang bara iväg direkt och var lika nöjd med vem som helst. Man ba’ ursäkta?

Den som påpekar obehagliga ”lämnarsanningen”

Det här är föräldrar (och pedagoger) som berättar för andra föräldrar att ”ett långt farväl är mycket mer smärtsamt för barnen än ett kort”. Till stackars föräldrar som står och har en lång gråtlämning. Det kanske stämmer, men det är inget jag någonsin trott på. Och om det finns forskning på det så skiter jag i den forskningen. Man måste INTE lämna ett gråtande barn snabbt. Alla barn är som bekant olika, det som funkar för ditt barn funkar kanske väldigt kasst på mitt och, he he he, mig.

Den som tror det värsta

Det här är personen som har en dålig lämning, och som ber en pedagog skicka ett sms när allt är bra. Sms:et dröjer till klockan 11:30. Har barnet hängt på grinden med hjärtskärande gråt ända till nu? Stämmer det ens att hen är glad? Varför skulle inte pedagogen vara en sms-lögnare?

Separationsångestaren

Besläktad med ego-gråtaren, men mer njutande. Nyligen under en lämning kramade jag min son länge, pussade på huvudet, luktade på tinningen och höll honom i ett sånt där hårt grepp där ens armar får maximal kontakt på grund av går in under barnets ena armhåla och sedan ut och in under den andra.
En pedagog kom fram till mig och sa oroligt: ”Är det något som har hänt? Han brukar aldrig tycka att det är jobbigt.” Jag svarade: ”Eh… nej alltså HAN tycker inte att det är jobbigt… Det är mer… mamman?”, samtidigt som jag insåg att: 1. Det kanske inte är så vanligt. 2. Det finns en anledning till att det inte är vanligt.


Missa inga krönikor – gå in på mama.nu varje dag!