Julia Bergman: ”Den som väljer bort ett barn med downs går miste om något”
Ingen motgång är för stor för att vända till en medgång för Julia Bergman, 22, och hennes Milan, 4, kända från serien ”Unga mammor”. För mama berättar Julia om hur hon ser det som en gåva att sonen har Downs syndrom.
När Milan var en dag gammal gick hans mormor hem från sjukhuset och funderade över hur hon skulle agera om hennes barnbarn dog. Han var så sjuk.
– Milan var jättedålig, och mamma var osäker på hur hon skulle fånga upp mig, sin dotter, om mitt barn gick bort, säger Julia Bergman, 22, och kramar om Milan, nu 4, som sitter i hennes knä, sträcker sig efter en knäckemacka och konsekvent svarar nej på alla frågor han får.
Julia Bergman
Ålder: 22.
Familj: Sonen Milan, 4, och pojkvännen Dennis, 26.
Bor: I Vinslöv.
Gör: Har studieuppehåll från en sjuksköterskeutbildning för att starta eget företag, samtidigt som hon jobbar i hemvården.
Aktuell: Medverkar i ”Unga mammor” på Viafree och TV3.
Julia berättar att hon själv och Milans pappa Björn först var lite för inbäddade i bebisbubblan för att tänka så mörka tankar, men att allvaret i situationen till slut letade sig in. Att alla de där drömmarna och planerna de hade för livet med sin lille pojke skulle kunna ryckas undan innan det ens hade börjat. Att barnrummet som stod färdigmöblerat och målat i ljusblått kanske skulle förbli tomt.
– Milan åt ingenting, han blev trött och alltmer slö. Till slut kickade väl min modersinstinkt in med full kraft, och jag sa ”Nu måste ni göra något åt saken – rädda mitt barn!” Då fick vi åka akut till neonatalavdelningen, där Milan fick en sond och blev inpackad i värmefiltar. Sedan repade han sig ganska snabbt. Och under de där timmarna tänkte vi inte en sekund på om Milan hade Downs syndrom eller inte, det enda som var viktigt var att vi skulle få ta med vår pojke hem.
”Grattis, ni är ett på 2 500 par som fått ett sådant här fantastiskt barn”
De där tankarna på att bebisen kanske hade Downs syndrom hade dykt upp hos Julia i samma sekund som barnmorskan lyfte det nyfödda barnet till hennes bröst.
– Jag sa det till Björn, men han avfärdade det, och då berättade jag inte om mina tankar för någon annan.
Men några timmar efter att Milan piggnat till kom en läkare in och sa: ”Grattis, ni är ett på 2 500 par som fått ett sådant här fantastiskt barn”.
– Det var underbart att han såg Downs som en gåva, och att han lät oss se det som en gåva. Han var så fin och pratade hela tiden om chanser i stället för risker. Alla i personalen var otroligt stöttande och jag minns att en sköterska sa: ”Det finns en anledning till att barn med Downs kallas för solskensbarn” – och det har jag burit med mig. Vi fick verkligen en sådan fin start och stöd från alla håll. Och att vi fick bonda med Milan i ett dygn innan någon tog upp Downs var också så himla viktigt. Vi fick tid att bara känna oss som nyblivna föräldrar.
Den ljusa starten har präglat Milans fyra första år. Han är verkligen ett solskensbarn, och Julia en solskensmamma. De som följer den lilla duon i ”Unga mammor” på Viafree och TV3 får ta del av deras vardag, där de möter både med- och motgångar med en skön ”Yes, we can”-attityd.
– Jag har alltid varit positiv och glad, men sedan jag fick Milan har det förstärkts ännu mer. Han har fått mig att växa, säger Julia.
”Mamma och jag har alltid haft en fin relation”
Julia blev gravid med dåvarande pojkvännen Björn när de bara varit tillsammans i några veckor. Hon var 18, gick sista året i gymnasiet, och det var allt annat än planerat.
– Jag ringde till mamma och storgrät. Men både hon och alla andra var väldigt positiva till graviditeten, trots att jag var så ung. Eller så var det bara det positiva jag hörde. Jag lyssnar inte så mycket på skitsnack, och det vet folk, så då orkar de kanske inte prata så mycket.
Det är kanske inte alla som berättar för mamma om en oplanerad graviditet det första de gör?
– Ha ha, nej, särskilt inte när man är tonåring. Men vi har alltid haft en jättefin relation, jag har kunnat vända mig till henne med allt, och hon har alltid sagt: ”Vad det än är, kom till mig”. Min relation till henne påverkar jättemycket hur jag är med Milan. Jag vill uppfostra honom som mamma uppfostrade mig.
Och hur var det?
– Hon var rättvis, snäll… och ganska sträng. Jag och mina syskon hade väldigt stor respekt för henne, och hon för oss. Hon uppfostrade mig till att bli väldigt självständig och har alltid pushat mig… Hon är bara grym. Dessutom har jag en stor släkt och många som stöttar mig.
Både Björn och Julias familj var tydliga med att vilket beslut hon än tog så skulle de finnas där för henne. Tack vare det stödet, och hjälp från fantastiska lärare, tog Julia studenten tre månader i förtid – precis innan Milan kom till världen.
Vad visste du om Downs innan du fick Milan?
– Jag visste väl inte så mycket rent faktamässigt, men jag hade absolut koll på vad det var. Mamma har jobbat i förskola och haft några barn med Downs genom åren. Jag har alltid tyckt att olikheter är spännande och fascinerats av dem.
Läs också på vår medlemssajt Vi föräldrar: Vad är Downs syndrom?
Vad hade du för förväntningar när du tackade ja till att vara med i ”Unga mammor”?
– Först var jag lite tveksam, men sedan kände jag att jag vill nå ut med vårt budskap om att ”Downs is up”, visa hur bra vi har det och sprida information om hur det är att leva med ett barn med Downs. Och det har gått bättre än vad jag trott, jag hade nog taggarna utåt och var beredd på att få en hel del negativ feedback, men så har det inte blivit, de flesta är bara positiva och tacksamma för vad vi gör.
Vad är det bästa med att vara med i tv?
– Att tittare hör av sig och säger att vi öppnat deras ögon, att nu ser de världen på vårt sätt. Det är fantastiskt.
Men ibland kommer de trista kommentarerna också?
– Ja, det är klart att det händer. Till och med från folk som står nära mig. Som: ”Men han är ju ändå så söt!” Ja, varför skulle han inte vara söt? undrar jag då. Eller: ”Han ser ju inte ut att ha så mycket Downs.” Men det tror jag handlar om okunskap, att man inte vet att Downs har man, eller så har man det inte.
”Milan måste få ta det här i sin takt”
Milan är trött på att sitta och vill komma ner på golvet och leka. Han kryper helst, även om han börjat lära sig att gå. Barn med Downs utvecklas i ett långsammare tempo än andra, och är det något som Julia tycker har varit motigt är det just det här med gången.
– Det går bättre och bättre, men det har varit en stor frustration för mig. Tidigare har jag satt upp mål, som att han skulle lära sig gå under 2017. Men det blev inte så, så nu har jag bestämt mig för att inte sätta upp några mål alls. Milan måste få ta det här i sin takt. Men han börjar bli väldigt tung att bära med sina 14 kilo …
När Milan var 1,5 gick Julia och Björn skilda vägar. I efterhand kan Julia se att hela hennes liv upptogs av Milan, och att hon och Björn inte hade tid för varandra. Eller sig själva.
– Med det gick väldigt bra, trots att vi hade köpt hus tillsammans och allt. Även om vi inte ville leva tillsammans längre tänkte vi båda på Milan i första hand, och därför flöt allt väldigt smidigt.
Hur funkar varannan vecka-livet?
– Det är så tråkigt! Många tycker att det verkar perfekt att ha det som jag, med en vecka ”fri”. Men jag hatar den där veckan, då är jag inte mig själv. Det är jag bara när jag får vara mamma till Milan, det är då jag mår bra.
