Foto: Sanna Lindberg

Byredo-Ben: "Jag är den mjuka pappatypen"

Han är lika hemma i New York som i Akalla, är polare med Bianca Jagger och driver världens just nu hetaste parfymföretag, Byredo. Men exbasketproffset Ben Gorham, 33, är pappa också. "Sedan Ines föddes har jag fått ett nytt perspektiv på allt."

”Whatta man, whatta man, whatta mighty good man”, som Salt-N-Pepa skulle ha sagt. Alla vill ha en bit av exbasketproffset och småbarnspappan Ben Gorham, 33. Samarbetspartners som Acne, designbyrån M/M (Paris) och magasinet Fantastic Man, Bianca Jagger, Vanity Fair, V Magazine och – inte minst – sambon Natasa, 32, och dottern Ines, 2. Men Ben klagar inte – det är han på tok för ödmjuk för.

 I fem år har Ben, vd, grundare och kreativ chef, drivit Byredo – en remix av Shakespeares ’by redolence’ (skön doft) och ’by reminiscence’ (minne) – till en internationell succé. Ett svenskt parfymhus där ambitionsnivån ligger långt över taxfreens dussindofter. Kärnan är att återskapa minnen. Blanche (tänk bomull och nytvättade lakan) skapades åt sambon när hon var föräldraledig och kände motstånd mot starka dofter. En annan tar avstamp i hans indiska mamma Maureens barndomsstad Chembur, utanför Bombay. Och när franska lyxkonkurrenter som Frédéric Malle, Serge Lutens och L’artisan skapar dofter med 80 råvaror håller sig Byredo till max tio.

 Enkelheten, tydligheten och Bens lågmälda men fenomenala förmåga att nätverka har tagit Byredo till den internationella parfymtoppen. Unisexparfymerna och doftljusen finns i varenda Brommavilla värd namnet och krängs i 22 länder, bland annat på konceptbutiker som Colette och Corso Como och finvaruhus som Libertys och Le Bon Marché. I fjol var Byredo det nästbäst säljande parfymmärket på Barneys i New York och retailomsättningen 130 miljoner blanka kronor. Att Ben blivit utsedd till Sveriges bäst klädde affärsman är en bonus på vägen. 

 Samtidigt finns en annan sida, bortom lyxiga lanseringsfester, Upper East Side besök och flygplanslounger – familjelivet i en hyresrätt på Södermalm i Stockholm.

 Du blev pappa till Ines 2009, hur har det förändrat dig mest? – Det är som alla beskriver, jag har fått ett nytt perspektiv på allt. Att livet inte bara handlar om att arbeta. Ines har haft en enorm effekt på mig. Jag har blivit mycket lugnare.

 Har du alltid velat bli förälder? – Ja, jag har aldrig varit anti-barn, så att säga. När vi bestämt oss gick det snabbt. Ines var ganska planerad. Det var inget misstag.

 Hur träffade du din sambo Natasa? – Genom gemensamma bekanta. Vi har varit tillsammans i lite över sex år. Hon jobbade i reklambranschen, men bestämde sig under föräldraledigheten för att sluta och börja plugga till hudterapeut. Det var ett stort steg – hon tjänade bra men ville byta bana, vilket jag beundrar. Det är en positiv sak med Sverige – att man under föräldraledigheten kan få en paus och tänka hur man vill leva sitt liv.  Hur var graviditeten? – Smärtfri, å andra sidan bar jag inte Ines i nio månader… Men Natasa kämpade utan några större komplikationer och hade ingen större oro över förlossningen. Vi hann njuta av den. Det kändes helt naturligt. Fram till vecka 38, då det blev akutsnitt eftersom Natasas blindtarm sprack. Hon fick plötsligt en enorm magsmärta, vi åkte in till akuten och var där i 24 timmar utan att de kunde lokalisera smärtan. Det blev skiftbyte, de gjorde ultraljud, men hittade inte orsaken. 

 – Till slut blev smärtan så jobbig att de bedömde att det kunde ge effekter på barnet. Det visade sig under snittet att blindtarmen spruckit. Det hade kunnat gå illa.

 Vad dramatiskt! – Ja, men de var oerhört proffsiga. Direkt när beslutet om akutsnitt tagits kom 5–10 personer som löste allt snabbt och sedan stod jag där med vår dotter i famnen. Jag hann inte bli rädd. Natasa var så lugn och förmedlade den känslan till mig trots smärtan.  Så när ni åkte in för magsmärtan visste ni inte att nästa gång ni skulle komma hem så skulle ni vara tre? – Nej, jag stod inte där i smoking och tog emot mitt barn. Jag hade på mig träningskläder och var halvt nyvaken.

 Hur var det att komma hem efter den dramatiska ankomsten? – Jag insåg inte vilken naturlig roll Natasa skulle ta som mor. Jag lärde mig mycket av henne. Jag har en del bekanta med barn och reaktioner på föräldraskap kan se annorlunda ut. Natasas reaktion var viktig för att jag skulle kunna landa.

 Du är nära vän med Bianca Jagger som kontaktade dig efter att ha blivit besatt av doftljuset Ambre japonaise. Skickade hon över en present till Ines? – Nej, Ines kom precis då vi lärt känna varandra. Så nej, inga presenter – och Bianca är mer typen som tycker om att FÅ presenter...

 Har hon hälsat på hos er på Södermalm? – Inte än, vi har setts i London. Vi började umgås på hennes initiativ och upptäckte att båda har ett stort konstintresse och gemensamma vänner – Terence Koh och Francesco Vezzoli. Vi kommer från olika generationer och jag har mycket att lära av henne.  – Hon tror att konstnärerna är de som kommer att rädda världen. Hon har oändliga berättelser från 1960- och 70-talen, sådant man bara läser om. Vi har intressanta diskussioner om vad som drev vissa rörelser då.  Jobbade du under första tiden hemma? – Jag var hemma ett par veckor. Som egen företagare tog jag aldrig ut en definierad pappaledighet. Natasa tog det största lasset. Hon har varit med sedan jag grundade firman och har sett den växa från ingenting, så hon har stor förståelse för mina mål med Byredo. Hon har stöttat mig och nu känns det bra att jag kan försköka stötta henne under hennes studier.  Du har pappa och yngre halvbror i Buenos Aires, mamma och lillasyster i Toronto – vem rycker in som barnvakt? – Pappa och bror ser vi en gång om året, mamma och syster två gånger per år. Jag saknar det vardagliga stödet. I början ska man klara allt, men det har känts tufft de senaste två åren. Så för sex månader sedan anställde jag en assistent som även hjälper oss privat. Det är mer amerikanskt, det finns en skam i Sverige att ta in hjälp, men vi har släppt det – det är viktigare för oss att bygga en struktur som funkar. Nu har vi det. Det är lyx, men vi behöver den i vår vardag.  När du är i London, Paris, New York eller Los Angeles – hur gör ni hemma då med arbetsfördelningen? – Sofie (Bens assistent, red:s anm) är en stor del av vårt liv. Natasa tar mycket, men hon säger också ifrån, det kan nog alla våra vänner skriva under på, om det blir för mycket resande. Sedan är det bra att Skype finns.

Hur många resdagar hade du i fjol?

 

 – Första året med Ines var det enormt mycket. Det finns för många videoklipp där Natasa säger ”Vinka till pappa!”, och då kunde jag känna att jag rest för mycket. Nu försöker jag att aldrig vara borta mer än en vecka. Tio dagar är för mycket för Ines. Det tar nästan tre dagar att komma in i hennes liv igen, så jag försöker dela upp resorna. 

 

 – Förra året lanserade vi i Asien och i Australien, det var mycket långresor. När Natasa var mammaledig i ett år, släpade jag med dem ibland. Det låter fint, men var i praktiken inte kul. Natasa satt själv med en bebis i en annan stad och jag jobbade hela dagen.

 

 

 Du äger sex skräddarsydda kostymer från Bauer. Hur kliver du ur rollen som businessman till köttbullevardagen?

 

 – Det är ganska lätt. Igen – Natasa håller mina fötter på jorden. Det är aldrig ett problem. Från att jag är hemma är jag pappa och partner. Det bara är så.

 

 

 Hur gör du för att vara närvarande för Ines, trots att du reser mycket?

 

 – För mig handlar inte närvaro om timmar per dygn. Det är en känslomässig del – trygghet och att uppleva och göra saker ihop. Att mellan tvätt, städning och disk ha kvalitetstid tillsammans – leka, läsa böcker eller gå på museum. Det engagemanget är viktigare än att bara vara hemma och det är något som jag fortsätter att jobba på.

 

 

 Dina dofter är unisex, varför?

 

 – När jag började hade jag ingen erfarenhet av parfymbranschen, inte ens som konsument. Begreppet manlig/kvinnlig doft var märkligt, jag hade svårt att se en genetisk koppling för vad män och kvinnor gillar. Det är ett begrepp skapat av de stora bolagens marknadsföring – helt irrelevant för det jag ville göra.

 

 

 Hur ser du på unisex när det gäller Ines – kommer hon få ha rosa Hello Kitty-kläder?

 

 – Rent estetiskt är begreppet feminint intressant för mig, trots att jag värderar jämlikhet. Ines kommer absolut att få bejaka Hello Kitty och prinsessdrömmar – det är en kreativ utveckling av individen. Hon måste få formas och uttrycka vad hon vill, precis som jag fick för min mamma.

Foto: Sanna Lindberg

"Jag var hemma ett par veckor med Ines, men Natasa har dragit det tyngsta lasset."

Ser du svårigheter i att uppfostra en dotter med tanke på dagens skönhetsideal och att du jobbar i det segmentet? – Nej. Även om vi ingår i det segmentet handlar det inte så mycket om ytligheter, mer känslor och idéer. Jag tar hem ganska lite jobb och hoppas att det inte berör Ines.  Du har massor av tatueringar – namnet Ines på din handled, en sjuksköterska med texten ”Rose of no man’s land”, en hästsko, spader ess, två tärningar och texten ”My turn” på höger underarm och har sagt att tatueringarna är en rolig belöning efter hårt jobb – i stället för terapisoffan går du till Jenny på Infamous studio. Du har aldrig funderat på vanlig terapi? – Ja, jag är ganska täckt. Jag har funderat som alla andra, men har aldrig känt ett akut behov. Jag har en partner och vänner som jag kan prata med det mesta om.

 Kommer Ines att få tatuera sig? – När hon är 18, men jag kommer att ha en åsikt. Jag var 16 när jag gjorde min första.

 Hur är du som pappatyp? – Inte så hård som jag trodde. Kanske för att jag har en liten tjej…

 Menar du att du hade varit hårdare om du fått en son? – Jag hade nog försökt, men förmodligen varit lika mjuk. Även om Natasa har dragit ett större lass, så har jag ingen traditionell syn på manliga och kvinnliga sysselsättningar – det handlar om att hjälpa varandra snarare än att leva efter en mall. Med tiden har jag börjat känna att jag kan vara för ivrig med att forma Ines, en rädsla över att hon ska missa något, men har lärt mig att tygla det och förstått att man är lite av en åskådare. Nu börjar det komma saker ur hennes mun som jag inte planterat – hon börjar bli en egen individ med egna tankar och åsikter. Det är fantastiskt.

 Vilka är de viktigaste värderingarna du vill ge Ines? – Skapa trygghet för henne, känslomässigt och ekonomiskt. Det är en stor del av min roll. Jag vill att hon ska vara en snäll människa – snäll mot andra människor, hjälpa andra och vara god. Det har jag fått av min mamma. Och det lär sig barn sig genom att se hur vi är mot andra. Det hon får från Natasa är styrka, självförtroende och ledarskap. Jag hoppas också att hon får Natasas humor och glädje.

 Kommer Ines att få en egen doft? – Ines kommer nog vilja ha en doft någon dag och då är jag tvungen att skapa en, haha. Men tills dess, nej, även om det finns något underbart med tanken kring barn och oskyldighet så är det för mycket av en klyscha.

 Behövs barnparfymer? – Nej, jag tycker inte det. Det är populärt i Spanien och Frankrike, när Ines föddes så skickade butiken Colette en barnparfym i present. Den står fortfarande på hyllan. Det är viktigt att barn får vara barn, de har inget behov av doft, det känns fånigt. Så om jag någon gång skulle skapa en doft till Ines är det när hon är stor nog att be om en.  Du har näsan som främsta redskap – hur funkar det när du byter blöjor? – Det är nog en likadan upplevelse som hos de flesta föräldrar. Men min näsa är inte så känslig, det handlar snarare om att jag plockar upp mer av det som inte är så uppenbart.  Du anses som kreddig och har skapat dofter ihop med Acne, Fantastic Man och designbyrån M/M (Paris) – är det mindre viktigt att synas i rätt kretsar efter att ha fått barn? – När jag grundade Byredo 2006 tog jag rollen som frontfigur och trodde då att den rollen var mer ihopvävd med den privata. Jag har lärt känna otroliga människor, men efter Ines har jag insett att vår lilla grupp med familj och vänner är viktigast. Det är lätt att bli indragen i en glamourös livsstil, men jag lever verkligen två olika liv, och det är aldrig någon tvekan om vilken som är Ben eller Byredo.

 Så Ines är ingen stockholmsk modebebis, typ ”hej farbror Jonny på Acne”? – Nej, hon är en köttbulle och makaroner-bebis, haha.

 Du är född på Karolinska, uppvuxen i Råsunda och Akalla, flyttade till Toronto som tioåring, till New York som 18, gick basketgymnasium i Kanada, spelade proffsbasket i Italien och Tyskland och flyttade tillbaka till Sverige som 26-åring. Och har släkt i Indien, Mellanöstern, Italien, Kanada och Argentina. Hur hamnade dina föräldrar i Sverige? – Min kanadensiska pappa träffade min indiska mamma när hon var flygvärdinna på Air India på 1970-talet. Hon hade världens mest glamourösa jobb, de var dåtidens supermodeller och hade fanclubs i Hongkong. De vägdes in inför varje flygning och visade vågen för mycket fick de inte jobba. Pappa doktorerade i International education på Stockholms universitet. Mamma slutade plugga och jobbade på Reuters för att försörja familjen. – Vi bodde i Sveriges första radhuslänga i Råsunda. Men när jag var fem lämnade pappa oss och flyttade till Italien. Jag, min syster Maya och mamma flyttade till Akalla.  Har du känt dig som en invandrare i Sverige? – När man bor i Stockholmsförort finns en segregation. Det är ett problem även i dag. Jag reflekterade första gången över mitt påbrå när jag var cirka åtta. Jag var bråkig i ettan, var förmodligen frustrerad över att pappa lämnat oss, så mamma flyttade mig till privatskolan Maria Elementar. Jag hade inte mindre gemensamt med eleverna, men deras vy av mig var att jag var annorlunda. Men det var en viktig skola för mig – jag fick språket där, hemma pratade vi engelska. – Jag har aldrig känt en nackdel av att vara utländsk, kanske för att jag kommer från ett engelsktalande land. Men att kunna svenska var nyckeln – speciellt när jag flyttade tillbaka till Sverige efter 15 år utomlands och ville starta företag.

 Som tioåring flyttade ni till Kanada när din mamma träffade sin ungdomskärlek. Du har sagt att flytten blev en kulturchock och identitetskris – på vilket sätt? – Nordamerika är segregation i sin extremaste form. Det handlar mycket om ras. Att komma från en multikulturell bakgrund och vara uppvuxen i Sverige var svårt – det handlade om att välja sida. Grupperingarna i kafeterian på highschool var tydliga, det var så man umgicks. Jag funderade mycket över det – ska jag hänga med dem som gillar musik, sport eller de som har föräldrar från samma land? Jag flöt runt, men sporten blev mitt val. Idrott är intressant – delar man den kärleken, då spelar det andra inte så stor roll. Det kan jag sakna i dag.

