Julia Dufvenius: ”Det var döläskigt att få barn”

Högst uppe i Dramatenhuset vid Nybroplan i Stockholm ligger personalrestaurangen, med utsikt över Östermalms takåsar. I dag har mamas team den äran att luncha där med skådespelerskan och Ingmar Bergman-stipendiaten Julia Dufvenius, 31, hennes dotter Tilde, 6,5 och spädisen Vide (fast vi återkommer till det där med namnet), tre månader.

”Hej Julia, men vad är det här för liten raring…?” 

Julia verkar genuint omtyckt – alla hälsar uppriktigt glatt på henne och gratulerar till nytillskottet, som i denna stund hindrar sin mamma från att få i sig annat än sporadiska tuggor av maten. Bakom oss sitter snyggingen Elin Klinga och äter med en helt annan matro. Jo, Julia är den yngsta mamman på hela Dramaten – och framför allt en av de få.

– Mm, det är många kvinnliga skådespelerskor här som inte skaffat barn, säger hon.

– Jag tror det har att göra med flyktigheten i yrket, man vet aldrig när drömrollen dyker upp. Man är rädd att halka ur, att bli bortglömd, att missa saker. Det ligger nära till hands att skjuta upp det där med barn.

Och nej, det är verkligen inte okomplicerat att gå upp 20 kilo, säger Julia på mild göteborgska, när vi sitter i hennes lägenhet och tittar ut genom ett halvmånefönster rakt på Saltsjön någon vecka senare.

– Jag var coolare med de fysiska förändringarna första gången. Nu med Vide var det värre. Jag vet inte riktigt varför.

Träffade Christopher Wollter på en fest

Julias första graviditet var inte direkt planerad. När hon gick på scenskolan i Göteborg (efter att hon gjort den berömda rollen som Ella i tv-serien ”Glappet” 1996) fanns det en kille där som gick två år över henne, han kallades Stoffe. Några år senare tog Katarina Cohen (som spelade Josefin i ”Glappet”) med Julia på en fest i Stockholm, den här kvällen på Stadsteatern, och där var Stoffe, minglandes efter en praktikdag.

– Det var då det sa klick. Vi blev helt enkelt jätteförälskade. Ja, sen den dagen är vi ihop. Han flyttade in hos mig i Göteborg.

Både Julia och numera maken Christopher Wollter, 34, (som Stoffe egentligen heter, Sven Wollter är hans farfars lillebror) har Göteborgsrötter. Julia och Stoffe är också i samma bransch, Stoffe är just nu aktuell i filmen ”När mörkret faller” samt ”Brel” på Vasan i Stockholm tillsammans med bland andra Petra Nielsen.

– Jag älskar musikaler! Jag blir helt kär varje gång jag ser honom på scenen. Själv kan jag inte sjunga, det är synd, säger Julia.

Söta Tilde hade den smarta smaken att dyka ut ur magen två månader efter att Julia hade gått ut scenskolan. Hon blev gravid när de hade varit ihop i ett halvår.

– Det var ju döläskigt! Det är ett viktigt år, yrkesmässigt, alla vill testa de nya eleverna som gått ut. Man är nyhetens behag. Dippen brukar komma sen efter två år, ungefär, då är risken större att man blir arbetslös.

Oj då.
– Jo, men ändå, det var ju tur att det bara hände – annars hade jag aldrig vågat skaffa barn! Och att vi var så kära, då är man ju liksom rusig. Jag förträngde att jag var gravid, upptäckte det först i vecka åtta. Nu känns det ofattbart – hur kan man undgå att märka en sån grej, haha?

Hur blev graviditeten?
– Inte som jag trott! Jag hade den där rosa bilden, att det skulle vara så härligt, men det var det inte. Jag var arg som ett bi. Jag prövade alla mina relationer omkring mig – till Stoffe, mamma, mina vänner. Jag var helt enkelt svinjobbig. Det kändes som att man var konstant bakfull, fel i steget med sig själv, hungrig jämt, samtidigt illamående.

Ändå verkar du fått mycket gjort…
– Jo, jag har kommit på att jag funkar väldigt manligt när jag blir gravid. Jag blir stark, vill fixa, skaffa jobb.

Fick jobb hos Ingmar Bergman

Mötet var bokat innan förlossningen. När Tilde var tio dagar gammal åkte Julia upp på en audition till Stockholm – på Dramaten. Mamma, teaterproducenten, hade frågat, fanns det några auditions? Jo, en – för Ingmar Bergman. Han skulle sätta upp ”Maria Stuart”.

– Jag var lite knäpp Det var bra att jag inte fattade allt med att föda, förklarar Julia.

Så då träffade du Bergman första gången när du var helt nyförlöst?!

– Nej, inte honom, bara Sofie, producenten, och några till. De tog bilder av oss, sen fick vi träffa Ingmar när han började regissera.

Hur pallade du att söka jobb så kort inpå?
– Jag var ju hög! Jag var coolare med vikten första gången också. Och så hade jag bra, döljande kläder på mig.

Hade förlossningen gått bra?
– Ja, det var en absolut drömförlossning. Den tog nio timmar, på ABC-kliniken i Göteborg. Vattnet gick inte, så jag kunde bada hela tiden, vi lyssnade på musik. Men jag tyckte det var läskigt att krysta, jag hade ingen koll – ”är det här normal korrekt smärta nu eller trycker jag på så att jag spricker?”, att spricka var min skräck. Men jag klarade mig med ett stygn. Och lite lustgas.

– Så det var en fantastisk start. Babybluesen var mild, då var det värre nu med Vide…

Sen började du repetera när Tilde var fem månader. Hur fick du det att gå ihop?
– Jag har faktiskt en tjej, Lina, som passat Tilde ändå från att hon var nyfödd tills nu. Hon har blivit en av mina bästa vänner och även Tildes bästis. Och en som heter Marie, hon var också fantastisk. Det är sån tur för mig att de varit så lojala – jag är ju helt livegen när jag jobbar. Sen har mormor och farmor stöttat och hjälpt jättemycket. Och när Tilde var 1,5 började hon ju på dagis.

– Sen handlar det om planering. Vi har planerat ett år i förväg ibland. Aha, du är borta DEN lördagen… Då får man förebereda och fixa.

Amningen då?
– Den gick bra, Tilde ammade tills hon var sju månader. Jag hade fruktansvärt mycket mjölk, haha, hon kräktes liksom upp den i strålar! Men Vide äter så mycket att jag magrar ihjäl… Jag måste börja ge smakportioner nu, det här funkar inte längre!

Var Stoffe pappaledig?
– Svårt att veta! I vårt yrke existerar ingen regelbundenhet – men ledighet är det gott om. Vi har pusslat. Men jag har varit mycket ensam också, just nu spelar han till exempel i Malmö. När Tilde var sju månader gjorde Stoffe ”West Side Story” i Rom, då togs Tilde dit av hans mamma… Hur vågade jag, kan jag tänka efteråt.

Hur var det egentligen att bli mamma när man är 24?
– Alltså, Tilde fick ju otroligt mycket uppmärksamhet av alla i familjen och runtomkring. Jag fortsatte att umgås med mina gamla vänner. Jag är ingen mammagruppstjej. Det kanske man inte kan säga i mama, men jag tycker det finns något förmätet över nyblivna mammor ibland, de kan vara extremt… egocentriska på ett sätt som är svårt.

Tog du nånsin med henne till jobbet?
– Under Tildes första fyra år – i princip aldrig. Men nu är de med lite mer. Jag spelar ju i en barnpjäs nu, då blir det mer naturligt.

Sa Ingmar nåt om att du var mamma?
– Nej, det kommenterade han inte alls. Han gullade ju med Tilde och så mellan repetitionerna de få gånger hon var med på teatern, men annars nämndes inte saken.

– Men faktiskt – jag tror folk hade blivit mindre förvånade om jag sagt att jag knarkade än att jag var mamma! Men det blev en grej för mig – att visa att karriär och barn visst går.

Att bli en av Bergmans favoriter måste ha hjälpt dig oerhört i karriären.
– Hm, jag vet inte, jag misstänker att det är lite tvärtom. Ingmar är storpappan som vissa regissörer och castare vill göra upp med. Jag har märkt att många, främst män, blir mycket provocerade av Ingmar – och om man då är en av ”hans” blir man lite kollektivt bestraffad. Det kan ha legat mig lite i fatet att jag gjorde Saraband. Jag har fått kämpa stenhårt sen dess, det vet min terapeut allt om, haha.

Du går i terapi?
– Ja, en blandning av terapi och coachning. Två timmar i veckan, det var från början Christophers terapeut. Grundidén är enkel: Jag blir friare om jag kan radera ut mina rädslor. Men nu hinner jag inte, när Vide är så liten.

Hade svårt att välja namn till barnen

Vi går ett varv i den charmiga men lite opraktiska lägenheten från 1848. Det är svårt det där med boende. Frågan går het just nu.

– Vi är så otroligt obeslutsamma jag och Stoffe. Två småsyskon, vi kastar upp en massa idéer, sen förväntar vi oss att nån annan ska börja genomföra.

– Det är ju superfint här, men kolla, vad lågt i tak, och sen har vi fyra rätt meningslösa kallvindar – liksom, vad gör man av det här (visar)?

En annan fråga som om möjligt är ännu hetare är namnfrågan. Den tre månader gamla hittills kallade Vide heter faktiskt… kanske nåt annat?
– Nu känner vi… men ska han verkligen heta Vide? Det var samma sak med Tilde, tog evigheter innan vi bestämde oss. Till slut fick hon heta Tekla Nan Tilde Lin Wollter – en sagolik kompromiss av allt.

Vad har ni för alternativ till Vide?
– Inget! Vide är så vackert! Det är Stoffe som inte vill. Han vill ha Fritiof – men då blir det ”Fritte-Fitte”, nä. Jag gillar även Alve och Milo… Fast Stoffe bara stönar när han hör mina förslag. Och snart måste vi skicka in papperena – hjälp!

Var han planerad?
– Ja, honom planerade vi stenhårt. Först tänkte jag att det är för tufft med två barn, men vi var inne i en bra fas i vårt förhållande, vi satsade, hade gift oss sommaren innan – jag var så trygg som man kunde bli. Jag var lite motstridig, men Stoffe ville. Tur att han är sådär ”jag vill ha barn – med dig – nu” annars hade det inte blivit nåt. Men jag missade en skön roll i ”Borkman” på Dramaten.

En liten kris?
– Ja, lite ”hjälp, nu är jag ute i kylan, ingen vill ha mig” – självförtroendet går i botten ganska snabbt på mig. Det är min värsta fiende.

Hur var andra graviditeten jämfört med första?
– Man kände igen allt, upp 20 kilo och så vidare, men jag hade mer tid att rå om mig själv den här gången. Jag promenerade en timme om dan.

– Och nyfödingsfasen är så underbar, jag skulle kunna göra det hundra gånger! Gärna föda och amma – bara jag slipper vara gravid.

”Jag är ganska svartsjuk av mig”

Andra förlossningen, hur gick den?
– Den var mycket svårare än första! Det började med att jag fick värkar som pågick en hel vecka, det gjorde rätt ont. Sen en natt vaknade jag vid fyra – som Ronja Rövardotters mamma ungefär, arrrgh, det åskade ute dessutom – och ringde och frågade om jag inte skulle in. När vi kom in visade det sig att han inte sjunkit ner ordentligt – så vi hann gå igenom tre arbetslag där på BB. Vi fick en barnmorska som ville ge mig värkstimulerande dropp – och då blev jag så nervös att allt avstannade helt. När även nästa föreslog värkstimulerande blev jag så arg att jag krystade ut honom på tjugo minuter utan något smärtstillande! Han kom ut efter 36 timmar, med navelsträngen två varv runt halsen och jag förlorade 1,3 liter blod.

Ojojoj.
– Ja, det var jobbigt men personalen var underbar och stöttade oss på ett enastående sätt. Sen blev jag bebishög som vanligt. Fast babyblusen tog hårdare den här gången. Efter fem sex dagar var allt nattsvart i två dygn.

Er bransch är ju rätt känd för stormiga relationer. Otrohet, missbruk…
– Ja, gud ja! Jag är ganska svartsjuk av mig. Det är ju inte så kul att vara nyförlöst och konkurrera med en hel balett! Så jag har nog varit lite mån om att besöka Stoffe när han varit ute och jobbat, kollat läget lite. Han förstår, han har alltid lyft fram mig då, jag har känt mig välkommen.

…och mycket festande?
– Nej, inte för oss, vi har valt bort att gå på kändisfester – lite väl mycket kanske. Det kanske är bra att synas lite? Vi är ju en vara – och just nu tänker jag mycket på hur man bäst marknadsför den. Hur är man egentligen när man är folklig? Ja, mycket såna tankar.

”Jag älskar att shoppa! Allra mest tillfredsställd blir jag när jag går till H&M”

Hur får ni kärlekslivet att funka?
– Vi lever ju i ett sjömansäktenskap, haha! Nä, men ibland tror jag att det är bra, man slipper det där vardagsnötiga. Jag är sådär att jag har lite svårt att tro på kärleken – jag hade två pappor som liten, min biologiska och sen en pappa till, den som mamma levt med sedan jag var elva år. Först var mamma ensamstående och vi bodde i kollektiv – medan Stoffe kommer från en kärnfamilj och för honom är det mer självklart att kärlek kan funka. Så det är lite hans förtjänst – ofta när vi krisar är det han som tar tag i det hela, ser till att vi gör något roligt, köper presenter. Jag hade tur som träffade Stoffe. Den där idén om att tämja vilddjuret är nog tämligen körd. Plus att ju äldre man blir… Man får lite egenheter, blir lite särpräglad. Har jättesvårt att tänka mig att jag skulle kunna träffa nån annan nu som stod ut med mig. Allt det där är lättare när man är 24!

Delar ni på hemarbetet?
– Alltså, nu har vi bestämt att vi ska skaffa städerska. Vi bråkar sällan om pengar, men städningen blir det jämt tjafs om. Det ska bli så skönt!

Hur klarar ni scenstressen då? Alltså det där adrenalinet man får…
– Jag är rätt oregelbunden. Ibland kan jag tycka att det är kul att ta en öl med kollegorna efter föreställningen. Men jag har ju barnen… Så oftast blir det grönt te, läsa, ta ett bad. Mitt problem är att jag inte vill gå och lägga mig! Det är så tråkigt! Det där har jag inte löst än och har följaktligen ett fruktansvärt morgonhumör. Om man hade lagt sig lite tidigare hade det säkert gått bättre, tänker jag.

Har du nån annan last än att vara nattuggla?
– Jo, jag älskar att shoppa! Allra mest tillfredsställd blir jag när jag går till H&M – då kan jag köpa mest. Och sen har jag en svaghet för väldigt dyra ansiktskrämer.

Några favoritmärken?
– Vi tjänar ju asdåligt på Dramaten, så det blir mycket Vero Moda, Vila, H&M, ibland unnar jag mig nåt från Miss Sixty. Ibland blir jag fartblind – jag letar ALLTID efter vinterkappa och skor – och då kan de få kosta nästan vad som helst när jag väl hittar rätt. I love it – och Stoffe betalar.

Har du några andra må-bra-knep?
– Mm, promenerar jättemycket, sen har jag ett litet gymnastikprogram som jag gör varje dag. Och sen egentid! Jag måste få vara helt ensam ibland. Få sitta och stirra rakt fram i luften, ladda. Annars är badrummet bra – där får man vara helt själv! Sen läser jag mycket, det är avkopplande.

Som vadå?
– Nu senast Stieg Larsson – gud, vad spännande de var! – och så har jag en period nu med historiska romaner.

”Christopher är tuffare än jag, mer orädd. Tilde är en blandning, både tuff och känslig”

Det knakar i trappan, Christopher kommer hem från tandläkaren, hela familjen har på Julias initiativ fixat tänderna. ”Hur gick det, älskling?” Puss, bara bra. Han tar Vide och flyttar artigt till ett angränsande rum.

– Jag fick för mig att jag ville byta alla mina fyllningar mot porslinsfyllningar. När jag var klar ville Stoffe köra samma grej.

Du har en man som brukar köra ashtangayoga – det måste vara inspirerande?
– Ja, hm, har gjort i alla fall. Har funderat på att börja på mamma-barnyoga med Tilde. Men samtidigt – det är så svårt med fasta tider, tycker jag. Jag får panik om jag har en ledig dag och sen vet att, just det, yoga klockan 17.

Är barnen lika dig eller Christopher?
– Hm, Stoffe är tuffare än jag, mer orädd. Tilde är en blandning, både tuff och känslig. Hon kan vara stenhård i fajter, men sen vara minst i hela världen. Hon är väldigt dubbel där. Och Vide – han är en glad skit. Har nåt sånt där grundmurat: Här är jag! Tilde har lite längre känselspröt.

Hur är du som mamma, då?
– Väldigt fysisk, tar mycket i dem. Sen är jag nog lite svag när det gäller gränssättning. Jag märker att Tilde blir coolare när jag är hård. Åh, det är så svårt att vara envåldshärskare! Som man ska vara – fast lyhörd. Jag tycker det är jobbigt med stök och bus och bjuder hellre in till mys.

Lider du av den klassiska mammaskulden?
– Alltså, att ha barn är ju det bästa som finns, men också det jävligaste! Vissa dagar… herregud. När jag jobbar känner jag skuld för att jag inte är hemma, och då försakar jag min egentid för att kompensera – och då blir jag otrevlig. Sen har vi det där med maten, jag är jättelat. Det är mycket fiskpinnar hos oss.

Vad är svårast med att vara mamma?
– Att bestämma! Och att ha rutiner. Och att behöva laga mat varje dag – jag får panik! Att skära roliga grönsaksgubbar så att barnens ska äta mer grönt… Åhhh, jag är inte bra på sånt.

Gör du en massa aktiviteter med Tilde?
– Nej gud, det fixar varken hon eller jag. Men jag brukar lura ut henne på cykelturer. Jag tror att det där ger sig av sig självt när hon blir äldre. Just nu vill hon inte.

Vill hon bli skådis, som ni?
– Haha, när man frågar säger hon: ”Tjata inte.” Fast sist frågade hon: ”Mamma, vem tjänar mest, läkare eller poliser?” Läkare, svarade jag. ”Då vill jag bli polis!” Jättekonstigt, eller hur?

Vill ni flytta tillbaka till Göteborg?
– Inte nu, jag är fortfarande alldeles för tänd på att göra karriär för att flytta hem.

Text: Caroline Geijer
Foto Eric Josjö/Söderberg agentur och Andreas von Gergerfelt
Styling: Patricia Back, Jennifer Jansch, Louise Rizell
Hår och makeup: Catherina Dichy och Emma Nybom/Mikas