Vad gör man om ens barn inte har några vänner? Emelie, 35, ser sin son William, 10, bli utfryst. Ingen hälsar på honom när han kommer till skolan, ingen vill komma på hans kalas, och när han går fram till sitt gamla gäng låtsas de inte om honom. ”Att se det hända ens barn är fruktansvärt.”

N

är Emelie ska beskriva sin son målar hon upp en bild av en mjuk kille.

William är omtänksam och tänker alltid på andra innan han tänker på sig själv. Han har två småbröder, en som är 9 och en som är 2, och allt han gör här hemma är att se till att de har det bra. Han gillar att hänga med familjen, och att kramas. Han är så himla mjuk och skulle vara en riktigt fin kompis. Om han bara hade några kompisar.

Williams problem började på fotbollsträningen. Själva spelet var kul, och att hänga med lagkamraterna, men William är ingen vinnarskalle. Han tycker inte att det spelar någon roll om han vinner eller förlorar, och fick ofta höra att han var dålig.

– Lagets tränare hade en väldigt hård stil med mycket tävlingar bland barnen i laget. Den som förlorade fick sitta och titta på de andra. Vid ett tillfälle sa den här tränaren inför alla att ”Jaha William, nu var du sämst igen”. Det knäckte honom totalt.

”Jag kan se att William verkligen försöker, men de andra svarar inte eller låtsas inte höra.”

När William ville hoppa av träningen försvann kompisarna också. De före detta lagkamraterna stötte bort honom – och eftersom fotbollskompisarna också är Williams klasskamrater försvann umgänget även på skolgården.

– Vi är en riktig fotbollsfamilj och hänger fortfarande på cuper på helgerna. Där kan jag se att William verkligen försöker, att han går fram till sitt gamla gäng och försöker prata. Men de svarar inte eller låtsas inte höra. Ibland går de bara därifrån när han kommer. Att se det hända ens barn är fruktansvärt. Man känner sig så maktlös som mamma.

Här är organisationen Friends bästa tips – så upptäcker du att ditt barn är drabbat

mobbning-mobbing-barn-kompisar-skola-vanner-fotboll-fotbollstraning-utfryst-
Hemma försöker William hålla skenet uppe. Emelie försöker prata med honom, men får alltid samma svar: ”Det är ingen fara mamma. Det går bra. Jag blir lite ledsen, men det går över.”

– Jag tror att han försöker skydda mig genom att inte visa hur han verkligen mår. Men jag ser ju att han lider, att han tappar lite av sin livsgnista hela tiden. Jag önskar att han ville prata med mig, så att vi kunde jobba med det och stötta honom.

”En annan pojke i klassen skulle ha sitt kalas samtidigt, och han hade också bjudit alla killar i klassen. Alla utom William.”

Droppen för Emelie kom när William i helgen skulle fylla 10 år.

– Jag frågade hur han ville fira, och han ville ha ett kalas. Vi bjöd helt enkelt in alla killarna i klassen, men en efter en tackade nej. En förälder berättade att en annan pojke i klassen skulle ha sitt kalas samtidigt, och att han också hade bjudit alla killar i klassen. Alla utom William.

Till en början kämpade Emelie emot. Hon bytte dag på kalaset och bjöd in igen.

– Då tackade man nej ändå. Det var liksom ingen som ville komma. En enda kille tackade ja. William blev jätteledsen.

Emelie bjöd in några killar i parallellklassen och några av lillebror Alexanders kompisar istället, och kalaset blev lyckat. Men taggen sitter där ändå. På kvällen när William skulle sova frågade han om hans inbjudan från Felix hade kommit fram ännu?

– ”Jag förstår inte mamma, varför kommer den inte?” sa han. Jag var ju tvungen att säga som det var, att han var den enda som inte var bjuden. Det finns en regel att man inte får dela ut kalasinbjudningar på skolan, men barnen pratar ju om kalasen ändå. Det hör ju William, han är ju inte dum i huvudet.

”Jag vill inte att de andra föräldrarna ska tvinga sina barn att vara med honom.”

När Emelie har lyft frågan med Williams lärare säger hon bara att ”det är inte skolans ansvar att alla blir bjudna på ett kalas”, och att hon inte ser problemet eftersom William enligt henne inte är aktivt utfryst. Emelie har också funderat på att prata med de andra föräldrarna i klassen om Williams problem, men hon drar sig för det.

– Å ena sidan vill jag ju göra allt för William, men jag vill inte heller att de andra föräldrarna ska tvinga sina barn att vara med honom. Det blir inga riktiga relationer, ingen äkta vänskap. Men jag skickade faktiskt ett sms till pappan i den andra kalasfamiljen, för att fråga om det fanns någon anledning till att just William inte var bjuden. Han svarade inte ens.

mobbning-mobbing-barn-kompisar-skola-vanner-fotboll-fotbollstraning-utfryst-2
Emelie är självkritisk också. Kunde hon ha snappat upp de här problemen tidigare? Hade det gått att bromsa om hon bara hade sett hur William kämpade redan när utfrysningen började?

– När William började visa att han inte hade kompisar så var jag ganska oförstående. Jag tyckte att ”det är väl bara att fråga, var inte så mesig, ta tag i det bara!” Jag var lite pushig liksom, för jag hade svårt att sätta mig in i hur det kändes för honom. Tills jag insåg att han inte överdrev, att han faktiskt inte har några kompisar. Att han kommer till skolan på morgonen och ingen hälsar på honom. Att han frågar alla pojkar i klassen om de vill följa med hem och hänga efter skolan och alla säger nej.

”William har inga diagnoser, han har inga konstiga kläder, han är inte annorlunda.”

Efter att ha bett om råd i Facebook-gruppen Heja Livet! har Emelie och hennes man nu börjat ta tag i problemen. De har bokat in ett möte med skolans rektor och Williams lärare, och planerar att trots allt prata med de andra föräldrarna. Om det inte blir bättre under det här läsåret kommer de att byta skola.

mobbning-mobbing-barn-kompisar-skola-vanner
– Framför allt vill jag få en förklaring, för jag förstår verkligen inte. William har inga diagnoser, han har inga konstiga kläder, han är inte annorlunda. Vi funderar mycket på vad det här kan bero på. Jag skulle förstå om han var blyg och inte vågade ta kontakt, men han har ju sociala skills. Men av någon anledning svarar kompisarna nej när han frågar om de vill leka.

Lillebror Alexander är bara ett år yngre och går i trean. Bröderna är varandras raka motsats, och det händer att Alexander retar sin storebror för att han är ensam.

– ”Vadå, har du inga kompisar?”, kan han säga. De är så olika de två. En är vild och överallt, far och flänger med sina kompisar. Den andra är stillsam och känslig. Och ensam. Vi måste stävja den ena och pusha den andra. William blir ju väldigt avundsjuk när Alexander är iväg och leker, men vi kan ju inte låta honom sitta hemma bara för att William inte har någon.

Har du några råd till andra mammor som känner igen sig i din berättelse?
– Det är svårt att ge råd när man själv är mitt i det. Vi jobbar mycket med att lyfta Williams självförtroende, uppmuntra honom när han visar sina fina sidor. Om jag ska vara efterklok så ångrar jag att jag inte tog tag i det här direkt när jag märkte att det började. Och en sak är helt säker: Jag kommer aldrig att göra misstaget att utesluta någons barn. Jag är mycket mer medveten om andras barn nu, att se till att alla är med på tåget, så att ingen annan behöver känna det som vi känner.

Emelie, William och Alexander heter egentligen något annat.

Så upptäcker du om ditt barn är mobbat – och det här kan du göra för att hjälpa

Organisationen Friends jobbar aktivt för att minska mobbning och utfrysning på skolor runtom i Sverige. Vi lät utbildaren Anna-Carin Wettefors läsa vår artikel om William och ge sina fem bästa tips för dig som känner igen dig i familjens historia:

1. Även utfrysning räknas som mobbning – ta det på allvar!


”Både vi på Friends och lagen säger är att mobbning är när det sker flera kränkningar över tid mot samma person. En kränkning kan ju vara olika saker; ord, att man blir slagen eller sparkad – eller som i det här fallet psykiska kränkningar, att man inte får vara med. När vi möter barn berättar de ofta att det är de psykiska kränkningarna som gör mest ont. Så ta det på allvar!”

2. …och se till att även skolan tar det på allvar

”Jag tycker att det här är ett solklart fall där skolan ska agera. All personal är skyldig att utreda så fort de får kännedom om att en kränkning har skett. Den här läraren menar på att de inte kan ta ansvar för vem som blir bjuden på ett kalas eller vad som händer på en fotbollsträning – men det stämmer inte. Skolverket menar att skolan har ansvar för situationer som uppstår utanför verksamheten om de har koppling till skolans verksamhet eller påverkar den. Det kan till exempel handla om sådant som händer på vägen till eller från skolan och på sociala medier – eller att man blir utfryst av sina klasskompisar på skolan på grund av något som händer utanför den.”

mobbning-mobbing-barn-kompisar-skola-vanner-fotboll-fotbollstraning-utfryst-3
3. Agera redan på de första tecknen

”Som förälder känner du ditt barn allra bäst. Var uppmärksam på om du ser en förändring i barnets beteende. Ett tecken kan vara att ditt barn aldrig tar med sig kompisar hem, eller att hen inte vill gå hem till någon längre, trots att hen har gjort det tidigare. Ett annat tecken kan vara att barnet drar sig undan och inte vill prata om skolan. När det går lite längre dyker ofta fysiska problem upp – inbillade eller riktiga. Barnet skyller på ont i halsen eller magen för att få stanna hemma.”

4. Var där ditt barn är … och prata, prata, prata!

”Se till att vara på de arenor där ditt barn är. Spelar hen fotboll? Häng med på träningen. Gillar barnet Youtube? Visa intresse för det och ställ öppna frågor – även om du själv tycker att det verkar supertråkigt. Prata ofta och mycket med ditt barn! Var den tjatiga föräldern som ställer en massa frågor, för då kommer barnet förhoppningsvis att tänka att ’Justja, mamma har ju visat intresse för det här’ och chansen är större att hen öppnar sig om hen mår dåligt över något.”

5. Exempel på öppna frågor att använda

”När du pratar med barnet, se till att använda öppna frågor: Vem lekte du med på rasten idag? Vem satt du med i matsalen? Hur känns det inför skolstarten? Vem har du pratat med på nätet idag? Vad pratade ni om? De stängda frågorna, som klassikern ’ Hade du kul i skolan idag?’, lockar inte barnet till att öppna sig. Forskning visar att barn vill skydda sina föräldrar – precis som William i texten – och då måste vi hjälpa barnet att sätta ord på sina känslor.”

Läs även Sofie Sarenbrants hyllade krönika om mobbning: ”Sluta kalasmobbas!”

NUVARANDE Emelie, 35: ”Hjälp! Ingen ville komma på min sons kalas”
NÄSTA Bloggaren Dasha Girine: ”Man får lära barnet att somna till lite buller”