"I dag tillbringar jag mer tid med barnen än innan jag blev sjuk", berättar Klas Ingesson.
"I dag tillbringar jag mer tid med barnen än innan jag blev sjuk", berättar Klas Ingesson. Foto: Bilden skyddas av upphovsrättslagen och får ej s

Klas Ingesson: "Jag var ingen bra pappa före cancern"

När tidigare fotbollsproffset Klas Ingesson, 43, fick ryggskott och åkte till akuten visade det sig att han hade cancer. ”Nu har jag hittat meningen med livet – min familj”, säger tvåbarnspappan om sitt livs tuffaste match.

Det är svårt att tro att fotbollslegenden Klas Ingesson har cancer. När han hoppar ur sin blå Golf på tågstationen i Mjölby ser han ut som hälsan själv; solbränd och spänstig. Han ler brett när vi hälsar, och den enorma prillan under läppen verkar farligt nära att trilla ut. Och i bilen (gud, så fort han kör!) berättar han att han mår ”skitbra”.

År 2009 fick Klas Ingesson beskedet att han har myelom, den näst vanligaste formen av blodcancer. Han hade under en tid gått med ryggsmärtor och trötthet. Smärtorna blev värre och han kunde sova upp till 16 timmar i sträck. Klas själv trodde att det bara var ryggskott, men besöken hos naprapaten hjälpte inte.

När Klas till sist åkte in på akuten träffade han en läkare som efter undersökningar och samtal trodde sig veta vad det handlade om. Klas lades in för flera provtagningar, men han var aldrig rädd, han var helt säker på att det bara var något med ryggen. När de ville lägga in Klas på hematologen började han ana att det var något annat än ryggen. Efter ett ryggmärgsprov berättade läkaren att Klas hade drabbats av en benmärgssjukdom.– ”Men det är väl inte cancer”, frågade jag. ”Jo, det är en typ av cancer”, svarade läkaren och då blev jag riktigt rädd. Läkaren sa att det var allvarligt, men ingen panik. Men sådant lyssnar man inte på då. Alla förknippar cancer med att man ska dö, det gjorde även jag först. Hur gick tankarna på barnen när du fick det beskedet?– Att tänka på barnen var det värsta, det var kaos och paniken kröp förstås på mig. Att kanske inte få vara med och se dem växa upp. Vi har ju inte hunnit med någonting, tänkte jag om yngsta sonen. Att man själv mår dåligt, det skiter man i, när man har barn. Men då hade jag inte hunnit förlika mig med sjukdomen. När jag frågade läkaren hur länge jag hade kvar kunde de inte säga något, men det handlade om år. Då blev jag lite lugnare. När min fru och barnen kom till sjukhuset förklarade läkaren för dem vad jag hade för sjukdom.

Var det självklart för dig att berätta för barnen?– Ja, det var det. Jag har egen erfarenhet av att min farsa blev sjuk utan att berätta någonting. Det finns ingen anledning att hymla, det kommer fram ändå på något sätt. Jag sa aldrig att jag kunde dö, men att läget var ganska allvarligt.Hur reagerade barnen?– Martin blev chockad för han fattade vad det var. De hade nyligen läst om myelom i biologin så han visste vad det handlade om. Lillkillen David förstod nog inte riktigt, men han grät, eftersom vi alla grät.

Hur såg vardagslivet ut hemma efter beskedet och när du hade börjat din behandling?– Hade vi något liv? Jag satt i soffan mest om jag inte låg inne på sjukhuset. Barnen satt mycket hos mig. Först kändes det som om jag inkräktade på deras frihet och jag ville att de skulle sticka ut och leka. Men sedan insåg jag att de ville sitta där.

– Jag började med cellgifter direkt och låg först inne en vecka. En månad senare opererades tre kotor i min rygg, som var söndervittrade och som orsakade smärtan. Och efter det gjordes ett stamcellsbyte, där jag bytte celler med mig själv. I en månad låg jag isolerad, men jag fick träffa familjen, annars hade jag inte stått ut. Det var jäkligt segt. När man hade gått igenom den första månaden, som var den värsta i mitt liv, och den första stormen hade lagt sig, så började det bli lättare att handskas med allting. Och när jag blev överens med min sjukdom – ja, man kan faktiskt bli det till slut, så vände allting och livet kändes mer positivt.Satt ni och pratade med barnen om din sjukdom?– Ja, vi sa att är det någonting så fråga. Till sist kom frågan: ”Vad kommer att hända?” Vi sa ärligt att det kan gå åt helvete, men att vi inte är där nu. Jag förklarade att jag är under behandling och svarar bra på den. Chansen att det skulle gå åt helvete var mindre nu än innan vi fick beskedet. Ibland blev David rädd och ledsen och sov dåligt. Martin satt mycket på sitt rum och funderade. Min fru pratade mycket med dem båda på kvällarna. Sedan blev killarna lugnare när jag mådde bättre och kunde börja röra mig igen.Hade ni någon hjälp utifrån den här tiden?– Ja, om vi kände att vi behövde så fanns det kuratorer, men vi redde ut det själva för att vi pratade så mycket med varandra. Den bästa medicinen var systrarna på avdelningen. De tog sig tid att sitta och svara på alla mina frågor. Behövdes det 40 minuter så stannade de så länge och efter det mådde jag så otroligt mycket bättre och kunde ringa min fru och ha ett leende på läpparna.

Hur har du förändrats som person och som pappa?– Jag har hittat den verkliga meningen med livet: min familj. Jag är gladare än vad jag har varit någonsin, framför allt så är jag inte lika jäktad. Jag gör saker som jag mår bra av och inte för att jag måste som jag ofta gjorde innan. Jag tillbringar definitivt mycket mer tid med barnen och kommer hem mer, i stället för att ligga över i Elfsborg där jag jobbar. 

