Charlotte, 37: ”Min pojkvän kördes ihjäl när vi väntade vår dotter”

För snart sju år sedan förlamades Charlotte Sjöberg från midjan och ner efter en olycka. Idag är hon mamma till Alicia, 1, vars pappa omkom i en trafikolycka under graviditeten. mamas LISA NYLÉN åkte hem till Charlotte för att höra mer om olyckorna och hur det är att vara ensamstående mamma som rullstolsburen.

Charlotte Sjöberg
Ålder: 37.
Familj: Dottern Alicia, 1.
Bor: Enskede utanför Stockholm.
Gör: Mammaledig från jobbet som forsknings- och utvecklingsassistent på stiftelsen Spinalis. Har en master i biomedicin.
Charlotte-Lisa

mamas Lisa Nylén (t h) med Charlotte och Alicia.

Vissa mejl i inkorgen etsar sig fast och går inte att glömma. Charlotte Sjöbergs var ett sådant.

När dörren till lägenheten i Svedmyra utanför Stockholm slås upp är hunden Gucci direkt framme och hälsar. Längst bort i den långa hallen sitter Alicia, 1, och tittar avvaktande på mig samtidigt som hon fingrar på en boll. När jag närmar mig tittar hon på sin mamma och underläppen åker fram. Charlotte böjer sig över rullstolen och lyfter upp dottern i knät.

– Hon har varit förkyld och är extra mammig, förklarar hon, innan hon rullar in i köket som har öppen planlösning mot vardagsrummet.

Bänkarna är höj- och sänkbara för att det inte ska bli oergonomiskt att laga mat och diska. Charlotte har dukat med koppar och kakor vid matbordet och tanken är att Alicia ska kunna leka själv på golvet under intervjun. Det har inte Alicia tänkt. Så fort kaffet är upphällt visar hon att hon vill äta och Charlotte börjar amma.

Charlotte-barn-mamma-rullstol-gravid

Foto: Ida Arvebro www.fotografida.com

Charlotte har suttit i rullstol i snart sju år och får hitta egna lösningar när hon ska ta hand om Alicia: ”Istället för att ha ett skötbord fast inne på toaletten har jag en lös dyna som jag lägger på bordet eller golvet och så böjer jag mig ned över rullstolen.”

På ett sidobord vid soffan står en bild på Raoul, Alicias pappa tillika Charlottes stora kärlek.

– Alicia är lik honom, framför allt var hon det när hon var lite yngre. Jag ser honom ofta i henne och det tycker jag om.

”Jag hade höga klackar och det var mörkt, så jag snubblade och rasade ner sex våningar”

Charlotte och Raoul träffades för ungefär två år sedan på ett seglarläger i Saltsjöbaden och blev stormförälskade.

– Raoul hade synsättet att allting går, frågan är bara hur man löser det. Han övertygade mig till exempel att åka på motorcykelsemester så vi körde 200 mil den sommaren, berättar hon.

Charlotte-barn-mamma-rullstol-man-motorcykel-kärlek

”Jag förstod inte hur jag skulle kunna sitta på en motorcykel, men Raoul var väldigt finurlig och tog ett band som han fäste i mina knäveck och band runt sina höfter så att mina ben var fixerade. Sedan fäste han mina fötter med gummiband och satte rullstolen bak.”

Charlotte har suttit i rullstol sedan 2012 och berättelsen om hennes ryggmärgsskada är en dramatisk historia.

– Jag hälsade på min dåvarande pojkvän Ram i Atlanta och skulle på en arbetsintervju på ett läkemedelsföretag utanför New York. Vi hade varit ute och kom hem klockan tre på natten. Visst hade vi druckit lite men jag var absolut inte berusad. Medan Ram parkerade bilen (sex våningar upp i ett garage, reds anm) gick jag fram till kanten för att kolla ned. Sedan har jag minnesluckor av vad som hände, men kanten var trasig och väldigt låg. Jag hade höga klackar och det var mörkt, så jag snubblade och rasade ut för den där kanten men blev hängande i armarna.

Charlotte ropade på pojkvännen som kom springande för att hjälpa henne.

– Han försökte dra upp mig men det var jättevarmt den sommaren, typ 40 grader, så vi var väldigt svettiga båda två. Jag minns känslan av att händerna gled isär och att jag rasade ner.

Ryggmärgen gick av vid nionde bröstkotan och då är det som att klippa av en sladd”

Hon landade sex våningar ner, på singel, vilket var tur då grus är lite stötdämpande. Hon landade lyckosamt i sammanhanget, med axeln först och sedan ryggen. Huvudet klarade sig helt.

Ram skyndade sig ned men när han nådde fram till Charlotte var det ett låst stängsel mellan dem.

– Det var först när ambulansen kom som de kunde komma fram till mig. Ram berättade efteråt att jag hade viskat att jag inte kunde andas, så jag kan inte ha varit medvetslös, men jag minns det inte.

Charlotte-barn-mamma-rullstol-sjukhus-olycka

Foto: Istock

”Det var ganska jobbigt att flytta hem från rehab, för där hade jag levt i en skyddad värld. Plötsligt kände jag att jag skulle ut på stan i rullstol och inget var som det hade varit. Det blev som en kalldusch.”

Tre dagar senare vaknade Charlotte upp på sjukhuset och hade då gått igenom flera omfattande operationer i såväl nacke som rygg.

– Ryggmärgen gick av vid nionde bröstkotan vilket är ungefär i navelhöjd och då är det som att klippa av en sladd, så under den nivån har jag ingen känsel eller rörlighet.

I fem veckor låg Charlotte på sjukhuset i USA. Eftersom hon punkterat båda lungorna i fallet och hade vätska i dem, fick hon inte flyga hem.

– Jag minns att det var OS i London och den amerikanska gymnastiktruppen var väldigt framgångsrik så tv visade mycket truppgymnastik. Där låg jag och tittade på tjejer som gjorde volter och kunde själv inte röra mig alls. Jag kunde inte ens sitta upp för då svimmade jag för att blodtrycket var så lågt. Jag tittade på de här gymnasterna och grät och grät och grät.

”Jag kunde inte se framför mig att jag skulle sitta i rullstol”

Efter fem veckor fick hon komma hem till Sverige och det var först då hon fick sin prognos.

– Överläkaren sa att jag aldrig skulle kunna gå igen, men att jag skulle kunna bli helt självständig. Jag hörde bara det där första så min reaktion blev ilska och trots, som en tonåring. Jag kunde inte se framför mig att jag skulle sitta i rullstol. Sedan tog det lång tid för mig att bearbeta och ta till mig rehabiliteringen. Jag gjorde illa mig den 1 juli och fick komma hem i december.

Vartefter tiden på rehabiliteringscentret gick började Charlotte se en liten ljusning, främst tack vare andra personer med ryggmärgsskador som jobbade där.

– De hade fått barn, var gifta, jobbade och reste jorden runt och det var livsviktigt att få se. Att det kanske inte var så illa som jag trodde. En tjej som jag träffade tidigt har två barn och visade att det går att göra det mesta, men på ett annat sätt.

”Jag har haft svårt att se att någon skulle kunna bli attraherad av mig”

Förhållandet med Ram rann ut i sanden efter olyckan men sommaren 2017 tog livet en ny vändning när hon träffade Raoul på ett seglarläger. Han byggde båtar och Charlotte kappseglade.

– Jag har nog aldrig varit så förälskad som jag var i honom. Jag var tokkär och han såg inte min skada som ett hinder. Jag tycker inte att det är konstigt att andra tjejer som sitter i rullstol har partners eller barn men jag har haft svårt att se att någon skulle kunna bli attraherad av mig, säger hon, men avbryts av Alicia som gnäller till i hennes knä.

– Hon är världens lättaste unge annars! utbrister Charlotte, men fortsätter efter att ha lugnat dottern:

– Jag har tvivlat ganska mycket på mig själv och det var en kamp att återfå min kvinnlighet efter min olycka. Det är så mycket som följer med en ryggmärgsskada, som att inte kunna känna när man behöver kissa, vilket man inte är så kaxig kring. Men Ralle blev förälskad i mig, det var han som tog initiativet och han rev de där murarna. Jag har fortfarande inte kommit över honom…

Charlotte-barn-mamma-rullstol

Foto: Ida Arvebro www.fotografida.com

Graviditeten var oväntad men välkommen.

Efter bara några veckor blev Charlotte gravid, vilket innebar både lycka och chock.

– Det gick fort, rodnar hon, men båda ville ha barn och vi pratade om det tidigt. Jag var 35 och han 34. Är man 35 som tjej har man ju inte jättemånga år på sig. Vi var väldigt förälskade och blev gravida mycket snabbare än jag trodde, så det var skräckblandad förtjusning.

”Läkaren sa att Raoul hade svåra skallskador men jag förstod ändå inte hur allvarligt det var”

Charlotte var i åttonde veckan när paret avrundade sin motorcykelsemester. De hade inte hunnit flytta ihop ännu, så Raoul lämnade av henne i Enskede innan åkte han vidare mot sitt hem i Vingåker.

– Det är alltid så med olyckor att de sker oväntat… Men vi var ju gravida och nykära och så bara klipptes det av, säger Charlotte, och jag förstår att hon tycker att den här olyckan var mer orättvis än andra.

Raoul kom åkandes på en 80-väg där en alkoholpåverkad man kom från sidan utan att stanna vid en stopp-skylt.

– Raoul körde rakt in i sidan på bilen. Han hade aldrig en chans att stanna.

Pojkvännen fördes till sjukhus där han konstaterades hjärndöd efter ett dygn. Charlotte blev uppringd av en läkare som beskrev vad som hänt.

– Jag var så chockad i början, man blir ju det, så jag fattade inte. Jag trodde att han också skulle hamna i rullstol, så jag tänkte ”herregud ska vi vara två nu”. Överläkaren sa att Raoul hade väldigt svåra skallskador men jag förstod ändå inte hur allvarligt det var.

Raoul dog på sjukhuset och efter att ha behövt ta farväl av sin stora kärlek var Charlotte plötsligt ensam igen, dessutom gravid.

– Det fanns aldrig någon tanke på att inte behålla barnet. Hon var ju det enda som var kvar av honom.

”Jag fick göra ultraljud i princip varje vecka och kolla att det stod rätt till”

Graviditeten, som dittills varit så lycklig, blev plötsligt fylld av oro.

– Det var en emotionell bergochdalbana och jag var så rädd att jag skulle få missfall. Det var som att jag tänkte att ”varför skulle något sådant här gå bra när en person kan kyssa dig adjö och två timmar senare vara i princip död”. Livet är så skört.

Charlotte fick gå hos en barnmorska på mvc samt en läkare som var specialiserad på just gravida kvinnor med ryggmärgsskador, och båda tog hennes oro på allvar.

– Jag fick göra ultraljud i princip varje vecka och kolla att det stod rätt till, men när jag började känna sparkar blev jag lugnare. Jag kunde njuta mer, tog reda på att det var en tjej och började fundera på namn.

Hur kändes sparkarna för dig?
– Jag kände dem kanske inte längst ned, utan mer upp mot revbenen, ovanför naveln. Framför allt kände jag dem med handen utanpå magen.

Mot slutet av graviditeten började det bli jobbigt att förflytta sig och Charlotte drabbades av flera urinvägsinfektioner. Samtidigt innebär en graviditet för en rullstolsburen kvinna flera andra utmaningar.

– De största riskerna är att få trycksår för att man blir tyngre och inte har någon känsel, så jag var tvungen att kolla svanskotan. Sedan blev jag ganska svullen om benen och blodcirkulationen blir sämre när man är förlamad.

– Jag gick hos den här läkaren som verkligen är en klippa och bara man träffar henne blir man lugn. Hon sa till mig att hon var mer orolig för kvinnor med högt blodtryck än för mig. En ryggmärgsskada är väldigt besvärlig men den påverkar inte fertiliteten eller barnet.

”Jag kände aldrig den där smärtan som jag kan tänka mig att andra upplever när barnet pressas ut”

Hur blev förlossningen?
– Det som var svårt för mig var att veta när det var dags eftersom jag inte kände värkarna. Jag åkte in två gånger på falskt alarm eftersom jag var rädd att missa tecknen. Sedan hade jag möte med den här läkaren en vecka före BF, och då var jag lite öppen så jag fick stanna och bli igångsatt.

Hur upplevde du värkarna?
– De registrerades på en skärm och jag kände att magen spände så jag hjälpte till så gott jag kunde. Jag behövde ju handledning, men ingen sugklocka. Livmodern är ju en muskel som jobbar och pressar ut barnet även om jag inte aktivt kan hjälpa till. De gjorde en manöver på mig där de tog upp mina ben och sedan sänkte dem. Jag tror att det var för att hennes huvud skulle komma ner.

Kände du någon smärta?
– Jag kände mer en diffus värk, särskilt när huvudet skulle förbi spinaetaggarna. Då fick jag som feberfrossa och influensasymptom, men jag kände aldrig den där smärtan som jag kan tänka mig att andra upplever när barnet pressas ut. När man blir igångsatt under 1,5 dygn blir man ganska utmattad, men när det var dags att krysta kom hon på sex värkar.

”Jag tror att jag har mer gemensamt med ensamma mödrar än med mammor i rullstol som har en partner”

Alicia föddes natten till lördagen den 14 april 2018 och två dagar senare åkte den nya lilla familjen hem. Charlottes mamma som varit med på förlossningen stannade nästan en vecka för att avlasta, men i övrigt är Charlotte dålig på att be om hjälp, menar hon.

– Mamma har varit guld värd. Hon bor i Skåne men kommer hit säkert en gång i månaden och stannar en vecka.

Alicia har fått tag i locket till kakburken som hon speglar sig i. Innan hon oberört dänger det i huvudet tar hon ytterligare ett smörgåsrån som hon sätter sina åtta små tänder i.

Charlotte-barn-mamma-amma

Foto: Ida Arvebro, www.fotografida.com

”Jag kan bli provocerad när jag hör föräldrar klaga över hur tufft det är i olika vardagssituationer, när de dels har en fungerande kropp och dels delar föräldraskapet med en partner,” säger Charlotte.

Vad har varit största utmaningen som rullstolsburen mamma?
– Det har varierat beroende på Alicias ålder, men ibland funderar jag på om det svåraste är att vara mamma i rullstol eller ensamstående. Jag tror att jag har mer gemensamt med ensamma mödrar än med mammor i rullstol som har en partner. Det svåra är att jag får ta allting själv – tidiga morgnar, sömnlösa nätter, sena kvällar. Man blir ganska sliten.

”Det har ju blivit så på gott och ont, att jag och Alicia har blivit så tajta”

När det gäller praktiska sysslor upplever Charlotte att det är morgonbestyren som är besvärligast.

– Det tar ganska lång tid för mig på morgonen och då har det varit svårt att ha ett barn som jag inte kan lämna i 45 minuter. När Alicia var 7 månader fick jag efter mycket kämpande rätt till hjälp, efter beslut i kammarrätten, så sedan dess kommer någon från hemtjänsten till oss på morgonen och tar hand om henne medan jag gör mig iordning.

– En annan sak som var svår var att åka rullstol och ha vagn när det var snö ute, men jag håller på att ta körkort nu så nästa vinter ska jag slippa det.

