Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Mayas son har trotssyndrom och beteendestörning: ”Jag har misslyckats”

Trebarnsmamman Mayas son Didrik har trotssyndrom och beteendestörning. Här delar Maya med sig av en minst sagt gripande text där hon öppenhjärtigt berättar om hur det är att vara mamma till ett barn med diagnos.

Personerna på bilden har inget med texten att göra.
Personerna på bilden har inget med texten att göra. Foto: Getty images

Det kom ett mejl till redaktionen som berörde oss alla. Det var från trebarnsmamman Maya, 32, som genom en text till sin son vill förmedla hur man kan må när man har ett barn med diagnos: ”Min son Didrik är 13 år och i tio år har vi haft ett berg-och-dalbane-liv där ingen dag är den andra lik. För fyra år sedan utredde vi honom hos BUP, där han gick i kognitiv terapi för sin ångest och paranoia. Då konstaterades även trotssyndrom och beteendestörning,” skrev hon.

Självklart vill vi publicera Mayas fina text, som gick rätt in i våra hjärtan:

”Till D. Vi grät idag. Du och jag, vi. Du stannade nära en stund, räckte mig din lilla hand och tittade på mig på det sätt som du gör när du har något inuti som tynger dig. 

– När du har ont i hjärtat, då får jag tusen gånger ondare i mitt, sa jag och smekte dig på bröstet. 

Du höll min hand hårt en stund, sen sprang du iväg igen, som så många gånger förut. Fly inte ifrån mig, stanna här. 

– Älskling, kom! 

Men du stängde av och sjönk ihop till en hög på golvet. Du såg så ynklig ut när du satt där med sorgsna ögon riktade mot väggen. Men du kom inte tillbaka.

Du grät så andningen blev sådär jobbig och hetsig och du sa: 

– Mamma, jag gråter så mycket att mitt hår blir alldeles blött.

Då grät jag ännu mer.

– Kom stjärnan och lägg dig här bredvid, jag kan sjunga för dig.

Men du svängde om och blev kall igen. Arg. Trotsig.

”Mamma, jag gråter så mycket att mitt hår blir alldeles blött”

Du skrek på mig så mycket idag, jag kan ta det i vanliga fall. För jag vet att du har en olycklig klump i magen som känns lite mindre när du skriker på mig.

Jag är din klippa, din mur, och du kan kasta bollen mot mig, gång på gång. Jag håller oftast för det, för jag vet att du måste få ur dig det arga ibland.

Men de senaste veckorna har jag inte orkat på samma sätt. När du kastat bollarna på mig har jag känt mig som spagetti, helt sladdrig och mjuk. Dina bollar gör så ont nu.

Du är så olik mig vännen min, ibland känns du till och med som en främling. Ena stunden är du sprudlande, ingen kan le som du gör. Glittriga, busiga ögon, små runda tänder som tittar fram när du spricker upp i ett stort leende, smilgroparna som är så gulliga så man nästan råkar bita dig spontant i kinden av lyckan du förmedlar.

Jag väljer att beskriva dig som en sol, dina strålar pickar hål på mitt sura humör och på bara några sekunder känner man hur glad man blir av dig.

Du har verkligen förmågan att sprida glädje fina du. Men lika snabbt som glädjen kommer, lika snabbt kan du vända om. Och din blixtrande ilska hälsar på, onda ögat kommer och spottande fräser du ur dig de fula orden och smäller i dörrarna.

Du skriker så högt att öronen nästan gör ont. Och snabbt försvinner den glädjen man precis fått i sig, och fram kommer istället irritationen inom mig.

”Jag blir ARG på dig min son och inuti fräser jag”

Jag blir ARG på dig min son. Inuti fräser jag, inuti så springer jag ut genom dörren och skriker så hela området hör, inuti gråter jag över att jag misslyckats.

När jag får känslan av misslyckande blir hela jag som spagetti. Mitt sladdriga jag lägger sig som en trött hög där på sängen och ser på när du stormar fram och tillbaka i huset, skrikandes. Min säng, min frizon.

Stå du och skrik åt mig, skrik ur dig allt ditt onda. Men jag orkar inte vara din klippa just nu. Jag drar täcket över huvudet och gömmer mig för dig, vill att du ska lugna ner dig och låta mig vara.

Oftast gör du det till slut, när du märker att mamma inte orkar mer. Men idag lämnade du mig inte ifred. Du stormade fram till mig där i sängen och sög dig fast vid mig, dina blixtrande ögon bet sig fast i mina.

Du stirrade på mig länge, så länge att min trötta blick inte bara förblev trött, min blick blev också suddig av tårar.

Först reagerade du argt, du sa åt mig att jag inte fick vara ledsen. Men när jag släppte fram mer och mer tårar dog din ilskna blick.

Dina tårar kom, först kände du skam. Du gömde dig bakom din lilla hand, men jag fångade upp den och du stod där öppet framför mig och grät så det sprutade.

”Du stod där öppet framför mig och grät så det sprutade”

Du sa svagt:

– Mamma när du är ledsen blir jag ännu mer ledsen.

– Jag är jätteledsen vännen min. Jag är ledsen när jag ser hur ont du har, och jag blir ledsen när du gör mig illa med dina ord, jag blir ledsen för att lillebror inte får sova när du skriker, men mest av allt… Så blir jag ledsen för att min vilja att du ska vara glad inte gör dig glad. Mina mammasuperkrafter funkar inte på dig just nu, för din ledsna sköld är för stark.

Du sa:

– Bli glad igen mamma. Så blir jag också det.

Du la din lilla hand på min kind och torkade bort tårarna med din tröjärm.

Mitt hår var lika blött som ditt och vi fnissade lite åt det. Vi skulle kunna rädda en hel törstig stam i Afrika med våra tårar, stjärnan min.

Och vi blev glada igen. Smilgropar och gulltänder.

”Vi har en lång tuff resa framför oss, det kan vi inte blunda för”

Vi har en lång tuff resa framför oss. Det kan vi inte blunda för. Men just nu… Just precis nu sjunger vi sången om krokodilen, äter äckliga nachochips, skrattar åt storebror som spelar pajas, och smilgroparna tar över rummet.

Just precis nu är vi glada. Och då får blixtarna och de hårda bollarna vänta.

Jag älskar dig min mjuka fina son, mitt arga lilla bi och min envisa lilla åsna.”

/Mamma

Du kanske också vill läsa Cecilia Öhrns krönika: ”Jag kämpar för mitt ’ouppfostrade’ barn varje minut”
På vår medlemssajt Vi föräldrar kan du även läsa: Autism – hur tidigt kan man upptäcka autism hos barn?