Krönika: Ensamstående mammor – ”superhjältar med slarvig tofs”
mama-läsaren MALIN BRANDIN BOLUND, 35, reflekterar i sin egen lyckliga tvåsamhets-bubbla över superhjältarna med slarvig tofs – de ensamstående mammorna.
Vi sitter i soffan. Ytterligare en kaosartad dag som föräldrar är till ända. Den efterlängtade kvällen har äntligen kommit, när hela meningar får dansa tango med varandra. Då kommer även dagens intryck svepande, och saknaden efter de små liven. Trots att de sover i rummet bredvid.
Malin Brandin Bolund
Ålder: 35.
Familj: Maken Carl Johan och barnen Adrian, snart 7, Greta, 5 och Henry, 2.
Bor: Karlstad.
Gör: Chef inom försäkring.
Jag scrollar i telefonens ändlösa bibliotek av barnansikten, påhitt och rörelse. Jag ler. De är ju så fantastiskt fina. Och roliga. Och smarta. Jag vill nästan väcka dem bara för att berätta det. Men förnuftet tar alltid makten över lusten. Eller så är det ren överlevnadsinstinkt, eller insikten om vilket idiotiskt påhitt det är. Väcka sovande barn.
Jag visar bilderna för min man. Och han visar sina. Och vi ler så där löjligt som bara stolta föräldrar kan. Och då slår det mig. Mitt i min egen Svensson-lycka. Att det finns många mammor som inte har någon att le tillsammans med i ljuset av en upplyst display. Alla de som av olika anledningar inte kan sitta där i kvällsmörkret med den andra föräldern för att titta på videoklipp på barn som lär sig cykla.
”Jag tänker på vännen som blev lämnad precis före jul och därmed förlorar halva sitt barns uppväxt”
Jag tänker på dem som inte har någon att dela bildbiblioteket med. På vännen som blev lämnad precis före jul och därmed förlorar halva sitt barns uppväxt. Han hade liksom träffat en ny, mannen. Jag tänker på min vän vars sambo bara dog. Knall fall. Plötsligt var hon ensam med två barn, där den yngsta bara var 6 månader. Ett barn som inte kommer att minnas sin far.
Och ändå står de här två kvinnorna kvar på jorden. Med en styrka de nog inte trodde fanns inom dem. För att de måste. För att det inte finns något annat alternativ än att kämpa.
Mitt hjärta slår ett extra slag för alla dem som på ett eller annat sätt gör den skakiga föräldraresan själv. Ni är och förblir mina idoler. Ni är det yttersta beviset på att superhjältar inte alltid har färgglada mantlar och tighta trikåer. Ibland har de håret i en slarvig tofs och magiska krafter som inte syns på utsidan. Ville bara säga det.
Text: Malin Brandin Bolund
Du kanske också vill läsa:
Svenska mammor: Vi vill ha mer – och bättre – sex!
3 kvinnor om sina skilsmässor: ”Vi blev bättre mammor efter separationen”
På vår medlemssajt Vi föräldrar finns även denna artikel: Barnens pappa är bara en röst i telefonen – Jesper Juul coachar
