Författaren Johanna Schreiber: ”På Instagram hör ingen din bebis skrika”

”Jag såg min föräldraledighet tydligt framför mig: mysig amning, gärna i en ergonomisk, ekologisk bärsele (såklart), långa promenader med en harmoniskt sovande bebis. Men framför allt skulle jag – äntligen! – hinna se alla säsonger av ’Veronica Mars’ igen.

Men när min man började jobba igen efter att ha varit hemma med mig och vårt nyfödda barn i en månad fick jag panik. Vad skulle jag göra av alla de där timmarna han var på jobbet? Plötsligt var jag ensam med en primitiv liten varelse som bara åt, bajsade och skrek. Oavbrutet. Hennes skrik fick marken att gunga under mina fötter, och gav mig tunnelseende. Jag grät när hon skrek. Och när hon inte skrek var jag livrädd för att hon skulle börja skrika. 

Till slut klarade jag inte av att vara ensam med mitt eget barn. Så jag såg till att omge mig med människor konstant. Började schemalägga näst intill varenda vaken timme för att slippa vara ensam. När jag var ensam skrev jag på min bok. Och helt plötsligt mådde jag skitbra. Men då kom skuld- och skamkänslorna. Vad var jag egentligen för mamma, som inte ville och klarade av att tillbringa tid ensam med mitt eget barn?

”Jag fick ångest av tanken på att vara ensam med mitt barn, så jag såg till att inte vara det”

Jag berättade aldrig för någon hur jag kände. Förrän nu. När ni läser det här väntar jag mitt andra barn. Även om det satt långt inne, så har jag berättat för, och pratat massor med, min fantastiska MVC-sköterska. Hon har hjälpt mig att sätta ord på vad jag kände: Förväntansångest.

Förväntansångest skapas helt enkelt av oron vi känner inför att få ångest. Till slut skapar den oron en ångestreaktion i sig.

Jag fick ångest av tanken på att vara ensam med mitt barn. Så jag såg till att inte vara ensam med henne. Andra mammor jag känner fick ångest vid tanken på vad som skulle hända om deras barn började skrika inne på ett café. Eller när de körde bil. Till en sådan grad att de vägrade gå på café. Eller slutade köra bil.

Jag har nog knappt träffat en enda mamma som inte har upplevt någon grad av förväntansångest. 

”Det är ingen som lägger ut en Instastory när man skyndar ut från ett café med ett gallskrikande barn”

Och nu, inför att jag ska få mitt andra barn, så undrar jag: Vad är det som gör att det blir såhär? Att vi mammor helt plötsligt börjar undvika att göra saker vi alltid gjort – bara för att vi får barn? Jag vägrar tro att det bara beror på alla mammahormoner som lever lajf i våra kroppar, och landar allt mer på att det även beror på de förväntningar vi bygger upp tillsammans. För på Instagram hörs inga bebisskrik. På Instagram syns inte när kvinnor biter ihop käkarna, tar ett krampaktigt tag om ratten och svänger in på en busshållplats för att det är omöjligt att köra bil med ett gallskrikande unge i babyskyddet. Och det är garanterat ingen som lägger ut en Instastory när man skyndar ut från ett café med ett gallskrikande barn i en gigantisk barnvagn som stöter i varenda bord som kommer i dess väg.

I mammagruppen är det ingen som gråter öppet över alla sömnlösa nätter. Eller som erkänner att de inte orkar byta blöja på sitt barn trots att den känns alldeles för tung. 

I oktober blir jag mamma för andra gången. Jag säger inte att jag kommer att bli en lugnare, tuffare och mer självständig mamma den här gången. Men jag har lovat mig själv att försöka. För mina barns skull, och för min egen skull. Jag har trots allt 64 avsnitt av ’Veronica Mars’ att ta igen.”

Läs även Knivlisas fina porträtt öve prinsessan Sofia: ”Gråter hon av trötthet som vi andra gör?”

Missa inga krönikor – gå in på mama.nu varje dag!