Hur många är inte trötta på att säga nej till sina barn hundra gånger om dagen? mamas krönikör och bloggare Elaine Eksvärd ledsnade och bestämde sig för att testa något nytt.

45 minuter tog det för mig och Matheo att gå från förskolan som ligger 50 meter från vårt hem. Anledningen? Ett café med ljuvliga bullar som vi går förbi varje dag och att Matheo ville ha en bulle han inte fick. Han satte sig ned och skrek och jag satte mig ned bredvid i protest.

Vi har många saker gemensamt jag och min son, en av dem är att vi båda är envisa.

Matheos envishet och ett par täckbyxor kändes som ett försprång mot min envishet, graviditet och ett par tunna mammajeans från HM. Trottoaren började kännas kall mot rumpan och den var heller inte ergonomiskt snäll mot min rygg. Föräldrar trippade vänligt förbi med deras barn som gladeligen gick själva. De såg bekymrat på Matheo och sorgset på mig.

Där satt en snart höggravid kvinna och hennes 2.5-åring och vägrade ge sig. Jag försökte ge lugnande jag-vet-vad-jag-gör-blickar. Blickar som inte flög så långt och landade på den kalla trottoaren tillsammans med mig och Matheo. Varför hade jag gjorde jag som jag gjorde? Vad var min pedagogiska poäng? Fanns det ens nån? Svaret är ja.

Många pratar om sina trotsiga barn eller för att använda nya föräldratermer – sina utvecklande barn. Men jag har börjat titta på tjatiga föräldrar och då tänker jag främst på mig och min man.

– Mamma jag vill ha bulle.
– Nej det får du inte.
– Mamma jag vill ha bulle.
– Nej det får du inte.
– Mamma jag vill ha bulle.
– Nej det får du inte.
(så fortsätter det i 30 omgångar till)
– MATHEO sluta tjata!
– Mamma sluta tjata.

Och så slog det mig att det är väl så det upplevs. För vad är hönan och ägget i denna eviga dialog och ”jag vill” och ”du får inte”. Så jag bestämde mig plötsligt för att sluta tjata och testa något annat än denna långa nej-sång eller hoten om att ”går vi inte nu så blir det ingen Dora på tv i kväll”. Jag vill inte vara den föräldern.

Så jag testar nya saker som utesluter tjat, mutor eller hot. Det där med att sitta tyst på trottoaren var ett alternativ, men det ledde ingenstans kan jag säga. Jo, jag fick lära mig att det inte fungerade.

Nästa gång han ville ha bulle så motstod jag reflexen att säga nej hundra gånger. Jag satte mig på huk, tog honom mjukt om axlarna, såg honom i ögonen och förklarade varför han inte skulle få en bulle. Och när han inte ville gå hem så satte jag mig inte i protest på trottoarkanten med honom. Jag drog heller inte den där djupa sucken av uppgivenhet som jag tror att barn både hör och känner. Matheo såg ledsen ut så jag frågade om han var det.

– Ja.
– Vill du ha en kram?
– Ja.

Så kramades vi en liten stund. Sen var Matheo lika glad som alla barn som gick hem från förskolan den dagen. Men det bästa av allt var att föräldrarna och barnen inte behövde klättra över oss denna gång utan vi var steget före dem. Min största lärdom var att det inte alltid handlar om den där bullen de tjatar om utan de kan helt enkelt handla om att de vill bli sedda. Inte hotade, mutade eller tjatade på – sedda. Och att att visa att du förstår deras sinnestillstånd kan räcka.

Och dessutom ge något som råder bot på den – inte en bulle utan en kram.

NUVARANDE Elaine Eksvärd: ”Tjatet handlar inte om bullen – utan om en önskan att bli sedd”
NÄSTA 17 fantastiska böcker från vår barndom som vi älskar än i dag (Vilka minnen!)