Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Min son har adhd och autism: Jag ber inte längre om ursäkt för mitt barn

Journalisten Cecilia Öhrn om att vara mamma till ett barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF).

Foto: Unsplash (montage)

”När mitt barn mår bra mår jag bra. För bådas skull är det ett tillstånd jag dagligen strävar efter.

Vi har så mycket gemensamt vi npf-föräldrar. Tillsammans går vi på den där tunna, sköra isen som har blivit vår väg, och vårt föräldraskap här i livet. Försiktigt sätter vi en fot framför den andra och hoppas att både isen och vi själva ska hålla.

Det här är NPF

De vanligaste neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna (npf) är ADHD, ASD/Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och språkstörning. 

Källa: Riksförbundet Attention

Vissa kallar oss curlingföräldrar, men vi som vet kallar det att vara följsam. Vissa kallar oss mesiga och tycker att vi daltar, men vi som vet kallar det lågaffektivt bemötande. Vissa kommer med goda råd (”det funkar ju för oss!”), men vi som vet har redan provat precis allt och mer därtill. Vissa säger åt oss att vi måste sätta ner foten och ta kommandot för att inte bli förnedrade av våra barn. Och vi som vet går sönder där och då.

Att vara npf-förälder är en stor utmaning som bara vi kan förstå. Men trots den dagliga kampen skulle jag inte vilja vara utan de egenskaper jag lärt mig av mitt barn. Tänk allt det fina jag skulle gå miste om, alltmedan livet rusar på.

”Jag vet hur snabbt harmoni kan skifta till en krigszon”

Jag har lärt mig att inte lägga energi på småsaker. Som att världen inte går under om man kommer fem minuter för sent, inte ens till det allra viktigaste mötet. Och vad gör väl det om mitt barn har en fläckig tröja på skolfotograferingen eller väljer att inte komma ner och hälsa på våra middagsgäster?

Jag har lärt mig att uppskatta och glädjas åt det lilla i livet. Fem minuter i absolut harmoni kring middagsbordet, eller när mitt barn plötsligt ser mig i ögonen och är totalt närvarande i ett kort samtal oss emellan.

Jag har lärt mig att leva i nuet. Några minuter när precis allt stämmer och jag är exakt där och ingen annanstans. Jag vet nämligen hur snabbt harmoni kan skifta till en krigszon.

Jag har lärt mig vad sann lycka är. Lycka är få komma nära nära mitt barn i soffan framför tv:n några plötsligt lugna minuter, fast vi egentligen skulle ha gått och lagt oss för länge sedan. Lycka är också de gånger mitt barn helt enkelt glad i hågen äter frukost, klär på sig och går till skolan som vilket barn som helst.

”Älskade barn, jag ska fortsätta försöka vägleda dig genom livet”

Jag har lärt mig vad tålamod är. Att vänta in mitt barn utan att stressa på, hur fort klockan än går. Morgon, middag, kväll. Semester och vardag, tidspress eller ej. Jag väntar på dig, för jag vet att det blir så mycket bättre om jag ger dig den tid du behöver.

Men mest av allt har jag lärt mig att inte längre be om ursäkt för att mitt barn inte passar in i den mall som förväntas av omgivningen.

Älskade unge, jag är så glad att just du är min. Fortsätt vara exakt den du är. Påhittig, livlig, rolig, ifrågasättande och med stark integritet. Så ska jag fortsätta försöka vägleda dig genom livet med kärlek, respekt och omtanke.”

* Barnet på bilden har inget med texten att göra.

Läs Cecilias andra krönika: Jag kämpar för mitt ”ouppfostrade” barn varje minut 

Dela med dig av din familjs vardag med funktionsvariationer under hashtaggen #intesåkonstigt