Elaine Eksvärd: "Jag erkänner att jag inte är en lika bra vän sedan jag fick barn"

Foto: Gordon Andersson

Hur kommer det sig att vissa helt prioriterar bort sina vänner när de skaffar familj, undrar mamas krönikör Elaine Eksvärd. Själv har hon mindre tid för vännerna sedan sonen Matheo kom in i hennes liv - men hon gör sitt bästa för att finnas där ändå. "Jag tänker inte välja, jag väljer båda delarna", skriver Elaine Eksvärd.

Ämnen i artikel:

Vi sov över hos varandra, jag och mina närmsta vänner på den tiden som vi kan kalla Piff och Puff. Vi ringde varandra kanske tio gånger om dagen. Bestämde vart vi skulle äta, sova och festa ihop. Man kan lugnt säga att vi var varandras närmsta familj under den tiden då man varken behövde stå till svars för sina föräldrar eller en respektive. Jag snackar om åren mellan 20 och 30. Bröt någon ihop så var det legitimt att lämna jobbet för den personen. Vi kallade till krismöten och såg till att hon aldrig var själv. En inre cirkel som var ens största och första prioritering – vännerna.

Sen drogs Piff och jag ut i samboliven. Puff var lycklig för oss båda trots att hon sorgset men aldrig missunnsamt sa ”Tjejer, ni har försvunnit”. Våra sambos blev vår första och största prioritering. Och vännerna? Något av en side kick ett tag. Men när nyförälskelsen hade lagt sig så hittade vi ändå ett fönster för att hänga. Inte lika frekvent, men ändå.

Vi som sitter i de isolerade familjebubblorna pratar om vänner som ”lämnas kvar utanför” som ett problem för dem som lämnas kvar. Men är det något som folk ångrar på dödsbädden så är det att de inte hade bättre kontakt med sina vänner. De ångrar att de försummade dem när barn och sambo kom in i bilden. Att de inbillade sig att vänner var några som de övergav, när de egentligen övergav sig själva och något som är väldigt, väldigt viktigt i livet – vänskap. Varför glömmer vi bort det när vi träder in i ”Och så levde de lyckliga i alla sina dagar”? Vi tror att vi sviker våra vänner och det må vara hänt, men vi glömmer bort att vi sviker oss själva också.Jag bläddrar genom tidningar som riktar sig till oss föräldrar. Överallt läser jag om potträning, uppfostran, hålla liv i relationen till den andre föräldern, familjeresor, parmiddagar och allt det där som mitt förra liv inte innehöll, alls. Det där livet där vännerna var huvudrollen och i det här nya livet ska de trilla ned på prioriteringslistan med motiveringen ”Du, jag har faktiskt barn nu. Jag kan inte prioritera dig”. Nej, det kanske du inte kan, men du kanske kan vara min vän ändå?

Jag ska erkänna. Jag är inte en lika bra vän som förut. Men mina närmsta vänner förstår mina nya villkor. Att jag nu är förälder till Matheo och därför går han före alla andra. De förstår att jag inte kan svara på sms stup i kvarten och att jag ibland kan glömma bort det. Men det är ok, så länge jag försöker och visar min uppskattning. Vissa vänner har trillat bort för att de inte tycker att jag lever upp till den vän jag var förut. Och de har de rätt i. Jag kan inte vara en lika bra vän, men fortfarande en vän. Varför välja allt eller inget? Så tänker ju dom som förlorar sina vänskapsrelationer. De tänker: ”Familjen kommer först.” Men måste det vara antingen eller? Utesluter familjen verkligen vänner? Jag tänker inte välja, jag väljer båda delarna. Det finns inget dilemma. Det finns familj och vänner. Och på min dödsbädd hoppas jag vara den som kan glädjas åt att jag har dem kvar – Piff, Puff och alla de andra.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande!