Mikael Lustig om spädbarnstiden: "Det är lite som att ha en katt!"

Publicerad 7 jun 2016 kl 11.31

EM-aktuella fotbollsproffset och tvåbarnspappan Mikael Lustig berättar exklusivt för mama om äldsta dottern Lucias traumatiska förlossning och om att ibland vara så trött att man vill slänga ut barnet genom fönstret. Den här intervjun är ursprungligen publicerad i senaste numret av mama!

Hannah Wallerborg Almerud

Familjen Lustig bor i en enorm kåk strax utanför Glasgow i Skottland, där höga, vackra granar och diverse lövträd skymmer utsikten över de skotska hedarna. På garagenedfarten står en svart Mercedes och en mattlackad, grå jeep. På verandan står en staty av en kvinna i naturlig storlek. Hon bär högklackade skor, korsett och håller en piska i handen.

Det är Lucia, 4, som öppnar dörren. Hon och lillasyster Lexie, 1, klättrar på sin långsmala pappa Mikael Lustig, som om han var en lekplats.

– Vi hyr ju bara det här huset, ursäktar sig Mikael när jag kommenterar den något underliga skulpturen.

– Jag fattar fan inte hur de har tänkt.

Hallen är överbelamrad. Köket stort och inrett i vad britter betraktar som -”modern” stil.

– Vi letade efter något som kändes så svenskt som möjligt, och det blev det här huset, säger Mikael.

Hur trivs ni?

– Jamen, bra. Fast … nu har vi bott här i fyra år och det känns som att vi kan det här stället. När det går tyngre för laget börjar man fokusera mer på vädret. Det är grått här. Det regnar jämt.

De övriga våningarna består av fem olika sovrum. Bredvid Lexies spjälsäng ligger en madrass, i Lucias rum finns en remarkabel skosamling (”hon älskar skor, precis som sin mamma”) och under trappen står en rosa gåstol inknökad. Mikaels hustru Josefins egendesignade kläder ligger inplastade i högar i vindsrummet. Det är helt enkelt lite stökigt och provisoriskt, precis som hemma hos vilken barn-familj som helst.

Men familjen Lustig är inte direkt vilken barnfamilj som helst. När pappans jobb är att spela fotboll för svenska landslaget och Celtic, så måste hela tillvaron inrättas efter hans späckade schema. Han räknar på fingrarna.

– Jag är borta ungefär hundra dagar per år. Det är ju asjobbigt för Josefin såklart.

Ja, det måste ju bli rätt ojämlikt, tänker jag.

– Verkligen. Hon drar det tyngsta lasset, helt klart. Jag menar, inför varje match sover jag på hotell, två nätter i veckan kanske. Det är ju väldigt bekvämt för mig, två nätter i veckan när jag inte blir väckt och måste gå upp och greja med välling, och sådant.

Så här i efterhand kan jag önska att jag hade haft det så när mina barn var små.

– Ja, det är skönt. Sedan försöker jag ta så mycket jag kan med barnen när jag väl är hemma, så att Josefin kan få göra sina egna grejer och vara lite i fred och få sova ut. Men det är orättvist, det är det.

Vi sätter oss i ett jättelikt vardagsrum med vita skinnsoffor, ett middagsbord i glas, och en tjock, mjuk heltäckningsmatta. Kanel-bullar på bordet som Lucia och Lexie kastar sig över. Josefin plockar fram målarböcker och pennor.

Pratar du med typ Zlatan om hur det är hemma?

– Nja, men alla lagkompisar är ju i samma sits. Man kan få ett sms: ”Problem hemma, -eller?” ”Ja, nu är det tufft.” Det är ju likadant för alla tjejerna.

Ger ni varandra några tips? Eller bara medömkan?

– Vi vet att vi har det bra. Så vi försöker bara svälja det och kämpa på.

Mikael och Josefin träffades när han var 21 och hon 19. Ganska snart bestämde de sig för att försöka skaffa barn. Men det fungerade inte på direkten. Ett år efter att Josefin slutat äta p-piller sa hon att de borde gå och kolla sig.

– Men när jag sa det var jag redan gravid, säger Josefin och skrattar.

– Vi hann väl inte börja oroa oss för det där. Jag har alltid tänkt att jag vill ha barn, men om jag inte hade träffat Josse hade jag kunnat vänta några år till, säger Mikael.

Privata bilder från Mikael Lustigs och Josefin Lustigs Instagram-konton.

Ni är rätt unga föräldrar, med dagens mått mätt.

– Ja, av mina barndomskompisar är det bara en till som har familj, säger Mikael.

– Men bland fotbollsspelare är det många som har barn. Man vet att man kommer att tjäna de här pengarna, man har den biten på det torra. De flesta har ju inte det i vår ålder, de pluggar och måste skaffa bostad och söka jobb.

Mikael höll på Att missa Lucias födelse. Mardrömmen. Han var i Tjeckien med sitt dåvarande klubblag Rosenborg. Josefin skulle egentligen inte föda än på nio dagar, men Lucia tyckte annorlunda. De bodde i Trondheim då, och när Mikael klev av planet hade han femton missade samtal.

– Då var den enda känslan bara: fan, tänk om jag missar det här nu?

Mikaels familj var på plats i Norge och Mikaels pappa plockade upp sin son, den blivande fadern, från flygplatsen och körde i rallyfart till sjukhuset. Lucia föddes tio

timmar senare, efter nästan ett dygn på förlossningsavdelningen för Josefin.

