Emilias dotter fick leukemi: ”Jag minns alla sprutor, fasthållningar och tårar”

Emilias barn drabbades av leukemi, och är nu friskförklarad.

Foto: Privat/Emilia Halldén och Unsplash

Emilias barn drabbades av leukemi, och är nu friskförklarad.

När Emilias dotter Molly var 6 år drabbades hon av leukemi. Efter 2,5 år av tuffa cellgiftsbehandlingar och psykiskt påfrestande sjukhusvistelser blev Molly i höstas äntligen friskförklarad. Starkt och gripande berättar Emilia om sina upplevelser av att vara mamma till ett svårt sjukt barn.

Ämnen i artikel:

När jag var 14 år blev jag spådd av en man på en grekisk ö. Efter att ha gått igenom hur många kärlekar jag skulle avverka och hur min blivande man skulle vara – ”lång och tålmodig” – tittade mannen allvarligt på mig och sa ”Du kommer att förlora ett barn”. 

Där och då tog jag det inte särskilt allvarligt. Jag var tonåring och framtiden gick inte ens att urskilja. Men då och då har den där händelsen dykt upp i mitt minne. Var han verkligen en spågubbe? Tänk om han hade rätt? 

Foto: Privat/Emilia Halldén

Emilia vet hur det är att kämpa för ett barn med leukemi.

Jag träffade till slut en 192 centimeter lång man, vars mellannamn borde vara Tålamod. För drygt nio år sedan föddes vår efterlängtade dotter Molly. Hon kom en vecka före beräknad tid och var ute på bara några timmar. Hela den första natten låg jag vaken, full av adrenalin. Jag höll om henne och lovade att jag alltid skulle skydda henne. 

När Molly var sex år drabbades hon av en ovanlig form av salmonellabakterie när vi var på solsemester. Bakterien hade troligtvis tagit sig in där hon hade tappat sina framtänder och orsakade svår blodförgiftning samtidigt som den åt på hennes skelett. Läkarna stod länge frågande till vad hon drabbats av och en av alla sjukdomar man testade var leukemi. Jag höll andan tills beskedet kom, men hon var inte cancersjuk i alla fall. Tur. Vi fick komma hem efter två månader och livet kunde långsamt återgå till det normala.

Men så en dag, bara efter ett par veckor hemma, kom hon ner för trappan och jag såg direkt att något var fel. Hon gick stelt och nacken var låst i en snedvriden position. Vi åkte in igen och läkarna var förbryllade. Man tog nya tester och vi väntade i dagar. Så kom beskedet. ”Det är leukemi den här gången”, sa de.

Foto: Privat/Emilia Halldén

Mollys pappa bär henne genom sjukhuskorridorerna efter cancerbeskedet.

Jag hörde Mollys pappa skrika bakom mig. Han sjönk ihop med ansiktet i händerna och grät. Molly som satt i sjukhussängen blev rädd. Hon hade aldrig sett sin stora, starka pappa gråta förut. Jag tog henne i handen och styrde snabbt mot lekrummet. Jag ville inte höra mer. Och jag ville inte att hon skulle höra mer. ”Vad är det som händer mamma?” frågade hon oroligt medan hon småsprang bredvid mig för att inte halka efter.  

”Du kommer förlora ett barn.” Den grekiske spågubben dök upp i mitt minne igen.

Vi skjutsades till Nya Karolinska och fick ett rum högst upp på våning 12. Barncanceravdelningen. Tiden under Mollys behandling var fruktansvärd. Vi såg barn åka ned till intensiven för att aldrig komma tillbaka. Vuxna som grät i frukostyoghurten i matrummet medan deras barn sövdes i rummet intill. Ett spädbarn som fick cellgifter samtidigt som hon ammades av sin mamma. Rädslan var konstant närvarande. 

Foto: Privat/Emilia Halldén och Unsplash

”Tiden under Mollys cancerbehandling var fruktansvärd”, berättar mamma Emilia.

Men det fanns andra sidor också. Där fanns människor som jobbar med att rädda våra barns liv samtidigt som de håller om och tröstar. Sjukhusclowner som skojar med barnen, pysselverkstaden som kommer till avdelningen. Där fanns nattsjuksköterskan som gick runt hela sjukhuset för att hitta panerad fisk när det var det enda min unge kunde äta, eftersom cellgifterna gjorde att allt annat smakade järn. 

Där fanns vänner, familj och främlingar som ställde upp. Som samma dag vi fick cancerbeskedet samlades nere i sjukhusentrén och tog emot oss. Som kom till avdelningen med en stor luftmadrass så att vi kunde sova hos henne, både hennes pappa och jag.

Att inte orka är att ge upp sitt barn

Många gånger har jag fått frågan hur jag har orkat. Förutom alla människor som stöttat och lyst upp tillvaron finns det ett par tydliga svar. Det ena är att man inte har något val. Att inte orka är att ge upp sitt barn. Under tiden kriget pågår finns det inget utrymme för självömkan. Utmattningen kommer först efter avslutad behandling, då du har tid att tänka på vad du egentligen varit med om. Det andra är, att när du lever i en sådan kris, när du riskerar att förlora den du älskar allra mest, då är du inte särskilt kräsen när det kommer till lycka. En morgon när hon inte kräks upp frukosten är en sagolik morgon! En dag när hennes ben orkar springa ett par steg är en fantastisk dag! Att få sova i sin egen säng eller se på tv i sin egen soffa slår alla Bahamasresor. För allt man önskar är en vardag. 

Foto: Privat/Emilia Halldén

När ens barn är sjukt i leukemi finns inget utrymme för självömkan, berättar mamma Emilia.

Den bästa dagen var när vi kunde hälsa på i skolan första gången och Molly fick gå iväg med sina kompisar en stund. Hon tog av sig mössan och visade sitt kala huvud, och de fick känna. Sen nämnde ingen något mer om det. Efteråt sa Molly att det hade varit så skönt att få slippa vara rädd för en stund, att få vara som vanligt.

När jag klippte hennes hår på golvet i sjukhusrummet och alla lockar föll till marken.

Den 24 oktober 2019 fick Molly ringa i klockan på barncanceravdelningen. Den klockan som barnen ringer i när deras behandling äntligen är över och de får ta farväl av läkarna och sjuksköterskorna på sjukhuset. När klockan klingade och jag såg Molly stå där med rufsigt hår och förväntansfulla ögon, passerade allt revy och jag började gråta hejdlöst. Allt kom tillbaka. Från hennes födsel, till hennes första steg. Från när hon låg så hjälplös i ambulansen med rullande ögon. När jag klippte hennes hår på golvet i sjukhusrummet och alla lockar föll till marken. Alla sprutor, alla fasthållningar, all gråt och smärta. Det spelades upp framför mig och jag hörde den grekiska spåmannens ord ”Du kommer förlora ett barn”. Och nu visste jag äntligen – han hade fel.

Text av: Emilia Halldén

Foto: Privat/Emilia Halldén

Klockan som Molly fick ringa i på barncanceravdelningen den 24 oktober 2019.

Foto: Privat/Emilia Halldén

Hundra personer samlades hemma hos familjen när Mollys behandling var över. ”Vi bjöd in alla som stöttat och hjälpt till under de tuffa 2,5 åren för att fira med en Friskfest.”

 

• Alexias dotter har cancer: ”Vi drömmer om att Corinne en dag ska få börja skolan” 

• Hanna blev gravid trots bröstcancern: ”Att Olivia finns är ett mirakel”  

• Såhär pratar du med barn om svåra saker – från vår medlemssajt Vi Föräldrar 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande!