Fridas dotter blev sjuk: ”Skulle vi planera 1-årskalas eller begravning?”
Mammainstinkten stämde. Fridas dotter var sjuk, och blev allt sjukare. Läs hennes egna ord om att lita på sina känslor – och hur bottenlös förtvivlan kan vändas till styrka och mod att i slutändan följa sina drömmar.
”För ungefär åtta år sedan fick jag och min man barn. Det är jättesvårt att förklara, men jag bara visste att någonting var fel med henne. Jag bara visste det. Mammainstinkten. Jag höll henne alltid tätt intill för jag var tvungen att se så att hon verkligen andades.
När hon var ungefär fyra månader fick vi tag en läkare som inte avskrev mig som en ”orolig förstagångsmamma”, utan lyssnade och tittade på henne ordentligt. Och det visade sig att Elvira var precis så sjuk som jag hela tiden hade trott. Det blev kaos.
Det visade sig att Elvira hade fel på sitt blod, hon producerade inte vita och röda blodkroppar som hon skulle. Och det slutade med att hon fick nio blodtransfusioner innan hon fyllt 1 år. Eftersom hon hela tiden ”tappade” blod bleknade hon hela tiden framför våra ögon. Långsamt.
”Skulle vi planera 1-årskalas eller begravning?”
Jag har aldrig varit med om något så själsligt knäckande som att se mitt barn långsamt blekna. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Utan att jag kunde göra någonting åt det. Det går inte att beskriva hur det var att leva och inte veta om vi skulle planera hennes 1-årskalas eller begravning.
Frida Moisto
Ålder: 36.
Familj: Make David. Barnen Elvira, 7 och Harry, 3.
Bor: Jönköping.
Gör: Onkologisjuksköterska och författare.
Jag lyssnade mycket på musik när jag gick med barnvagnen, på Florence and the Machine bland annat. En av deras verser går ”It’s always darkest before dawn”. Av någon anledning fastnade den frasen. Och jag brukade mässa den för mig själv när jag grät och tyckte livet var allmänt hopplöst. ”It’s always darkest before dawn”.
Hela familjen drabbades naturligtvis och jag vet inte vad vi hade gjort utan vårt fantastiska skyddsnät. Min mormor som jag älskar innerligt, ville så gärna att Elvira skulle döpas. Men jag vågade aldrig döpa henne för jag tänkte hela tiden att nästa gång vi går in i kyrkan kommer det vara för att ta farväl. Det gick bara inte.
Som grädden på moset blev det krångligt med Försäkringskassan. Det var inte nog med att konstant vara livrädd för att vårt barn skulle dö, nu fick vi dessutom på allvar börja oroa oss för att vi inte skulle kunna försörja oss. Skulle vi kunna betala räkningarna? Skulle vi kunna bo kvar i vår lilla trea?
Men mitt i det här kaoset tänkte jag, att om jag klarar det här, om jag någon gång orkar svara på sms som mina vänner skickar, om jag slutar gråta varje dag, om vi klarar det ekonomiskt, om jag kan gå tillbaka till jobbet igen, om jag och min man kan hålla ihop genom detta, om jag kan bli en någorlunda fungerande människa – då finns det inget jag inte klarar av. Inget.
När Elvira var ett år började läget långsamt stabiliseras, hennes transfusionsbehov försvann. Nu behövde vi ”bara” vara oroliga för att hon inte hade något immunförsvar.
Här någonstans började jag bli arg, så fucking jävla skitarg. På allt. På livet. På försäkringskassan. På alla otrevliga människor inom sjukvården (det fanns så klart fantastiska människor som hjälpte oss, också). Jag blev arg på att behöva slåss när jag kände mig som svagast.
Ända sedan jag var liten har jag älskat att skriva, men jag var alltid dålig på att stava och duktig på att särskriva. Inte två egenskaper som förknippas med en författare. Jag har alltid skämts för mitt skrivande. Aldrig tyckt att det varit bra nog eller att någon skulle vilja läsa. Nu kunde jag lägga de tankarna åt sidan. Livet var för kort för att inte göra det man brinner för.
Plötsligt struntade jag i vad människor skulle tycka. Jag insåg att jag var tvungen att skriva för mig själv. För att jag mådde bra av det. Ur all ilska föddes min huvudkaraktär, polisen Lisa Engström. En ung kvinna som inte har något som helst behov av att passa in. Jag förstod inte var hon kom ifrån men idag tror jag att hon dök upp för att jag behövde henne.
Fram växte ”Som nitroglycerin” en mörk, brutal deckare om kvinnors hämnd. Med en badass huvudkaraktär som inte lämnar någon oberörd. När jag var klar tittade jag på traditionella förlag och insåg att det skulle bli väldigt svårt att bli utgiven den vägen. Inspirerad av författaren Emelie Schepp bestämde jag mig för att ge ut min bok på egen hand. Vad var det värsta som kunde hända? Att boken inte skulle sälja. Ja, okej. Det skulle ju vara tråkigt, men ingen skulle dö av det.
Jag tryckte 2000 böcker som sålde slut på tre månader. Jag tryckte nya, och blev kontaktad av ett bokförlag. Idag har min bok sålts i över 15 000 exemplar, och jag har dessutom skrivit en uppföljare.
Idag mår Elvira bra. Det vände när hon var i 1-årsåldern och sedan dess har vi lärt oss att leva med oron. Hantera den. Jag brukar säga att jag litar på henne, för jag litar inte på så många andra.
Ibland när jag tänker tillbaka på den här tiden, så känns det som om det hände någon annan. Och det är nog bra. Livet går vidare. Inte bara vågade jag ta tag i min dröm. Jag som inte alls gillar att stå framför människor och prata, är nu ute och föreläser om min resa. Inget ont som inte för något gott med sig.
Och jag och min man då? Jag vågar påstå att det inte är något som någonsin kommer komma emellan oss. Det är möjligtvis om han tröttnar på att jag alltid sitter med näsan i datorn på kvällarna. Vi var verkligen i helvetet och vände. Tillsammans.”
Text: Frida Moisto
Du kanske också vill läsa en krönika om Perfekta mammor (finns de?)
Eller om Linda, 30: Det är inte synd om mig som har fått tre söner