– Förut var jag nog ingen bra pappa. Då var jag med barnen när jag hade lust, då var det bara fotbollen. Man blir jävligt egoistisk när man lever som jag gjorde med ett ständigt fokus på min person. Man var liksom störst, bäst och vackrast. Nu inser jag att jag inte alls var det.

En del som blir allvarligt sjuka samlar ihop minnessaker till barnen eller skriver dagbok. Har du gjort några sådana där ”ifall att-förberedelser”?

 

– Nej, det är bara för dem att gå in på google, så har de minnesgrejer. Däremot har jag planerat för att öppna olika bankkonton, sådana saker.

 

Hur är du som pappa?

 

– Jag är nog ganska bra, numera. Proble­met är väl att jag är ganska het, jag blir fort förbannad och har dåligt tålamod, men det går snabbt över. Jag är inte sträng, jag försöker att vara mer en kompis än en styrande pappa. Jag låter dem själva prova sig fram i livet, även om jag kanske vet att det går åt helvete. De får gå på sina minor, liksom.

Foto: Bilden skyddas av upphovsrättslagen och får ej s

Det kallas att vara flipperförälder numera, visste du det?– Haha, fem kulor och sedan är det kört! Jamen, det är ju bra! Nej, men jag tror nog att jag är ganska så smidig. Tyvärr missade jag Martins uppväxt mycket, eftersom jag aldrig var hemma. Men nu tar jag mig tid att lyssna och vara med David, ju mer jag är med honom desto mer vet jag hur han funkar. Med Martin la jag tyvärr inte den tiden.Vad är det svåraste med att vara förälder?– Att inte lägga sig i deras liv och styra och ställa, det tycker jag är svårt.Vad oroar dig?– Jag oroar mig för barnens framtid. Det är så mycket mer komplicerat nuförtiden, det är så plugginriktat, och inget av mina barn är så förtjusta i att plugga. Jag tror inte någon av dem orkar plugga så mycket som krävs för ett bra jobb. Vad händer med Martin om han inte blir fotbollsspelare?Har ni gjort nåt speciellt den här tiden efter du blev sjuk?– Vi har inte gjort något speciellt, men vi har blivit en mycket tajtare familj. Vi ägnar mycket mer tid åt varandra. Det är stor skillnad. Jag njuter varje dag av min familj. Min fru och jag har aldrig haft det så bra som nu. När jag var som sämst och tyckte allt var piss, så var det Veronica som var den stora stöttepelaren. Att barnen accepterade min situation var nog det allra största stödet.

Känner du dig redo för Davids, nu 12, inträde i tonåren?– Jag tänker inte på faser hit och dit. Men min fru som jobbar på förskola gör det… Men visst börjar han bli lite mer studsig. Det enda jag tänker på är att försöka var med honom så mycket som möjligt, eller så mycket som han vill. Vår bästa tid ihop är när vi drar till gården och skogen, det är där vi får den riktiga kontakten.

Du blev i stort sett frisk, men i våras, bara två år senare, kom cancern tillbaka. Hur reagerade du då?– Jag blev förbannad och tänkte ”fan också”. Jag visste att den skulle komma tillbaka eftersom sjukdomen är kronisk, men jag hade hoppats att det skulle ta flera år. Men man repar sig ändå ganska fort när man redan har fått beskedet en gång tidigare. Det var inte alls lika chockartat och dramatiskt andra gången, inte för någon av oss. Nu visste jag så mycket mer och slapp de där tusen tankarna som snurrade i huvudet första gången.

Hur mår du i dag?– Jag mår bra. Jag har precis avslutat en behandlingsperiod på tre månader och mina värden ser bra ut. Förut trodde jag att hade man cancer, så måste man bli av med den, men så är det inte alls. Man kan leva med cancer. Just nu är mina värden stabila och jag hoppas att jag slipper byta stamceller igen för det var det jobbigaste av allt. Jag trodde att jag som spelat fotboll ska väl orka… men nej, det gjorde jag inte. Jag lever ett normalt liv, jag har förlikat mig med sjukdomen. Jag kan bli 45 eller 100 år – men så är det för alla, ingen vet.Är inte ovissheten jobbig?– Jo, ibland kryper det på. Om jag ser en film eller läser om någon som har dött av cancer blir jag rädd och ledsen. Men jag tänker inte så mycket på det. Jag har stor tilltro till läkarna, jag lägger allt det här i deras händer, de vet vad de gör. Jag har inte ens någon större koll på vad de sprutar i mig. ”Mår jag bra så har jag inte cancer”, tänker jag för mig själv. Det bästa är att skita i det och bara köra på. Vi har en djävulsk vilja inom oss när det väl gäller, synd bara att det ska behövas det där yttersta för att vi ska plocka fram den.

Vad är viktigt för dig att lära David?– Självförtroende. Jag peppar sönerna att tro på sig själva och att göra sitt bästa. Det är aldrig fel att göra fel, så länge du har gått in för att göra rätt. Att stå för det man gör är viktigt. Jag som förälder kan inte stå och peta i allting, då får de ingen frihet. Det är också viktigt att det alltid finns någon där, även andra vuxna, som plåstrar om när det behövs.

Vad drömmer du om nu?

 

– Att det ska gå bra för barnen, att de hittar det de vill göra. Vad spelar ingen roll. Får man uppleva det som förälder kan man känna sig nöjd. Jag hoppas David vill bli jägare, så att vi kan jaga ihop. Det är en speciell kamratskap i ett jaktlag. Där kan en tolvåring och en 78-åring flå en älg ihop, över generationsgränserna. Det tror jag är nyttigt för barn.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av mama + solprodukter för bara 199 kr. Köp nu!