– Jag hade drömt om det där, att klippa navelsträngen och äntligen få träffa vår dotter. Så blev det absolut inte. När hon kom ut så skrek hon inte och hon var alldeles lila. De klippte navelsträngen på en gång, ringde ett samtal och plötsligt var det fem läkare i rummet och de tog väck henne. Det var hemskt. Josse blödde jättemycket. Barnmorskan, som vi hade fått bra kontakt med, mötte inte ens min blick. Jag visste liksom inte, ska jag vara lycklig nu?

Den nya familjen blev kvar på sjukhuset. Lucia i kuvös, och de fick bara ha henne någon timme i taget. Så småningom fick Mikael och Josefin veta vad som hänt: Lucia föddes med fostervatten i lungorna och gulsot. Men den nya lilla familjen blev allt lugnare. Läkarna sa att det nog skulle gå bra.

När de äntligen fick lämna sjukhuset efter fyra dagar var Mikael tvungen att åka och spela direkt, han hängde inte ens med hem emellan.

– Om det hade varit tvärtom hade jag varit livrädd, ha ha. Men där i början är det lite som att ha en katt. Det är värre att vara borta nu, nu kan man ju verkligen missa något.

Med Lexie gick det snabbt, på första försöket. Och hon kom också ut mycket raskare, några timmar bara, efter de första värkarna. Den gången var Mikael med under hela förlossningen och kunde låta Josefin krama sönder hans hand under värkarna.

– Jag slängde fram fel hand, bara. Den med vigselringen på, ha ha. Det gjorde ont men det var inte direkt läge att gnälla över det.

Lucia föddes i Norge, Lexie i Skottland. Skillnaden var enorm. I Glasgow fick de ligga på sal med massa andra människor precis bakom ett skynke. Lexie hade lite låg kroppstemperatur när hon kom ut, men annars gick allt strålande smidigt. De behövde bara stanna kvar en natt.

– När vi skulle hem kunde jag inte öppna dörren, och någon sa: ”det sitter en knapp där, du måste trycka på den för att låsa upp”. Men jag var så förvirrad så jag tryckte i gång brandlarmet i stället. De fick utrymma halva sjukhuset och det kom brandbilar och allting.

Fick du böta?

– Nej, som tur var inte. Men det kändes som att det hade kunnat bli dyrt.

Är du väldigt rik eller?

– Ja, eller det beror ju på vem man jämför med. Jag växte upp i radhus och vi var utomlands vart fjärde år. Det finns alltid de som tjänar bättre, men om jag jämför med mina barndomskompisar så har jag det väldigt bra.

Har det förändrat dig?

– Jag vet ju att jag har pengar och att mina barn har det bra och jag är tacksam. Det försöker jag lära dem också. Men jag är fortfarande väldigt tajt med mina barndomsvänner. En del som spelar fotboll får ju ett annat umgänge, börjar leva på ett annat sätt.

– Du är ju rätt snål, lägger Josefin till.

– Men du har inga problem med att bjuda och ge till andra. Du är mest sparsam mot dig själv.

Har du haft någon sådan statusgrej, typ ”det här ska jag köpa när jag blir rik”?

– Som en Porsche eller en klocka? Nej, inget sådant.

Lucia fyller i Mimmi Pigg i sin målarbok. Lexie tumlar omkring på golvet med hunden Geisha, en ljuvlig liten trasselsudd med sneda tänder. Josefin säger att hon längtar hem. Familjen Lustig kan verka som att de har ett drömliv: ett fantastiskt hus, pengar så att det räcker, friska, gulliga barn och en tryggad framtid. Samtidigt är det ett lite tillfälligt liv. Om några år kommer de med stor sannolik-het att flytta igen.

En bökig grej med att bo utomlands är att man inte har samma möjligheter till barnvakt och hjälp som hemma.

– Vi har några barnvakter, men vi är dåliga på att utnyttja dem. Att gå ut och äta middag bara vi två. Ta tid för bara oss. Man lägger barnen och har en timme tillsammans, men då är man så trött.

Många i er sits skulle ha en nanny …

– Jag har för stort kontrollbehov, säger Josefin och skakar på huvudet. Jag skulle inte kunna ha någon främmande boende hos oss.

Med små barn är man trött. Hur gör ni för att hålla förhållandet vid liv?

– Vi vet att vi älskar varandra. Och att när Lexie blir som Lucia är nu, och de klarar sig själva lite mer, så kommer vi att få den tiden för varandra igen. Det är bara att hålla ut.

Hur är du som farsa?

– Ganska rolig. Jag leker kurragömma eller jagar dem. Eller så leker vi ”Gladiatorerna”.

Lucia försöker sno åt sig en tredje bulle.

– Jag ÄLSKAR ”Gladiatorerna”!

Vem vinner då?

– Jag vinner väl ibland? säger Mikael, men Lucia skakar på huvudet:

– Jag vinner miljoner gånger!

Har du förändrats som människa av att bli farsa?

– Jag flyttade hemifrån när jag var 18, och sedan har det varit fotbollen, så det där med att vara ute och festa är jag redan klar med. Jag blir en annan människa av sömnbristen. Ibland vill jag slänga ut något barn genom fönstret. Men annars är jag mig ganska lik, som jag alltid varit. Det som förändrats är väl att förut var fotbollen allt. Om det var trögt med fotbollen, så blev jag låg. Nu kan det gå dåligt på en match, men sedan kommer jag hem och här är det så mycket kärlek att

fotbollen inte spelar någon roll.