Bipolaritet, adhd och GAD – 3 mammor om hur diagnoserna påverkar livet

Hur påverkar egentligen en diagnos föräldraskapet? mama har träffat småbarnsmammorna Linda, Tove och Karin som berättar om rädslor och skuldkänslor men också fördelarna med att vara mamma med en bokstavsdiagnos.

Foto: Nathalie Nyberg

Trebarnsmamman Tove är bipolär och har ADHD: 

”Med min diagnos har jag ett försprång som förälder”

”Som mamma kan du helt enkelt inte göra rätt hur du än beter dig. Antingen ammar du för mycket eller för lite. Är du med barnen för ofta lever du genom dem, föredrar du mycket egentid är du en egoist. Är du dessutom ett psyko behöver jag väl inte ens förklara att folk kommer att ha åsikter om dig. Själv är jag trebarnsmamma, och fortfarande vet jag inte mycket om saken. Men jag har hållit dem levande i snart sex år”.

Så börjar Tove Lundin, 38, sitt kapitel om föräldraskap i sin bok ”Handbok för psykon”. Och hon har själv valt att använda ordet psyko för att beskriva psykisk ohälsa – det vanligaste hälsoproblemet i Sverige.

Tove har två diagnoser. Hon är bipolär och har adhd. Och att ha tre småbarn i kombination med de två diagnoserna, som innebär depression och hypomani i olika perioder, samt koncentrationssvårigheter och uppmärksamhetsstörning, har sina svårigheter. Dagarna kräver struktur och planerande vilket är en utmaning när man har mindre barn som kräver fokus.

– I början var jag jätterädd att jag skulle glömma mina barn i situationer som faktiskt handlar om liv och död. Som till exempel när vi är nära vatten eller en bilväg. Och är ett barn i badet, och jag måste springa iväg en sekund, måste jag upprepa ”barn i badet, barn i badet” för mig själv tills jag är tillbaka igen. Man får hitta sina knep, säger Tove.

Trots att många gravida upplever hormonkaos och framtida oro så berättar Tove att hon mått väldigt bra under sina två graviditeter. Fast graviditet nummer ett kom med en chockartad överraskning – det låg nämligen tvillingar i magen:

Foto: Nathalie Nyberg

– Jag fattar inte hur universum tänkte! För mig var det så otänkbart att få tvillingar. Men som förstagångsförälder vet man ju inget annat, det var inte förrän jag fick Alvar för ett och halvt år sen som jag förstod att “jaha, kan det vara så här lugnt?”, säger Tove och berättar om den dramatiska första tiden men tvillingflickorna Astrid och Greta, som idag hunnit bli 5 år:

– De föddes tre månader för tidigt och vi fick bo på sjukhus de första tre månaderna i deras liv. Idag är de två pigga tjejer, men med utmaningar. Greta har en lätt cp-skada och epilepsi, så som förälder är jag alltid väldigt förberedd på katastrofer. Jag kan tycka att många andra föräldrar – som inte lever med psykisk ohälsa – blir så chockade när saker inte blir som de har tänkt sig. Med min diagnos är jag alltid inställd på att saker ska gå åt helvete. Jag tror att min ”mörka syn”, som kommer från att jag mått väldigt dåligt i perioder, gör att jag kanske inte blir så jättechockad av motgångar. Där har jag ett försprång som förälder.

Om man har en diagnos och upplever svårigheter som förälder – hur kan man peppa sig själv ?

– Fundera över just dina bra egenskaper! Jag brukar påminna mig om vad som gör mig till en bra förälder istället för tvärtom. Några exempel: Alla barn är som små psykon – de kan inte sitta stilla, skrattar och gråter om vartannat och får utbrott för märkliga saker som att man spolat ner deras bajskorv. Så ni förstår ju varandra! Tänk också på hur bra du är på att hantera kaos och att avsaknaden av konsekvenstänk gör att du, liksom barnen, vill göra roliga saker på en gång. Du är en kul förälder!

Foto: Nathalie Nyberg

Tvåbarnsmamma Linda har adhd: 

“Det gör så ont i hjärtat att glömma saker som är viktiga för barnen”

För två år sedan fick tvåbarnsmamman Linda Andersson, 31, sin adhd-diagnos. Och hon förklarar den som att det är svårt att vara här och nu:

– Jag kan påbörja en sak, som att laga mat med min son, och så försvinner jag helt plötsligt och går och tvättar och möts av frågan ”men mamma, vart tog du vägen?”. När man har adhd så är det väldigt lätt att sväva iväg. Jag vill gärna göra allt samtidigt och har svårt med tidsperspektiv. Och det har påverkat föräldraskapet.

– Många mammor lever med ångest över att inte räcka till och just det kan vara extra utmanande för föräldrar som har adhd. För mig är det en utmaning att komma ihåg skoltider, läkarbesök, läxor samt att hinna finnas där för barnen och ge dem sin tid och kärlek. Och det är en sak att glömma saker som man kan boka om, men en helt annan att behöva säga ”förlåt, Lotta, din dansuppvisning är inte idag, den var förra helgen…”. Det gör så ont i hjärtat att glömma saker som är viktiga för barnen. Den ångesten går knappt att hantera, säger Linda.