 Din mormor föddes i en hydda på landsbygden i Indien och fick som ensamstående sex barn. De flyttade sedan till Bombay där de bodde i ett garage. Finns det någon konflikt hos dig med tanke på det och att du nu skapar lyxvaror åt rika människor? – Kanske är det ett resultat av att inte ha haft de sakerna, men Byredo är inte enbart skapat åt rika människor. Jag har alltid haft en strävan om att vilja ha mer, leva i bekvämlighet. Jag är fascinerad av lyxsegmentet från ett retailperspektiv. Nu när du nämner det så finns det en viss konflikt i det. Även fast jag älskar mitt jobb så är det ett mål att skapa bättre förutsättningar för min dotter och familj, precis som min mamma och mormor också gjort.

 Har du gjort en klassresa – ekonomiskt, socialt, kulturellt? – Omedvetet. Klass är ett märkligt begrepp. Kulturellt har jag inte gjort det – det var en viktig del av min uppväxt. Mamma tog oss till Paris och så var det en vecka med museum och kultur. Ekonomiskt – delvis. Vi lever bekvämt, men samtidigt saknade jag aldrig något som barn och det är viktigt att komma ihåg. Mamma slet. Jag kan önska i efterhand att hon inte uppoffrat så mycket, sin utbildning till exempel, för att vi skulle ha den bekvämligheten. Och vi vet att vi kan klara oss utan en massa prylar och pengar.  Får Ines allt hon pekar på? – Ines får mer än jag trodde. Konsumtion blir väldigt irrationellt kring barn, men det är också väldigt tydligt för oss vad som är för mycket och den känslan måste vi hålla i.

 Du vill bli motsatsen till din egen pappa som lämnade er, har förlusten inneburit en revanschkänsla? – Undermedvetet i karriären, men mycket medvetet i föräldraskapet. Det är något jag ofta tänker på och agerar utifrån. Jag har en prestation att fylla Ines liv med det jag själv saknade. En närvarande far i mitt fall.

Parfymören Pierre Wulff är din mentor, täcker det frånvaron av din egen pappa?

 

 – Om jag får vara hobbypsykolog så har jag identifierat att jag alltid har dragits till starka, manliga figurer. Först var det basketcoacher, nu är Pierre och även min kollega Johan Bäcke sådana figurer i mitt liv.

 

 

 Har ni bra kontakt i dag, du och din pappa?

 

 – För fem år sedan förändrades han som människa. Insåg något och blev mer engagerad, glädjande nog, på ett känslomässig nivå. Från det har vi byggt en relation och för två år sedan när Ines kom har den blivit ännu starkare. Barnbarn gör verkligen att cirkeln sluts.

Bens favoriter

Här handlar jag åt Ines: – H&M. Bra för barnkläder.

 Läser just nu för Ines: – ”Where the wild things are” av Maurice Sendak. Köpte den i New York efter hon fötts, en direktkoppling till min egen barndom.  Bästa söndagspromenaden med Ines och Natasa: – Runt Södermalm. Sedan avslutar vi med fika – som Ines gillar.  Det här lagar jag till vardags: – Fick ett tips av min kollega Anders att barn älskar att äta mat från en pinne. Så jag gör grillspett av olika slag, biff eller kyckling. Det funkar!

 Barnvänligaste fiket: – Jag gillar dem som inte är så barnvänliga – det skapar inte distraktion. Skåningen Kaffebar (Skånegatan 92). Kanske inte det barnvänligaste, men vi gillar det.  Hit tar jag familjen på middag: – Mäster Anders (Pipersgatan 1, Kungsholmen). Barnvänligt och trevlig personal.

 Favoritpark: – Nytorget, men ibland gör vi utflykter till Humlegården. Det är en bra park för barn.

Favoritplats i världen:

 

 – New York, den staden erbjuder så mycket.

 

 

 Det här köper jag på taxfree till Ines:

 

 – Allt som har med Pippi att göra. Det köper jag på Arlanda på vägen ut.

 

 

 Pappaförebild:

 

 – Min mamma.

 

 

 Det här dansar jag och Ines till:

 

 – Pippi-sånger.

 

 

 Vad tittar Ines på i dvd:n/datorn?

 

 – ”Små Einsteins”.

Publicerad i mama nr 6, 2011.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av mama + solprodukter för bara 199 kr. Köp nu!