I höst är det dags för Charlotte att återvända till jobbet och för Alicia att börja på förskolan. Liksom för de flesta andra föräldrar är det pirrigt för Charlotte.

– Jag tycker att det ska bli spännande men det är också en separationsångest. Jag kan räkna de gånger vi varit ifrån varandra på en hand. Det har ju blivit så på gott och ont, att vi blivit så tajta. Det kanske blir en svår inskolning, jag vet inte, säger hon, samtidigt som hon busar med Alicia i knät.

”Jag skulle vilja förmedla att man klarar av mycket mer än man tror”

Man kan ju tycka att en människa som drabbats av så mycket trauma och sorg borde bli bitter, men Charlotte försäkrar att så inte är fallet.

– Bitterhet drabbar mer den som känner det än den det är riktat mot. Däremot kan jag bli väldigt ledsen. Ibland bubblar sorgen upp, men jag är inte bitter. Livet är ju så krasst att olyckor händer av ren slump…

– Jag är inte intresserad av någon offerkofta, det är jag snarare rädd för. Jag skulle vilja förmedla att man klarar av mycket mer än man tror. Och livet går vidare. Alicia har varit min räddning och Raoul lever ju vidare genom henne.

Alicia har tinat upp och hoppar ned på golvet för att leka. Hon spelar upp musik på en speldosa, knixar med benen och ler mot oss. När jag ska gå har hon och jag blivit vänner och jag får bära henne till hallen innan vi vinkar hej då.

Jag promenerar i solen mot tunnelbanan med en känsla av att ha fått ta del av en oerhört sorglig, men samtidigt hoppfull berättelse. Jag tänker på en sak som Charlotte sa, att hon vill visa att det går att vara ensam mamma med en funktionsnedsättning. ”Visst är det bökigt och stökigt men det är fullt möjligt”, förklarade hon.

Sent samma kväll mejlar hon mig för att förtydliga några saker:

”Jag skulle vilja tillägga lite som svar på din fråga om jag känner mig bitter. Nej, jag är inte bitter, men jag har ett vemod och en djupare klangbotten nu än jag hade förut. Ett annat slags allvar. Jag har kommit så nära liv och död under de senaste åren att jag inte har så mycket tålamod över för sådant jag upplever som nonsens. Människor som klagar över, i mitt tycke, struntsaker.

”Häromdagen tog Alicia sina första steg med gåvagnen och jag vet att Raoul hade varit så stolt”

Jag kan känna att det hugger till i hjärtat av sorg och av längtan, kanske avund, när jag ser alla föräldrar på öppna förskolan som är två. Som delar på allt. Så som det ska vara. Och mitt hjärta brister när jag tänker på att Alicia aldrig kommer att ha den där pappan som jag ser bland de andra föräldrarna. Ett par gånger har jag fått gå in på toaletten på öppna förskolan för att gråta när den saknaden drabbat mig.

Jag tänker dagligen på vilken underbar pappa Raoul skulle ha varit. Han hade ett oändligt tålamod, fantastisk fantasi och en lekfullhet. Han och Alicia skulle ha avgudat varandra. Häromdagen tog hon sina första steg med gåvagnen och då stack det till i hjärtat eftersom jag vet att Raoul hade varit så stolt.

För mig är det en stor utmaning att klara vardagen och få allt att rulla och i nuläget har jag ingen energi över för annat. All kraft går åt till att få tillvaron att fungera och jag har ofta dåligt samvete över att jag inte orkar höra av mig till vänner.

Men att vara nära Alicia och få följa henne varje dag är det absolut bästa som hänt mig, hur trött och sliten jag än må vara. Hon har förändrat allting och hon gör mig till en bättre människa.”

Du kanske också vill läsa om Linn och Anna som fann varandra i sorgen: Två småbarnsmammor med varsitt trauma – nu bor Linn och Anna ihop i Dubai