Och just behovet att känna sig okej och förstådd ”när allting känns kaos i huvudet” har blivit en drivkraft hos Linda. Tillsammans med väninnan Jeanette Lilja, som också har två barn och samma diagnos, startade hon podden ”Adhdlivet”. Där berättar de ärligt om hur det är att vara mamma och ha adhd och samtidigt öka förståelsen och ta bort fördomar kring diagnosen:

Foto: Nathalie Nyberg

– Man är inte sjuk för att man har adhd, man fungerar bara på ett annat sätt.

Om man har adhd och är rädd för att bli förälder, vad har du för råd?

– Att man inte ska vara rädd – för de positiva egenskaperna väger upp de mindre bra. Jag, liksom många andra med adhd, är väldigt kreativ och har många idéer som ”poppar” upp vilket jag anser ger barnen ett händelserikt liv. Motivationen till struktur och rutiner blir hög när man får barn, man blir mer eller mindre tvingad till det vilket har lett till att jag fungerar bättre idag och har mer koll än vad jag hade innan jag fick barn. Jag känner även att jag är mindre rastlös, det finns alltid något att göra. Och så tror jag att folk tänker för mycket. Jo, det är en stor förändring att bli mamma, men ta det som det kommer. Man klarar det!I podden använder ni ordet ”flawsome” – berätta vad det innebär?

– Det är ”vårt” ord som vi älskar! Alltså att man är ”awesome” med alla sina ”flaws”. Alla har sina brister – men man får inte glömma bort att man är grym som man är.

Karin har GAD: 

“Min medicin gjorde mig avtrubbad”

För några år sedan sökte Karin hjälp för att hon ofta kände sig orolig och upplevde att hon var mer nojig än andra. Till synes obetydliga händelser, som att bara få en puss istället för två av sin sambo, eller ett visst tonläge hos någon på jobbet, kunde göra henne jättestressad.

– Min stress och oro visade sig ofta genom att jag blev väldigt svettig, framför allt i ansiktet, vilket blev ett stort problem för mig. Jag tyckte verkligen att det var jättejobbigt. För att motverka det gjorde jag flera botoxbehandlingar i ansiktet och huvudet, med många stick, berättar Karin, som nyligen fått diagnosen GAD, som innebär ett generaliserat ångestsyndrom, alltså en ständig ångest och oro:

–Jag behöver ofta tänka otroligt mycket på hur jag ska hantera vardagssituationer och hitta en slags ”lösning” på i stort sett allt – innan det händer. Att gå och handla kräver ofta lång förberedelse för att kunna fokusera på att faktiskt handla i mataffären, och inte stressa upp mig över att det är mycket folk eller över att glömma nåt. Och jag blir ju inte direkt mer spontan av att tvingas bearbeta allt som eventuellt kan hända innan det hänt, så jag säger ofta nej till roliga inbjudningar eller aktiviteter, och det är tråkigt, och ångestframkallande!

För cirka två år sedan blev Karin gravid. Och eftersom hon var rädd för att hennes ångest och adrenalinnivåer skulle hämma kroppens oxytocinproduktion under förlossningen (oxytocinet i kroppen har som funktion att sätta igång och driva förlossningen framåt och aktivera kroppens egna smärtlindring, reds anm) så ville hon föda genom ett planerat kejsarsnitt:

– Jag läste långa, långa doktorsavhandlingar om hur en förlossning går till. Jag var tvungen att veta allt för att känna att jag kunde gå till mitt aurorasamtal och vara säker på att få göra ett kejsarsnitt. Men så fort jag fått mitt datum för operation kunde jag fokusera på det viktiga – att bli mamma. Något jag inte hade haft möjlighet att tänka på alls innan.

Blev det en stor omställning för dig?

– Ja, jättestor. Man inser nog inte vilket stort fokus man har på sig själv förrän man inte kan ha det länge. Jag kände inte heller den där omedelbara kärleken. Jag var övertygad om att det var min medicin som gjorde att jag kände mig så avtrubbad, men jag kunde inte byta medicin förrän jag slutade amma. Det gjorde mig jättestressad, jag ville ju inte ”missa” min dotters första år. Det blev bra när jag sedan bytte, men den där medicinlabyrinten… den är knepig och det gäller att hitta den som fungerar för dig.

Är du rädd för att din dotter ska märka av din diagnos?

– Jag såg en intervju på tv en gång där en person sa ”min mamma har dåliga nerver”… Jag vill inte att Pim ska ha en bild av mig som en “mamma med dåliga nerver”. Jag vill inte att min person ska påverka henne negativt över huvud taget. Det enda jag vill är ju att vara hennes förebild och ge henne de bästa förutsättningarna hon kan få.

Om man har GAD och är rädd för att skaffa barn – hur kan man tänka?

– Ta din diagnos på allvar och läs på vad den innebär. Lägg tid på att förstå vad som gör dig trygg i den. Du behöver veta vad som får dig att må bra och på så sätt hitta en stabilitet i tillvaron. Men jag ser faktiskt nästan bara fördelar med diagnosen. Jag är otroligt intuitiv – både gällande mig själv, min partner och med Pim. Vilket gör att allt blir mycket enklare på många plan!

Av: Annika Leone

Foto: Nathalie Nyberg

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande