Mamman Hanna har adhd.
Mamman Hanna har adhd. Foto: Max Alm Norell och Jezzica Sunmo

Hanna, 38, har adhd: "Jag har hög IQ men kan inte laga mat och prata samtidigt"

Tvåbarnsmamman Hanna, 38, har adhd, en diagnos som bland annat innebär att hon har svårt att koncentrera sig. "Morgnarna är extremt virriga och stökiga", säger hon.

Hanna kämpade mot tunga depressioner i flera år, och när hennes äldste son var fem blev hon inlagd på en sluten psykiatrisk klinik. Hon träffade knappt sin son under de tre månader hon mådde som sämst, eftersom hon ville skydda honom från sig själv. Hanna visste att något var fel, men adhd var det sista hon trodde att hon hade. Tills hon läste symtomen och kunde bocka av ett efter ett.

Hur kändes det när du fick din diagnos?

– Det var väldigt skönt. Jag hade nedvärderat mig själv så mycket, försökt göra sådant som andra tyckte att jag borde göra och misslyckats. Jag visste inte hur jag skulle hantera mig själv. Nu vet jag vad jag ska och inte ska göra. Och jag tänker aldrig mer sätta mig i den situationen att jag inte kan ta hand om mitt barn.

Vad är adhd?

– Min hjärna hoppar snabbt mellan olika tankar. Det är som ett tivoli i huvudet, som är i gång i princip hela tiden. Jag kan inte göra två saker samtidigt, däremot kan jag vara enormt noggrann när jag fokuserar på en sak i taget.

– Jag har svårt att avsluta saker, men adhd:n ger mig också ett driv, jag måste bromsa så att jag inte rycks med i min energi för mycket. Min hjärna registrerar alla intryck, och det tar mycket energi att sortera dem, så jag blir lätt utbränd.

Vad skiljer dig från en ”vanlig” mamma?

– Att jag inte kan hålla många bollar i luften och kan ha svårt att styra mina känslor.

I vilka mammasituationer försvårar sjuk­domen för dig?

– Jag har svårt för att laga mat och prata med mina barn samtidigt. Då glömmer jag bort vad jag håller på med, och det händer att jag lägger in grytlappen i ugnen eller bränner vid maten. Jag har svårt för att bli avbruten, jag blir väldigt irriterad då.

– Morgnarna är extremt virriga och stökiga. Jag vet vad vi behöver göra för att komma ut genom dörren, men måste upprepa det för mig själv för att komma ihåg. ”Äta frukost, klä på oss, borsta tänder”, snurrar det i huvudet. Jag blir väldigt stressad av att jag vet att jag kommer att glömma något.

– Och sedan, mitt i det, hittar jag kanske en räkning och då sätter jag mig och betalar den. Eller så hittar jag en tumstock och börjar mäta hur jag ska sätta några hyllor. Jag ser inte just då att det inte är det bästa tillfället.

Har du några knep för att underlätta vardagen?

– Sedan jag fick diagnosen ägnar jag mycket mer tid åt familjen. Jag planerar inte in för mycket, även om jag har tid över. Sedan vet jag att jag skulle kunna göra listor att gå efter på morgonen, men jag har inte hittat systemet för det än. Det är också en del av diagnosen – jakten på det perfekta systemet. Jag sorterar och städar hela tiden, för att få känslan av att jag har koll, och sedan kommer jag på ett bättre sätt att få koll och så börjar jag om …

Vad säger du till barnen?

– Jag har varit jätteärlig. Diego kommer ihåg när jag var inlagd. Jag tror på att berätta så mycket som möjligt och avdramatisera det. Och jag tror att det har ökat hans förståelse för att människor kan ha olika förutsättningar. Han dömer aldrig ett annat barn som beter sig annorlunda, han undrar mer varför det är så.

– Vi pratar öppet om diagnosen i familjen och skämtar rätt mycket om den. Som när jag till exempel går i spinn, då kan min man säga: ”Nu har du jättemycket adhd.”

Får du någon behandling?

– Jag har medicin som jag äter i vissa perioder när jag behöver extra hjälp att fokusera, men jag försöker att undvika piller. Jag har en samtalskontakt som jag träffar då och då och som samordnar läkarbesök och sådant.

– Jag har medverkat i en kbt-grupp med andra som fått diagnos i vuxen ålder där vi fick vägledning i hur man kan hantera vardagen lättare. Det var bra, men mycket av det har jag automatiskt lärt mig att göra på egen hand, innan jag ens visste om vad jag hade för svårigheter.

Hur öppen är du mot omgivningen?

– Jag bestämde mig direkt för att man måste kunna prata om psykiska besvär även om det ibland är obekvämt för mig. Man ska inte behöva skämmas för att livet inte alltid är rosenrött. Vår generation har en press på sig att alltid vara perfekta, trots att alla familjer har olika förutsättningar. Jag förklarar för mina arbetsgivare att jag har adhd och vissa av Diegos kompisar vet. Och det är helt okej med mig att folk frågar mig om det.

Hur mycket av dig är din diagnos?

– Jag tänker att min diagnos både förstärker och underminerar min personlighet. Jag känner inte alls att jag bara är adhd, men å andra sidan har många med samma diagnos liknande drag, som att de är sociala och snabba i tanken. Svårt att säga, jag är den jag är liksom.

Av: Mia Berg

Foto: Max Alm Norell och Jezzica Sunmo

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + ett hårkit från IDA WARG för 199 kr. Köp nu!