Du och Milan verkar ha en sådan otroligt nära relation, och du är så närvarande. Har du någonsin en dålig mammadag?
– O ja, ofta! Att vara väldigt nära är så klart härligt på alla vis, men ibland också lite negativt. Milan får verkligen min uppmärksamhet dygnet runt, och det kan göra att han inte är så bra på att vara ensam, att leka för sig själv. Och eftersom jag själv tycker det är roligt att leka är det svårt att låta bli … Just nu är det också väldigt mycket ”nej”, och det tycker jag är riktigt tråkigt och jobbigt. Men när jag har en dålig dag så tänker jag att det är det här som är mammalivet. Det är de här jobbiga stunderna som gör att jag uppskattar allt annat så mycket mer.
Och när blir Milan missnöjd?
– När det blir långsamt eller han inte får min uppmärksamhet. Då gör han något som han vet kommer att funka. Han vet precis vilka knappar han ska trycka på hos mig, han kan till exempel lägga sig på golvet och se lite ledsen ut, då är jag genast där och undrar ”Hur är det gubben, vill du komma och mysa?”
”Det var faktiskt inte jättelänge sedan man gömde undan människor med Downs”
Just den här dagen är Milan hängig och får lyxa till det med lite Ipad-tittande. Han har nyligen haft halsfluss och äter fortfarande antibiotika. Har man Downs är man ofta känslig för infektioner, så Milan blir väldigt påverkad när han blir sjuk och är risig länge. Det är många läkarbesök.
Hur tycker du att samhället behandlar barn och vuxna med funktionsvariationer?
– Jag tycker att det gått mycket framåt på kort tid. Det var faktiskt inte jättelänge sedan man gömde undan människor med Downs, men i dag kan de få jobb som vem som helst. Jämfört med vårt grannland Danmark är det en enorm skillnad. Där beräknas få eller inga barn med Downs födas efter år 2030, eftersom folk väljer att göra abort.
Hur känner du för fosterdiagnostik?
– Jag skulle aldrig göra det själv, och jag känner att de som väljer att ta bort ett barn på grund av att det har en funktionsvariation går miste om något. Och det kommer ju hela tiden fler och fler tester, ska man sitta och detaljstyra hur ett barn ska vara och se ut? ”Det här är en flicka – det vill vi inte ha.” ”Bruna ögon – nej tack.” Det är så tråkigt att man inte bara kan uppskatta den gåva man får. Det som gör mig mest irriterad är nog när någon aborterar ett foster med Downs för att sedan genast försöka bli gravid igen. Det blir en så uppenbar signal om att det första barnet inte ”dög”.
Vilket bemötande tycker du att Milan får?
– Jag är så tacksam gentemot vår förskola och alla de andra barnens föräldrar, som ofta talar om hur glada de är över att deras barn får växa upp med Milan. Att han hjälper dem att vidga deras värld.
Vill du ha fler barn?
– Ja, jag vill ha många – tre till innan jag fyller 30!
Då är det snart dags att köra igång?
– Ja, ha ha, det kanske får bli när jag är 28, 29 och 30… Jag har alltid velat vara en ung mamma, och jag känner att jag hittade hem när jag fick Milan. Som tonåring var jag ganska osäker. Jag var en ledartyp, men tyckte inte om det och ville nästan inte gå till skolan. Men har man väl fått den rollen måste man liksom hålla skenet uppe. När jag blev gravid började jag förändras, känna mig hemma. Och när Milan kom var det bara självklart: Det är det här jag ska vara – jag ska vara mamma. Jag vill ha en stor familj och köra runt mina barn och deras kompisar i typ en buss, till handboll och fotboll och kör och vad de nu kommer att vilja syssla med.
Och vem ska du få alla dessa barn med?
– Jaa, förhoppningsvis med min pojkvän Dennis. Vi har varit tillsammans i snart ett år nu.
Hur träffades ni?
