De bortglömda barnen i Ukraina

I Ukraina, bara två timmars flygresa från Sverige bor Europas bortglömda barn. I en vardag av alkoholmissbrukande mammor och en ständig kamp om mat för dagen, i total avsaknad av gonattkramar och tröst. mamas Anna Z åkte till Kiev för att se hur SOS Barnbyar arbetar med att hjälpa barnen till ett bättre liv.

Vi är i en av Kievs gråaste förorter för att hälsa på en av de familjer som precis gått med i SOS Barnbyars stödprojekt Strong families, som ska förebygga familjesplittring och stötta de mest utsatta mammorna och barnen. Här radar förfallna husfasader upp sig med deprimerande grusplaner utanför. När vi går in i trappuppgången känns urinlukten så stark att det är svårt att dra in luft. Vi ska upp till sjätte våningen och på vägen upp i den mörka kissluktande trappen räknar jag till 14 olika dörrtyper. Kanske har de blivit inslagna och utbytta efter hand?

Nya lukter slår emot oss i den pyttelilla ettan, omöjligt större än 15 kvadrat; instängt och ovädrat, gammal mat och blöjor.

Familjen i den gråa nergångna lägenheten består av Alexandra, 28, och barnen Zhania, 3,5 månader, Anatoli, 2 år och 8 månader, Maxim, 5, och strax efter vi kommit dyker också storbarnen Alexander, 7, och Vladislav, 8, upp, efter att skolan slutat. Mamma Alexandra är tystlåten, blyg och har uppgivna ögon som ofta slår ner blicken i golvet. Hela familjen tränger ihop sig på sängen, alla utom pappa Vladislav (ja äldsta sonen har fått pappas namn) för att fotografen ska få en bild.

Alexandra är mammaledig med sin lilla bebis Zhania. Hon är gift med Vladislav som är svårt alkoholiserad. Han är inte hemma när vi kommer, han är ute och går en promenad. Han vet förstås att det är hans missbruk som drivit familjen ner i misären. Det vilar ett obehag över det här med familjefadern hela tiden, och Alexandra talar ogärna om honom. Hon verkar rädd och blir tillknäppt när han kommer på tal. Men hon berättar att han i alla fall har ett jobb som tekniker på ett tryckeri. Frågan är väl hur mycket han är där.

Det är snabbt gjort med en husesyn här, man kan helt enkelt snurra runt i 360 grader och i princip ha allt inom räckhåll. Det mesta är trasigt, det luktar fränt och påträngande av gammal smuts, kläder överallt och saker slarvigt ihopssamlade i svarta sopsäckar. Köket består av en rått betonggolv, lite tvätt på tork i taket och en spis där det står ett slags frukostmåltid med potatis som kallnat.

Alexandra har nyligen gått med i Strong families, hon tog själv kontakt med socialtjänsten, vädjade om hjälp, sa att hon varken kunde eller orkade hantera sin situation längre, med barn som hade problem i skolan, om de ens kom dit, det fanns inte mat för dagen och än mindre rena kläder. Man anar att det mesta av pengarna som kommer in går åt till mannens missbruk. 

Socialtjänsten gav henne numret till SOS Barnbyar och sedan maj är hon med i programmet och får matpaket, skolsupport och hembesök och har också möjlighet till samtalsgrupper.– Vi var så fattiga, vi hade varken mat eller pengar. Men det som oroade mig mest var att Alexander och Vladislav hade sådana problem i skolan. De skolkade och bråkade med läraren hela tiden. 

Trots att det inte var mycket mat som kom i SOS Barnbyars matpaket kändes det som himmelriket för Alexandra. De stora barnen fick hjälp med sin skolsituation. Socialarbetaren Irina har knutits till familjen och gör hembesök ett par gånger i veckan och fungerar numera som en coach i skolan. Hon ser till att läraren ger barnen mer individuell anpassning som tillgodoser deras behov.

Alexandra går också på babygrupp hos Strong families med andra mammor. Hon vill dock vänta med att ta in sin man i programmet, men det är såklart planen att han ska få hjälp med sina missbruksproblem. Hon hoppas också på att kunna ta datalektioner som skulle underlätta för henne när hon söker jobb efter mammaledigheten, även om hon har en ekonomiutbildning, från ett välrenommerat universitet.

En vanlig dag går tiden åt att bara försöka hålla näsan ovanför vattenytan för Alexandra. – Jag tvättar, städar, plockar i ordning, lagar mat – försöker få maten att räcka till alla, säger hon. 

Familjen äter i omgångar vid det pyttelilla bordet med bara två stolar. Till natten tränger de ihop sig i sängarna som i princip fyller det enda rummet, en vuxen i varje säng. 

Har du några drömmar? frågar jag Alexandra.

 

– Drömmar? Hur då? Jaså för framtiden... Nej, inga för mig själv. Det enda jag önskar mig är att barnen skulle få ett okej liv – då vore jag mer än nöjd.

Nya gråa husfasader. Smutstvätt hänger i rader utanför fönstren och här och där står ölflaskor bredvid. Vi går in i något som ser ut som en studentkorridor och in i en lägenhet som är så osannolikt liten att den faktiskt knappt kan kallas lägenhet, mer som ett väldigt litet rum. Det tas upp av en dubbelsäng och en våningssäng, hela utrymmet är stort som i skuffen på en båt ungefär. Här ryms en familj på sex personer: mamma Natalia med sina fem barn; Ivana, 17, Simon, 14 (som bor hos mormor), Jaraslav, 9, Alexander, 3, och minstingen Vera, 2. När jag och fotografen tränger in oss tillsammans med familjen försvinner all luft i ”lägenheten”.

Natalia är 36 och det första jag tänker är att hon ser oerhört sliten ut, jag skulle gissat att hon var tio år äldre. Men det vilar också en styrka och ett slags jävlaranamma i hennes utstrålning och trötta ögon. Natalia berättar osentimentalt och utan omsvep att hon själv har missbrukat alkohol under flera år, precis som papporna till hennes barn. Därför blev de två äldsta barnen omhändertagna av socialen och Natalia förlorade vårdanden om dem efter en rättegång. I stället fick mormodern vårdnaden om de äldsta barnen, en lösning som är vanlig i Ukraina. Det är också hos mormodern de bor i dag, men det är är så nära hem till Natalia att de tittar in varje dag och träffar småsyskonen och tittar på tv och umgås. Även om Natalia träffar dem varje dag ångrar hon förstås att hon en gång förlorade dem.– Ja, jag var ung och dum, något annat kan jag inte säga. Jag gjorde många felaktiga val i livet, säger Natalia. – Jag fick börja om hela mitt liv vid 30 års ålder.

De äldsta barnens pappa missbrukade också alkohol och lämnade familjen när Simon var bebis. Natalia träffade en ny man, också han missbrukare, och när den yngsta dottern var två veckor lämnade han också familjen. 

Natalia hade då själv varit nykter ett par år men fick ett återfall på grund av krisen i familjen, och sorgen över att bli lämnad igen. Men efter ytterligare rehabilitering är hon nykter sedan två år tillbaka. Och lever ensam med alla barnen, igen.– Ja. Men jag är supermamma, säger hon, och spänner skämtsamt musklerna på en senig överarm. – Jag försöker ta hand om oss alla så gott det bara går. Jag är ganska stark. Jag klarar av det svåra – och reser mig igen.

Och det är på något konstigt sätt rätt gott humör på den lilla dubbelsäng, där det tittas på tv, pratas i mobil, ritas, hoppas i sängen – allt på en gång, av alla på en mininmal yta. Och mitt i allt ligger Jaraslav och tar en eftermiddagslur. 

Lägenheten har varken kök eller toalett. Maten lagas i ett gemensamt kök i korridoren, varje korridor har 15 lägenheter och 15 familjer som samsas om det enda köket. Vi kikar ner i Natalias kastrull i köket, i dag gör de ostsoppa. Samtidigt står flera andra kvinnor i köket och skär grönsaker och potatis. 

Man delar också toalett och det finns bara ett badrum i korridoren på alla familjerna.Man kan bara tänka sig, blir en sjuk sprids det snabbt till hela korridoren. 

Men Natalia försöker vända och se positivt på hela tillvaron. Hon har gjort en nystart i livet, får numera hjälp av SOS Barnbyar och försöker titta både på det som varit, nuet och framtiden med någon slags humor. 

 

– Jag försöker hela tiden se det roliga i allt tragiskt. Jag brukar tänka på att om vi skulle vara en film skulle vi representera alla sorters filmer i ett – vi är drama, tragik, komik och dokumentär, allt i en enda film!

Över 100 000 barn är föräldralösa i Ukraina och 99 000 av dem bor på institution. Att det fortfarande finns en stark tradition att sätta barnen på institution beror kanske på en annan kulturell syn på familjen. Och den desperata situation många mammor lever i som gör att de kan tvingas lämna bort sina barn. Ett liv på institution kan förstås ses som någon slags trygghet, att barnen hålls under kontroll, men de blir också fråntagna sin identitet och ett riktigt liv. De tillåts aldrig gå utanför institutionens murar, allt övervakas, mäts, vägs och ska ske enligt ramarna, i raka led.

SOS Barnbyar jobbar för motsatsen till detta, med familjebaserade lösningar för de utsatta barnen. I första hand genom att stötta familjen och undvika splittring, men när inte det är möjligt, genom att skapa barnbyar som ger en så familjelik miljö som möjligt. 

Institutionerna har mycket dålig insyn, de har i princip varit stängda för besök men nu får vi en möjlighet att komma dit och se hur livet på insidan ser ut. Det är nästan surrealistisk upplevelse. Vi blir insläppta på internatskolan Trypillia boarding school for orphans, där barn i åldern 6–18 år både bor och undervisas. 

Det är rektor Tamara Alexander som själv visar oss runt. Hon vill på inga villkor vara med på bild men tillåter fotografering på skolan – i några sekunder. Lagom till fotograf Mattias Olsson plockat upp kameran och tagit ett knäpp ropar hon:– Stopp, nu räcker det!

Vi får som hastigast kika in i ett klassrum. Barnen sitter knäpptysta och blickstilla och räcker upp händerna med perfekta 90-gradiga vinklade armar och sträckta fingar. Vi får inte prata med några barn, vi får inga namn, vi blir runtfösta genom byggnaden medan rektorn visar upp renskrubbade ytor och näringsriktiga mål. 

Barnen i korridoren skyndar omkring med hukade huvuden, en arm på ryggen. På rummen får inga privata föremål finnas, inga egna bilder tillåts på väggarna. Det är lite som scenografin till någon av de gråa Roy Andersson-filmerna. 

Här får barnen mat, undervisning och sängplats och rena kläder, men det finns ingenting här som liknar en familj, det finns ingenting som påminner om allt det som en barndom ska vara: frihet, lek, uppmuntran och att bli sedd och älskad för den man är.

När vi lämnar skolan känns det overkligt att vi ens varit där. I mitt huvud ekar det som sades på SOS Barnbyars introduktionsmöte apropå deras familjestärkande program: – All kompetens och uppbackning i världen är ändå ingenting emot en kram eller bara ett leende från barnens biologiska mamma, vad hon än gjort. Det går aldrig att vifta bort.

På institutionen är det hopplöst långt bort till ett leende eller kram.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + ett hårkit från IDA WARG för 199 kr. Köp nu!