Emma upptäckte graviditeten i vecka 38: ”Pappan var ett one night stand”

Året var 2013 och tillvaron var tuff för Emma Hansson, nu 27. Även om hon reste, festade och umgicks med familj och vänner var det en sak som tog upp det mesta av hennes tid. Hennes mamma hade nämligen drabbats av allvarlig cancer och Emma var en av dem som vårdade henne i hemmet.

– Hela familjen hjälptes åt att ta hand om henne men eftersom jag fortfarande bodde hemma var jag med henne dygnet runt och hon var den jag hade allt fokus på, berättar Emma.

”Fram till Sebastian var 4 månader kunde jag inte kalla mig hans mamma. Jag såg inte att han var mitt barn utan mest någon jag tog hand om,” berättar Emma. Idag är det han som får henne att orka.

Hon och mamman hade ett väldigt starkt band och var bästa vänner. Ända fram till gymnasiet var Emma utsatt för grov mobbning och det var mamman som fanns där och torkade hennes tårar.

– Min mamma försökte hjälpa mig att bygga upp mitt självförtroende. Hon var verkligen min trygghet och ville alltid mitt bästa. När hon var sjuk ville jag vara hennes trygghet och den som torkade hennes tårar.

”Jag hamnade i ett chocktillstånd när jag fick veta att jag var gravid”

För att samla energi och orka finnas där för mamman valde Emma i juli 2013 att åka på charter med en vän.

– 
När jag skulle åka en vattenrutschkana sa en av de som jobbade där att man inte fick åka ifall man var gravid. Jag tog illa vid mig, jag var ju inte alls gravid! Jag minns att jag ringde mamma och var helt förstörd över att han hade sagt så till mig. Vi hade visserligen all inclusive men fullt så mycket hade jag ju inte ätit…

Det var först de sista veckorna av graviditeten som Emmas mage syntes.

Några veckor efter hemkomsten påpekade en kompis att Emmas mage hade blivit rundare och hon valde att ta ett graviditetstest. Testet visade ett plus.

– Jag minns knappt hur det kändes när jag fick veta att jag var gravid för jag hamnade i ett riktigt chocktillstånd. Jag var ju mitt uppe i att ta hand om min sjuka mamma. Jag fick ta flera graviditetstest för att ens tro på det, allt var som en dimma.

Enligt Emmas egna beräkningar kunde hon inte vara så långt gången. Hon trodde att hennes expojkvän var pappa till barnet och övervägde abort. Dock fick hon en ännu större chock när hon gjorde ultraljud.

– De valde att göra ett vaginalt ultraljud eftersom vi inte trodde att jag var så långt gången, men barnet var alldeles för stort så vi fick göra ett vanligt ultraljud istället, berättar hon.

Det visade sig att Emma inte alls var i början av sin graviditet, utan i slutet. Hon var redan i vecka 38 och barnet var fullvuxet, fixerat och snart redo att komma ut.

– När jag berättade för min familj blev även de chockade. I och med att mamma var sjuk låg allas fokus på henne, så när detta hände var det som att tiden stannade för allihop, och fokus hamnade på mig.

”Vi valde inte att jag skulle bli gravid, men ligger man med varandra så vet man om risken”

Nästa stora fråga var vem som var pappa till barnet.

– Det kändes lite pinsamt att berätta att det var ett one-night-stand från en fest. Något jag själv hade velat förtränga…

Emma bad sin storasyster Lotta att ringa fadern till barnet. Han behövde smälta beskedet och sms:ade sedan att han ville att Emma skulle göra abort. Hon förklarade att det var för sent och då föreslog han att barnet skulle adopteras bort istället.

– Vi träffades bara två gånger och efter det hade vi inte pratat mer med varandra. Jag förstår att det kom som en käftsmäll för honom när min syster ringde och berättade att han var fadern till barnet.

– Visst, vi valde inte att jag skulle bli gravid, men ligger man med varandra så vet man att risken finns även om man skyddar sig. Vet man inte det så borde man inte ligga alls, säger Emma.

Hon är noga med att kalla honom för ”fader” då han aldrig velat träffa sitt barn trots att de bor i samma stad.

– Att vara fader till ett barn är en sak, men det krävs mer för att vara värdig att få kalla sig för pappa, tillägger hon.

Strax efter beskedet gjorde Emma ett inlägg med en bild på magen på Instagram där hon skrev ”Nu kan man inte gömma den längre”.

– Mina vänner undrade varför jag inte hade sagt något och varför jag hade hållit det hemligt i så många månader, men eftersom jag inte hade vetat om det själv var det ju ganska enkelt… Trots att alla blev chockade var det faktiskt bara positiva reaktioner när folk hade smält det. De blev glada för min skull och då kändes det lite enklare att bearbeta alltihop.

”I efterhand har jag förstått att magknipen var barnet som sparkade”

Den vanligaste frågan Emma får är hur hon inte kunde förstå att hon var gravid. Svaret är att hon hade problem med sin mage redan före graviditeten. Hon fick en remiss till sjukhuset där de undersökte henne via gastroskopi men hittade inget fel. Emma var då i femte månaden, men eftersom hennes mens alltid har varit oregelbunden tänkte hon att det antagligen berodde på den livssituation hon befann sig i, med oron över mammans cancer. Dessutom syntes magen först de sista veckorna av graviditeten.

Några gånger fick hon vad hon trodde var kramp vid sidan av magen.

– I efterhand har jag förstått att det var barnet som sparkade. Även illamåendet har jag insett inte enbart berodde på sömnbrist…

Den korta tiden fram till förlossningen var Emma mycket hemma hos sin storasyster Lotta när hon inte vakade vid sin mammas sjuksäng.

– Utan henne vet jag inte vad jag hade gjort. Trots att hon har sin egen familj och även sorgen över vår mamma så har hon varit till sådan stor hjälp.

”Min son har undrat varför inte hans pappa velat hämta honom på förskolan”

Den 19 augusti 2013 bestämdes det, på Emmas initiativ, att hon skulle bli igångsatt nästa dag eftersom hon ville vara säker på att mamman skulle hinna träffa bebisen. Men morgonen därpå startade förlossningen av sig själv.

– Värkarna började vid nio på morgonen och 12.07 var han ute. Själva förlossningen gick snabbt och enkelt, helt utan komplikationer och min bebis var fullt frisk. Min storasyster var med mig och det var hon som klippte navelsträngen. Mammas önskan var att hon skulle få träffa sitt barnbarn och hon sa att om det blev en pojke så tyckte hon att han skulle heta Sebastian, och så blev det, säger Emma.

Det var viktigt för Emmas att hennes mamma skulle få träffa sitt barnbarn.

Emmas mamma låg hemma i sin sjukhussäng när Sebastian föddes och hennes önskan gick i uppfyllelse – hon hann hålla sitt barnbarn innan hon somnade in 13 dagar senare.

Idag är Sebastian 5 år och har börjat fråga efter sin pappa allt mer.

– Han har undrat varför inte hans pappa velat hämta honom på förskolan. Det har varit svårt att förklara för sitt barn att hans pappa inte vill vara delaktig i hans liv, det sista jag vill är att Sebastian ska bli sårad.

”I de allra jobbigaste stunderna är Sebastian den som får mig att kämpa vidare”

Även om graviditeten kom som en chock för Emma är hon idag glad att hon inte tog det där testet tidigare.

– Jag tror att det fanns någon mening med att jag blev gravid och inte visste om det. Hade jag vetat hade jag kanske gjort en abort med tanke på situationen. Att testet visade positivt var det jag minst anade, men det visade sig vara det jag behövde mest. I de allra jobbigaste stunderna är Sebastian den som får mig att kämpa vidare.

Sorgen efter mamman tog ett så hårt grepp om Emma att hon fortfarande, över 5 år senare, är sjukskriven.

– När min mamma dog var det även min bästa vän som gjorde det.
 Både min mammas död och den oväntade graviditeten satte djupa spår i mig och jag har så svårt att bearbeta alltihop trots att det gått flera år. Det ledde till en mycket djup depression som jag slåss med dagligen. När Sebastian är på förskolan passar jag på att städa, gå på möten, förbereda middag, handla och träffa mina vänner.
 Jag har lärt mig att det är okej att inte alltid känna sig okej, ibland räcker det med att jag bara försöker ta mig igenom dagen.

”Jag har lärt mig att det är okej att inte alltid känna sig okej”

Emma försöker se ljust på framtiden och vill gärna ha fler barn när hon hittar den rätte.

– Jag missade ju hela förra graviditeten med ultraljud, kontroller och den stora längtan som man hört så mycket om. Jag hade ju inga tydliga symptom så man kan ju hoppas att nästa graviditet blir lika enkel.

– Jag är så tacksam över min son och jag är övertygad om att jag inte hade orkat överleva mammas död utan honom. Det känns lite som att himlen tog tillbaka en ängel men skänkte mig en annan, avslutar hon.

Av: Malin Johansson och Lisa Nylén