"Jag bröt ryggen när jag skulle rädda min son"
"Jag bröt ryggen när jag skulle rädda min son"

"Jag bröt ryggen när jag skulle rädda min son"

Charlotte Ohlson, 35, var en aktiv tvåbarnsmamma mitt i livet. Hon jobbade som hovmästare, tränade tre dagar i veckan och älskade att bygga kojor med barnen. För två år sedan förändrades allt. Charlotte hamnade under sin rullande bil – och bröt ryggen.

Charlotte, 35, hämtar mig på tågstationen i Nynäshamn. Hon fyrar av ett leende och vinkar in mig i bilen. Hon ser så stark ut där bakom ratten att det först känns som en omöjlighet att kvinnan som kör iväg oss med en rivstart är förlamad, och för två år sedan var så nära döden man kan komma. Det är först när vi kliver ur bilen – då Charlotte tar fram rullstolen och lyfter över sig själv i den – som det blir uppbenbart att hon har ett handikapp.
– En tanke som är svår att stå ut med. Även om jag blir bättre och kan få mer rörlighet så kommer jag aldrig att kunna gå. Jag kommer aldrig att kunna åka skidor och telemark som jag älskar så mycket, eller bygga kojor med barnen i skogen.

Det var den 14 juni 2007. Livet var turbulent, Charlotte och hennes man Anders höll på att separera och Charlotte hade träffat en ny man. Huset var fullt av packlådor, flyttlasset skulle gå några dagar senare. 

Charlotte skulle åka iväg med yngste sonen, Linus, som då var fyra, och han väntade ensam i bilen när den plötsligt började rulla utför en backe.
– Jag bara sprang och försökte kasta mig in på passagerarsidan, men bildörren slog omkull mig och jag släpades med och hamnade till slut under bilen. Det small och brann till i ryggen och jag kände hur benen försvann. Samtidigt som jag låg där försökte jag tala lugnande med Linus, som var kvar i bilen som stannat några meter bort, han hade gömt sig på golvet hysteriskt gråtande. 

Charlotte minns att hon tittade ner och undrade om benen var kvar.
– Jag hade köpt nya Converse som var jättefina och de stod åt olika håll, jag tänkte att ”shit, det där ser dåligt ut”.  Jag försökte vakna, som när man har en dröm och kan väcka sig själv. Jag tänkte ”varför vaknar jag inte?”. Det var en overklig känsla, jag får nästan panik när jag tänker på hur otäckt det kändes.

Charlotte skrek på hjälp samtidigt som hon försökte lugna Linus och ligga still för att inte förvärra skadorna. Vännen Petra, som bodde i huset bredvid, hade just kommit hem och kom springande. När hon lyfte på Charlottes tröja så såg hon att det bara var en grop där rygg-raden skulle ha suttit.
Förutom att Charlotte hade brutit ryggen när hon drogs med under bilen så bröt hon bröstbenet, skrapade upp delar av ryggen, axlarna och svanken och en del av hårbotten. Ett traumateam mötte upp Charlotte och ambulansen på Södersjukhuset i Stockholm.
– Det var som i ”Cityakuten”, hela teamet kom springandes i grupp och jag såg alla
masker och så ”hej Charlotte, jag heter det här och det här”, och så ser man ett par ögon.

Smärtan som initialt dämpades av chocken och kroppens adrenalin var nu outhärdlig.
– Jag hade fått morfin men hade ändå så jävla ont och en enorm dödsångest, jag försökte svimma för att slippa smärtan. Det var som förlossningssmärtor gånger tusen. 

Till sjukhuset kom Charlottes syster, som då var höggravid, hennes mamma, pappa och barnens pappa Anders som alla fick träffa henne innan hon rullades in för operation. Lite senare kom också nya pojkvännen Perre.
– Alla var ledsna och då blev jag också ledsen. Jag var ju så skadad, hade grus och blod i ansiktet och såg nog inte så kul ut. 

Under fem timmar opererades Charlotte, ryggen knäcktes tillbaka och stagades upp med stålstag, man försökte lägga nerver till rätta. Charlotte har fortfarande inte velat titta på röntgenbilderna där man ser hur hennes rygg såg ut direkt efter olyckan.
– När jag vaknade efteråt så hade jag ont och var helt väck. Mina föräldrar satt hos mig en stund och sen åkte de hem. 

Som om inte saker och ting vore illa nog så drabbades Charlottes pappa av en stroke på väg hem från sjukhuset.
– Det första jag tänkte var att det var mitt fel, men läkarna sa att det precis lika gärna kunde ha hänt när som helst. Pappa hamnade på intensiven på samma avdelning som jag.

Första tiden på sjukhuset var omvälvande. Charlotte berättar om när hon fick lavemang och lyftes över av två skötare till en toastol.
– Först hände inget men så tittar jag ner och ser hur det rinner och att jag bajsat på mig i mina stora sjukhuskallingar.
– Man vet att det är deras jobb men inombords så gråter man ju.
– Dagen efter var det dags igen, en kille som hjälpte mig sa ”jag tror du har fått mens”. Jaha, hur gör man nu då, tänkte jag. Allt nedanför höfterna levde sitt eget liv. 

Två dagar senare fick Charlotte duscha för första gången sedan olyckan och rullades in i en dusch på en stor rullbår i plast.

 


– Tjejerna som duschade av mig hade gummistövlar, rockar och regnbyxor och jag kände mig som en ko eller en bil som skulle besprutas. Jag hade nålar och slangar i mig och fick morfin inpumpat var tredje minut för att klara smärtan. 

 


– När jag kom ut ur duschrummet och låg där på båren med alla sladdar och slangar så kom syrran in med barnen och jag bara skrek ”nej, ta bort dem härifrån”. Jag ville inte att de skulle se mig så, så skadad och naken på en bår med alla slangar.  

 


– De kom in igen när jag fått på mig kläder och såg lite bättre ut, men de var livrädda och stod vid dörren och tryckte med stora ögon hand i hand. De ryggade tillbaka, vågade inte komma fram och kramas. 

Charlotte och hennes syster försökte locka fram barnen till hennes säng.
– Det var nog värre än att bryta ryggen att de inte ville komma fram och krama mig. Jag bet ihop för att inte börja gråta, jag ville inte grina så att de såg. Så fort de åkt hem så började jag störtgråta. Det var en chock – hur ska jag kunna ta hand om mina barn nu? Jag ligger här och är förlamad. Hur ska jag kunna flytta hem? Vart ska jag ta vägen?

Vänner, pojkvän och familj var ett enormt stöd för Charlotte den första tiden. Det fanns alltid någon hos henne på sjukhuset, de kom med filmer och ordnade myskvällar, och
gjorde ansiktsbehandlingar på Charlotte.
– Det gjorde så otroligt mycket för mig att mina vänner fanns där. De hjälpte även barnens pappa, plötsligt var han ensam med allt.

Att vara förälskad, ligga i skilsmässa och påbörja ett nytt förhållande, samtidigt som man är nyförlamad, var förstås också tufft.
– Jag hade varit vältränad och känt mig snygg, Perre hade bara sett mig fin och pigg. Man hittar en ny man i sitt liv med allt vad det innebär för sexualiteten och så plötsligt har man ingen känsel.
– Sex är ju en jättestor del av ens liv. Och så plötsligt – ska vi ta det på rygg eller ska vi ta det på rygg, liksom? Som tur var kunde vi prata om det, och lyckligtvis har jag fått tillbaka så pass mycket känsel i underlivet att jag kan njuta av sex fortfarande. 

Efter en vecka flyttades Charlotte till R18 på Karolinska sjukhuset, en specialistavdelning för ryggmärgsskadade. Här fick hon prova att sitta i rullstol för första gången.
– Jag kände att ”shit, ska jag åka rullstol nu?”. Jag satt och bölade inför en massa främmande människor. Fy fasiken vad jag kände mig risig då. 

När barnen kom på besök andra gången så kändes det bättre.
– Jag hade fått mina egna kläder och såg inte lika skadad ut. Först ville de inte komma nära mig utan stod på sidan och sa hej, men sen kom de upp och la sig på varsin sida av mig i sängen och jag låg och höll om dem. Det var ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv. Vilken känsla, att få hålla dem och lukta på dem. Mina ungar.
– Samtidigt känner man sig så otillräcklig. Vem ska tvätta deras kläder? Vem ska ta hand om mina barn? Men då hade Emma en lös tand som hon skulle tappa, den var sned och konstig och hon hade ont. Jag sa ”mamma hjälper dig, Emma” och så tog jag ur hennes tand, hennes första tappade mjölktand. Och då kände jag att jag kunde hjälpa henne med något. Att jag är mamma i alla fall. 

Linus och Emma trivdes bättre med att hälsa på Charlotte på den nya avdelningen. Det fanns fler barn där till andra patienter och de fick prova att åka rullstolar och leka. Ändå kunde de inte träffas så ofta på grund av avståndet till Nynäshamn.
– Jag tänkte jättemycket på att Emma
skulle börja ettan. Jag undrade om jag skulle kunna vara med. Men Perre sa att ”du ska vara med den dagen om jag så ska dra dig dit i en sjukhussäng”. 

Samtidigt låg Charlottes pappa i mycket dåligt skick på neurointensiven. Den 9 juli, en månad efter Charlottes olycka, dog han.
– Det brast i kroppen, jag grät på ett sätt så att man blir rädd för sig själv. Det var som om allt kom då när pappa dog, sorgen över vad som hänt och sorgen över honom. 

Efter ytterligare rehabilitering på Spinalis – ett rehabcenter för ryggmärgskadade – där Charlotte fick lära sig hur hon skulle klara sig i vardagen, fick hon flytta hem till barnen och Anders. De andra flyttplanerna lades på is.
–  Anders hade byggt en ramp till mig. Barnen kom springande och grannarna kom in med blommor. Vi grillade, minns jag.

Sakta men säkert fick Charlotte lära sig allt från att kissa själv till att handla mat.
– Jag har rätt sjuk humor, det underlättar, att man kan garva åt sig själv och situationerna. Men man behöver gråta också för att orka.

Charlotte har hälsat på i förskola och skola och berättat för lärare och barnens kamrater vad som hänt, visat hur man åker rullstol och att det inte är något konstigt. I dag bor barnen varannan vecka hos Charlotte i hennes nya lägenhet.
– Vi har fått lista ut saker tillsammans. Linus sitter mycket i mitt knä när jag åker och är grym på att köra rullstol. På vartenda barnkalas så är det rullstolsrace.

De senaste åren har Charlotte rest med barnen, både till Thailand och Spanien. Hon planerar att lära sig åka sit-ski och paddla. Relationen med Perre rann ut i sanden eftersom de fick en sån dålig start, men hon har slutfört sin sommelierutbildning och startat en inredningsbutik med sin syster. 

 


– Jag tänker numera på vad jag har mer än på vad jag har förlorat. Jag kunde lika gärna ha försvunnit och dött där under bilen så därför njuter jag när jag borstar tänderna på mina barn, eller när vi åker till dagis och sjunger i bilen. Alla de där veckorna på sjukhus gör att jag vet hur fruktansvärt det är att vara utan dem.
 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av mama + solprodukter för bara 199 kr. Köp nu!