Fatmeh Jafar flydde från Syrien: ”Jag såg min dotter försvinna i en annan båt”
Fatmeh Jafar glömmer aldrig känslan av att se dottern Täla försvinna bort när deras båtar skildes åt. Flykten från krigets Syrien skulle ju snart vara över. De skulle bara ta sig över havet först. Bilden av den skrikande 6-åringen är för evigt fastetsad på hennes näthinna. Det skulle ta tre år innan hon fick krama sin dotter igen.
Fatmeh Jafar tar emot oss i den ljusa lägenheten i Helenelund norr om Stockholm. På grund av corona-utbrottet är alla barnen hemma från skolan. Äldsta sonen Bashir, 14, och dottern Täla, som är 12, tar hand om lillebror Karam, 3, och lillasyster Cilla som är 7 månader.
– Får hon välja så vill Cilla alltid vara hos mig, säger storasyster Täla och skrattar.
Fatmeh Jafar
Ålder: 39.
Familj: Maken Alaa Ahmed, 43, Bashir, 14, Täla, 12, Karam, 3 och Cilla, 7 månader.
Bor: Helenelund utanför Stockholm.
Gör: Studerar för att bli lärare i svenska som andraspråk.
Historia: Flydde med sin familj från krigets Syrien.
Det ställs fram arabiskt kaffe på bordet och atmosfären är vilsam. En verklighet långt ifrån den som familjen flydde ifrån när kriget bröt ut i Syrien 2011. Men mer om det längre fram.
De fyra barnen är viktiga delar av familjens historia och visar på tydliga perioder i deras liv. Bashir och Täla föddes i den förort till Damaskus där historien har sin början.
– Vi levde ett bra liv där min man och jag var nöjda med att ha fått en son och en dotter. Vi tänkte inte att vi ville ha fler barn, säger Fatmeh.
Livet ville annorlunda.
Även efter att oroligheterna bröt ut i Syrien försökte de leva på som vanligt. Bashir som då var fem år, gick till förskolan, föräldrarna till jobbet och Täla var hos farmor. På kvällarna umgicks de med grannar och vänner som vilken småbarnsfamilj som helst. Men i takt med att pressen ökade och rebellstyrkorna trängde på dök det upp vaktande soldater med vapen på Bashirs skola och beväpnade militärfordon rörde sig överallt på gatorna. Även deras hus intogs av militärer.
– Vi bodde på ett berg och hade prickskyttar på våningen ovanför som låg och vaktade vårt område, redo att skjuta mot dalen om det skulle bli en attack. Vi fick inte gå nära fönstren för då började militären skrika att vi skulle flytta oss in i lägenheten.
För varje dag blev situationen allt mer kaotisk och barnen ville till slut inte gå ut. De var rädda för alla män med vapen och för bomberna som slog ner i närheten och fick huset att skaka så att lamporna svajade.
– En gång var vi ute på gården när vi hörde en bomb som var på väg. Alla sprang in men jag blev så rädd att jag inte kunde tänka eller röra mig. Jag bara låg och skrek på marken medan jag hörde den passera ovanför, berättar Fatmeh.
”En gång hörde vi en bomb som var på väg. Alla sprang in men jag blev så rädd att jag inte kunde röra mig”
Två gånger klarade sig Fatmehs man Alaa undan skottlossning med livet i behåll. I stället såg han två vänner skjutas ner precis bredvid honom. När polisen av säkerhetsskäl stängde av alla vägar runt staden bestämde de sig för att fly. De packade ner lite kläder medan stridigheterna pågick utanför och gömde sig i källaren under åtta oroliga timmar innan beskedet kom från militären; de hade trettio minuter på sig att ta sig ut ur staden om de inte ville bli kvar bakom avspärrningarna som sattes upp för att skydda staden.
– Min man och jag tog ett barn var och sprang till bilen för att åka till vår familj längre bort, säger Fatmeh.
De hade ända sedan krigsstarten försökt hitta vägar för att på legal väg ta sig till släktingar i Sverige. När de 2012 tog sig vidare till Egypten försökte de även där. När alla dörrar ännu var stängda två år senare drev oron för barnen dem att ge alla sparpengar till männen som lovade att föra dem över vattnet till Europa. Fatmeh kände viss oro när de satte sig i de rangliga båtarna som skulle ta dem till Italien för vidare färd mot Sverige. Men friheten från krig, vapen och oro som väntade på andra sidan fick henne att våga.
Hon, Alaa och sonen Bashir satt i den ena båten medan hennes svärföräldrar och två svägerskor satt i den andra. Där fanns även Fatmehs dotter Täla, som sällan vek en tum från sina älskade fastrars sidor. När polisen kallade tillbaka den båt som Fatmeh satt i trodde hon först att det rörde sig om en passkontroll, och att de snart skulle vara tillbaka igen.
– Samtidigt hörde jag hur Täla skrek och grät i den andra båten när hon såg att mamma och pappa fick åka tillbaka, berättar Fatmeh.
Med hot om att skickas tillbaka till Syrien hamnade de i förhör. Paniken steg. Fast i Egyptenoch helt utblottade, fanns ingen möjlighet att nå dottern och resten av familjen som befann sig på havet. Resan skulle ha tagit en vecka men i tio dagar slängdes Fatmeh fram och tillbaka i fullständig ångest. Varför hade hon släppt sin dotter? Var fanns hon nu? Hon visste att de hade vatten och dadlar med sig, men hur länge skulle det räcka?
– Jag sov ingenting, jag bara grät och bad till gud att de skulle klara sig. Jag hade panik över att inte veta vad som hänt dem. Hade de åkt vilse? Hela tiden försökte jag kontakta Röda korset och polisen i Italien men ingen pratade engelska.
”Jag hade panik över att inte veta vad som hänt dem. Hade de åkt vilse?”
Då kom samtalet. Hennes svärföräldrar, svägerskor och Täla hade klarat sig, men de hade åkt fel först och hamnat på Malta.
– Sedan hade den gamla båten börjat ta in vatten och varit nära att sjunka, säger Fatmeh och plockar med sitt halsband. Det är svåra minnen att återkalla.
Täla sitter i soffan bredvid. Bara att höra ordet hav får henne att må dåligt än idag. Under åren hördes hon och Fatmeh av via Viber så Fatmeh visste att dottern var trygg, även om sorgen rev i henne.
Mitt i allt blev Fatmeh gravid. Den graviditet som skulle bli hennes svåraste. De andra barnen hade hon fött snabbt, men nu följde svåra komplikationer.
– Den förlossningen har gett mig skador som jag har än i dag. Det fanns risk för att min livmoder skulle spricka så det bestämdes att jag skulle föda med kejsarsnitt.
Men när Fatmeh förlorade medvetandet fanns ingen tid att förlora så sköterskan formligen hoppade på hennes mage för att få ut Karam. Som om han förstår att det är honom vi pratar om kommer han med en actiongubbe som han går omkring med på mammas arm. Bandet mellan dem är tydligt. Han söker hela tiden Fatmehs närhet.
– Jag brukar säga att Karam kom för att hjälpa mig att komma över min saknad efter Täla, säger Fatmeh och ler mot sin dotter.
”Jag brukar säga att Karam kom för att hjälpa mig att komma över min saknad efter Täla”
Täla vill inte prata om den hemska resan, men hon ler vid minnet av återföreningen 2017.
– Du skakade så mycket mamma att du inte kunde stå, säger hon.
Fatmeh nickar. Spänningen var olidlig när familjen anlände med flyg till Arlanda efter att på laglig väg fått tillåtelse att komma till Sverige. Efter tre år av längtan blev det nästan för mycket för henne att åter få hålla Täla i sin famn.
– Det kändes som om jag var i en dröm och att jag snart skulle vakna och se att det inte var på riktigt, säger Fatmeh och ursäktar sin svenska, men fotografen Kajsa och jag försäkrar henne om att vi förstår varje ord och att vi är imponerade över att hon pratar så bra efter bara två år.
– Hon pratade ännu bättre innan hon blev föräldraledig, kontrar Täla, som har lillasyster Cilla i famnen.
Cilla är 7 månader. Nästan lika gammal som Karam var när Fatmeh och familjen kom till Sverige. Och om hans förlossning i Egypten var den värsta så var Cillas i Sverige den bästa.
– Jag gillade att min man fick vara med. Män är inte tillåtna att vara med vare sig i Syrien eller i Egypten. Och i Syrien var jag tvungen att börja jobba igen efter 45 dagar. I Egypten jobbade jag på förskola och då fick Karam följa med mig dit. Nu med Cilla har jag ett års föräldraledigt. Jag är jätteglad för det.
”Jag gillade att min man fick vara med på förlossningen”
Fatmeh har utbildat sig till elevassistent och studerar för att bli lärare i svenska som andraspråk. Hennes man har utbildat sig till hisstekniker här och pluggar svenska. För att träna språket under föräldraledigheten har Fatmeh i dag kontakt med föräldragruppen ”Svenska med baby” som jobbar för att skapa fler kontaktytor för nya svenskar.
– De ordnar aktiviteter där vi får lära oss hur det är att leva i Sverige, berättar hon.
Fakta: Svenska med baby
Initativet ”Svenska med baby” skapar möten mellan barn och föräldrar med ursprung från hela världen. Genom öppna föräldragrupper och aktiviteter för nya och etablerade svenskar skapar de mötesplatser där deltagarna får möjlighet att lära av varandras bakgrund och erfarenheter, med barnen som den gemensamma nämnaren.
Fatmehs föräldrar är ännu kvar i Syrien. Hennes bröder har dött i kriget, en sköts av en sniper, den andra blev kidnappad och dödad. Fatmehs syster flydde också landet och fick efter lång tid i flyktingläger komma till Tyskland. Fatmeh lever ständigt med insikten att de också hade kunnat fastna i ett flyktingläger.
– Jag förstår varför alla flyr och jag hoppas att de får komma någonstans där de är trygga som vi. Jag vill att alla ska få komma i säkerhet. Alla människorna har rätt till ett bra liv.
Hon vet att det finns de som menar att Sverige är fullt och inte kan ta emot fler flyktingar.
– Men ni i Sverige har inte upplevt krig. Ni vet inte hur det är att ha soldater på gatorna, att inte våga gå ut för att någon kan skjuta dig. När barnen är rädda gör man vad man kan för att skydda dem.
”När barnen är rädda gör man vad man kan för att skydda dem”
När Täla går för att hämta den nybakta äppelkakan berättar Fatmeh om tacksamheten över att få leva i säkerhet med sina barn. För även om det var som en dröm att se Täla igen så var det en mardröm att vara långt ifrån henne.
– Mitt hjärta krossas bara av att tänka på det. Om jag hade vetat att resan skulle leda till att jag inte fick se henne på tre år, då hade jag aldrig åkt. Jag blir rädd av tanken på att förlora henne igen. Mitt hjärta skulle inte klara det.
Efter att Fatmeh fotograferats med alla barnen runt sig ler hon stolt.
– Att komma till Sverige var det bästa för barnen.
Du kanske också vill läsa om Charlotte, 37: ”Min pojkvän kördes ihjäl när vi väntade vår dotter”
Eller om adopterade Madeleine In Hwa Björk: Jag fick fysiskt ont när mina egna barn blev 1,5 år
Text: Therese Hedlund
Foto: Kajsa Göransson
