Har förskolan fastnat i 50-talet?
Har förskolan fastnat i 50-talet?

Har förskolan fastnat i 50-talet?

När ditt barn börjar i förskolan vet ungen själv knappt vilket kön den har. Något år senare sitter barnen stenhårt fast i Hello Kitty- eller Star Wars-facket. Varför går inte utvecklingen framåt? "Även killar måste få vara prinsessor om de vill", säger Malin, 35, mamma till två barn.

Tramp, tramp, tramp. Undan! Här kommer nämligen dagisarmén iklädda sina uniformer – på ena sidan Hello Kitty-bataljonen i skinande rosa, på andra Star Wars-bataljonen i svart. Den rosa delen består av söta, snälla, omtänksamma, lågmälda flickor, och den svarta av vilda, slagsmålsbenägna, gapiga, busiga pojkar.

Dagen kan börja – pojkarna kan ägna sig åt trakasserier, slagsmål och inbördes tävlan, medan flickorna övar upp sig i utseendehets, perfektionism och bevarandet av hopplösa relationer.

Okej, så illa är det kanske inte. Men låt oss säga så här: Det går inte framåt med genuspedagogiken direkt. Trots att lagen säger att alla barn ska behandlas lika oavsett kön, så är det ytterst få förskolor som verkligen arbetar med jämställdhet i den dagliga verksamheten, alltså med att problematisera personalens (omedvetna) föreställningar om hur flickor och pojkar ”är”. Trots att väldigt många föräldrar gärna skulle vilja att de gjorde det. 

Det kan kännas ganska hopplöst. Som när du själv verkligen kämpar på och pratar om att flickor och pojkar får göra precis vad de vill, att vi alla är lika värda… Och så kommer barnen hem från dagis och säger ”flickor får inte leka Star Wars” eller ”pojkar kan inte ha barbies” eller ännu värre: ”flickor ska vara smala och pojkar starka”, som om de gått en hjärntvättningskurs i ”könsrollerna från 1950-talet är tillbaka, nu mer cementerade än någonsin”.

Varför går inte utvecklingen framåt – måste vi vänta i 40 år till innan jämställd­heten kan nå barnen i förskolan?
– Just nu går utvecklingen inte åt rätt håll. Det har inte hänt någonting på tio år. Jag har blivit pessimistisk, säger Ingemar Gens, jämställdhetsexpert och föreläsare som skrivit boken ”Myten om det motsatta könet”, och som var initiativtagaren 1995 då Gävleförskolorna Tittmyran och Björntomten började arbeta med genuspedagogik på allvar.

När pedagogerna på Tittmyran och Björn­tomten filmade sig själva, upptäckte de att det var de vuxna som uppmanade barnen att gå in i förväntade könsroller, det kom inte från barnen. Man talade till pojkarna i kortare meningar – uppmaningar eller förmaningar, medan flickorna uppmanades att prata mer, gärna om känslor. 

Dessutom fanns en tendens att låta lugna flickor agera ”krockkuddar” mellan stökiga pojkar. Ändå var personalen först övertygad om att de behandlade pojkar och flickar lika.
– Små barn gör förstås som det förväntas av dem, säger Ingemar Gens.

Personalen började jobba med sina egna föreställningar om kön, och med hur de pratade till barnen. Ingemar Gens säger att han vet att om barnen fick bestämma, skulle alla förskolor och skolor arbeta som de gjorde på de här förskolorna.
– Barnen som gick på Tittmyran och Björntomten då går på gymnasiet nu. De säger att det var den bästa tiden i deras liv, när pojkar och flickor lekte med varandra, det blev helt ointressant vilket kön man hade så länge det var kul. De var inte längre hänvisade till dockvrån eller byggrummet utan tillhandahölls allt, säger Ingemar Gens.

Visst finns det förskolor och skolor som faktiskt arbetar med genuspedagogik, där det är mer än en paragraf i skolans stadgar – förskolor där personalen insett vilka omedvetna föreställningar om pojkar och flickor de har och hur de själva förstärker rollerna hos barnen. Men de är försvinnande få.

Varför finns inte större intresse bland förskolorna?
– Det beror på att pedagogerna själva aldrig efterfrågat det här. Föräldrarna vill, barnen vill, även media har alltid varit välvilligt inställd till det här. Se bara på hur många gånger Gävle Dagblad och Arbetarbladet skrivit om barnen från Tittmyran och Björntomten. Men Gävle kommun – helt ointresserad, detsamma gäller förskolan.

Ibland har lärarna någon konferens när de tar upp ämnet, en dag då och då, men någon genomgripande förändring görs inte, och kanske är det helt naturligt. För vem vill vara så självkritisk, egentligen?