– Genom sociala medier, man gör tydligen det nu för tiden… Från början tyckte jag att det var pinsamt att berätta hur vi hade mötts, men alla sa typ ”Jamen, det gjorde vi med”, så nu förstår jag att det är helt normalt.
Hur funkar Dennis med Milan?
– Jättebra! Han bryr sig om Milan och är så fin med honom, jag kunde verkligen inte ha fått det bättre.
Precis då börjar Milan skratta åt en rolig bebisfilm han hittat på Youtube. Han tittar ofta på bebisar, helst dem som skrattar.
Det verkar lovande?
– Ja, Milan gillar bebisar, jag tror att han kommer att bli en perfekt storebror.
”Jag kan ha lite svårt med mammarollen i vissa situationer just nu”
Men nu har Milan fått nog av samtalande och youtubande, så när Julia lyfter upp honom och frågar vad han vill göra säger han ”Åka till gammelfarmor” (som är rätt ung – 67). Han tecknar ”Tack”, ”Hej då” och kastar en liten slängkyss.
– Tecken har betytt väldigt mycket för oss och vår kommunikation, berättar Julia. Vi började teckna med Milan redan när han var tre månader, sedan var det jättetråkigt fram till att han gjorde sitt första tecken – och det tog lååång tid. Det var ingen respons alls, ingen respons alls – tills han var 1 år. Då tecknade han ”lampa”. Det var det första ord han sa sedan också, och fortfarande en storfavorit. Jag är rätt trött på att höra det… Nu pratar Milan så mycket och förstår allt, så ofta glömmer jag att teckna, men det är ett jättebra redskap för honom för att göra sig förstådd och slippa bli frustrerad.
Du verkar så grundad och genompositiv, vad får dig ur balans?
– Jag kan ha lite svårt med mammarollen i vissa situationer just nu, oftast när Milan är med andra barn i sin egen ålder och det märks att han inte förstår lika mycket som de. Att det inte går att ställa samma krav på honom, utan att han på vissa områden kanske är mer som en 1,5-åring. Det blir trixigt med gränsdragning och att säga ifrån då. Och det är lätt hänt att man jämför: Titta den där fyraåringen kan redan cykla … och den där är så förståndig. Milan är också förståndig, men på ett annat vis. Samtidigt vill jag inte att någon ska tycka synd om honom, och han vill väl inte heller bli behandlad som en bebis.
Det är svårt att veta hur mycket du kan säga ifrån?
– Exakt – att veta hur långt jag kan gå. Men jag känner mig aldrig avundsjuk på dem som fått barn som faller inom normen längre, som jag kunde känna från början. Det ändrade sig snabbt när Milan började bli mer en liten person och jag insåg att jag kan få det där som andra har också, med nästa barn – men de andra kan inte få en Milan. Jag kommer att få uppleva båda delarna! Innan jag fick Milan hade jag väldigt tydliga föreställningar om hur allt skulle bli. Hur han skulle vara och att han skulle spela handboll. Men allt det där slogs ju i kras … Tills mamma sa ”Men han kan väl spela handboll ändå!” Och det är ju sant. Så i stället för att sörja det som Milan kanske inte kan göra kan jag i stället längta lite efter att få uppleva det med ett lillasyskon.
Hur tänker du kring Milans framtid?
– Jag försöker att inte tänka så mycket framåt, utan leva i nuet och se till vad vi har i dag. Förut kunde det göra mig ledsen att undra över hur Milan ska klara sig i livet. Men när han är 20 har ju jag också levt i 16 år till och blivit äldre, klokare och bättre på att hantera problem som kanske dyker upp då. Så det kommer vi att klara!
Missa inte Julia Bergman i mamapodden!
Läs också om mammorna som gör skillnad – för dig och dina barn
Foto: Isabell N Wedin/Harvest Agency
Styling: Mia Anderberg/Harvest Agency
Hår och makeup: Linda Wallsten/Harvest Agency
Julia Bergman och Milan på omslaget av mama nr 3 2018