– Ingen vill höra att den i tio år gjort fel. Det är inte roligt. Och de flesta förstår inte att de gör skillnad mellan pojkar och flickor. De vill inte se något mönster. Trots att det till 99 procent är pojkar som har disciplinprob­lem i skolan, till exempel, så låtsas man inte om att det hänger ihop, eller skyller på föräldrarna, fast vi vet att skolans påverkan är minst lika viktig. Förskolan och skolan har totalansvar för barnen när de vistas där. De har inte bett om det här – de blir vad vi gör dem till, säger Ingemar.

Vissa säger att det redan är jämställt, det behövs ingen genuspedagogik i förskolan. Stämmer det?

– Jo, visst har det blivit bättre med vissa delar av jämställdheten. Kvinnor är inte lika förtryckta längre, de blir chefer och lönerna ökar. Samtidigt, det som kvinnor lämnar efter sig, vill inte heller männen ha – det är inte hett att vara en ”velourman”. Så om skolan ger upp, och låter prestation, hierarkier och konsumtion blir viktigast, försvinner andra sidor av människan, de mer lyhörda sidorna, som att vi ska vara snälla mot varandra, säger Ingemar.

– I dag finns ingen politisk ambition med jämställdhet, mer än att det behövs fler kvinnliga chefer – har vi bara det, så är allt bra. Vad vi ska göra åt mäns våld är det ingen som har någon plan för – trots att det egentligen redan i skolan är uppenbart vilka som kommer att hamna i prob­lem.

Ingemar Gens menar att även om Sverige ska vara världens mest jämställda land, så finns ett stort problem – vi vet inte vad vi vill med vår jämställdhet.
– Det färgar av sig, även på dagis. Ingen vill dämpa de stökiga pojkarna. Trots att man vet att de med våldsam barntid inte blir särskilt lyckosamma senare i livet. Trots att de flesta pojkföräldrarna skulle bli glada om deras pojkar kom hem och förde långa resonemang i stället för att bråka och slåss.

Samtidigt är föräldrarna gisslan – vi vågar helt enkelt inte stöta oss med dagispersonalen, göra oss impopulära eller tjata, eftersom vi blir oroliga för att våra barn ska få problem.
– Problemet på förskolan kan ibland ligga i pedagogernas bristande respekt för barnen. De ser kanske sig själva mer som administratörer och saknar ibland en pedagogisk idé, mer än att passa barnen en viss tid, säger Ingemar Gens. 

– Det kan vara lite bättre på dagis som i alla fall har någon form av pedagogik, Montessori eller Reggio Emilia – de följer åtminstone en idé. Det finns ingen jämställdhetssatsning i svensk förskola – och så länge lärarna inte vill ändra på det, kan det inte bli någon satsning heller. Det är den bistra sanningen.
 

Så funkar genusdagis

- För 16 år sedan började två förskolor i Gävle, Tittmyran och Björntomten, att på allvar tillämpa genuspedagogik, på initiativ av Ingemar Gens. De började med att filma personalen.

- Pedagogerna blev chockade, eftersom det visade sig att det snarare var de i personalen som förstärkte och skapade könsroller hos barnen, än barnen själva som betedde sig "pojkigt" eller "flickigt".

- Exempelvis pratade förskollärararna till pojkar i negativ ton, förmaningar, eller om mätbara saker - hur snabbt sprang du, hur långt kom du? Flickorna däremot uppmanades prata om känslor och relationer. Med pojkar fanns en fixering vid prestation, man pratade sällan om empati och medkänsla, som med flickorna.

- När barnen från Tittmyran och Björntomten nådde skolan, klagade lärarna över att flickorna i klassen var "stökiga" - trots att de i praktiken bara lärt sig ta lika stor plats som pojkarna. Pedagogerna från förskolan kom och berättade för personalen i skolan hur de arbetat, så att lärarna kunde fortsätta stärka barnen i deras personlighet snarare än i könstillhörigheten.

Ingemar Gens tips till förskolor som är intresserade av genuspedagogik:

1. Först och främst måste en ÖNSKAN att göra saker på bättre sätt finnas där, en vilja till förändring hos personalen.

2. Därefter kan personalen börja spela in sig själv och titta på hur samspelet mellan barnen och de vuxna fungerar. 

3. Om man upptäcker att de vuxna faktiskt behandlar flickor och pojkar olika, på ett fördomsfullt sätt, får man sätta upp målsättningar: Vad vill vi förändra? Om exempelvis alla flickor kan knyta rosett, beror det kanske på att personal haft tålamod att låta dem lära sig - då kanske pojkarna också behöver tid på sig så de lär sig och får vara stolta över att kunna knyta skorna.

 

 


Källa: Ingemar Gens, Dagens Nyheter.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + ett hårkit från IDA WARG för 199 kr. Köp nu!