Bob Hansson och Povel, 5 månader.
Bob Hansson och Povel, 5 månader. Foto: Max Alm

Bob Hansson: ”Ingen brydde sig om mig på bb”

Han älskar att prata om känslor och omfamnar gärna sina demoner. Nu har poeten Bob Hansson, 42, hittat den villkorslösa kärleken – sonen Povel, 5 månader. ”Men när han föddes kände jag mig ­värdelös”, säger han.

Kanske har du sett Bob Hansson skandera kärleksdikter högt uppe i ett träd, i tv-programmet ”Babel”, eller hört honom klä av sig naken som sommarpratare. Eller har du varit på någon av de fullsatta krogshowerna.

42-årige författaren Bob Hansson har, ända sedan han slog igenom med diktsamlingen ”Heja världen!” i slutet av 90-talet, kämpat för att göra poesin folklig. Minst lika länge har han längtat efter att bli pappa. I somras föddes sonen Povel och även om Bob längtat länge efter att bli pappa så visar det sig att varken det påbörjade faderskapet, förlossningen eller vistelsen på bb blev som han hade tänkt sig, trots förberedelser.

– Inför förlossningen gick vi en hypnobirth-kurs, som gick ut på att jag, genom hypnotiska manuskript, skulle hjälpa Ida att hantera och regera smärtan – i stället för att undvika och vara rädd för den. Kortfattat skulle man kunna säga att det handlar om motsatsen till hyperventilering.

Funkade det?

– Vi var skitbra hypnobirth-elever. Men ­värdelösa i praktiken. Ida hade förvärkar i två dygn och hade bara öppnat sig en centimeter när vi kom in till sjukhuset. Jag minns att jag gick iväg för att köpa champagne och när jag kom tillbaka hyperventilerande Ida in lustgas, så som vi lärt oss att man inte skulle göra. I det läget kändes det absurt att försöka få ­henne att tänka på vattenfall och näckrosblad.

Vilken var din roll under förlossningen?

– Jag var inställd på att vara där, som någon slags coach och få Ida att gå in i smärtan i stället för att fly. I stället fick jag väldigt dåligt­ självförtroende. Man har ju hört så många män säga att den största händelsen i ­livet var när deras barn föddes. Men jag kände mig bredvid och utanför. Vi hann vara på sjukhuset långt över ett dygn innan Povel kom och jag skäms för att säga att jag förlorade kraft och energi på att vara oviktigast på plats så länge. Den där kombinationen av att det här är det viktigaste som händer i mitt liv och jag är den oviktigaste personen.

– Så här i efterhand hade jag önskat att ­någon av barnmorskorna hade ägnat 30 sekunder åt att säga att det jag gjorde var bra, eller att de i alla fall hade gett mig något råd eller tips. För jag kände att allt jag gjorde var värdelöst, säger Bob.

– Jag kan också känna en förvåning över att alla de där dygnen på bb bara handlade om mamman. Jag menar i samma ögonblick som Povel föds är vi ju två likvärdiga föräldrar. På bb var det mammans barn. Hon var patient och jag var besökare. Nu hade vi tur att det fanns en sängplats över till mig, annars skulle jag ha fått åka hem.

I alla dina romaner skriver du om barn, ­graviditet eller föräldraskap. Hur länge har du egentligen längtat efter att bli pappa?

– Sedan slutet av förra århundradet.

Var det bra eller dåligt att du fick vänta så länge? 

– Hade jag varit en ung pappa hade jag ­förmodligen försökt se fördelarna med att vara en ung pappa. Nu är jag äldre och lyckligtvis fokuserar jag på fördelarna med det. Den stora fördelen är att jag kan vara mer närvarande. Hade jag fått barn när jag var yngre och fortfarande höll på att skapa mig själv, skulle nog risken ha funnits att jag hade försökt göra mitt barn till en avbild av mitt ego. Att mitt föräldraskap hade blivit ideologiskt eller estetiskt styrt. När jag var yngre och längtade efter barn kändes det som ett romantiskt projekt. Nu känns det mer subtilt, lågmält och vardagligt.

För mig finns det ett tydligt före och efter jag blev pappa. Hur är det för dig, vad är den stora skillnaden?

– Att han finns. Det är lite som att åka tåg. Jag kan sitta helt stilla och ändå rör sig livet framåt – eftersom det hela tiden händer saker med honom. Innan har jag nog behövt uppfinna meningen med livet. Det behöver jag bara göra till viss del nu. Mitt faderskap är pågående. Jag behöver inte hitta inspiration till något slags poetiskt storverk för att känna mig existensberättigad. Jag är det automatiskt.

Hur har ditt och Idas förhållande förändrats sedan ni fick barn?

– Jag är mer kär i Ida nu. Innan kunde jag känna att jag skulle fylla hennes kärleks­behov och att hon skulle fylla mitt kärleks­behov, att vår kärlek var prestationsbaserad. När vi båda tittar på Povel, känner vi oss älskade hur vi än är. Den villkorslösa kärleken som finns mellan föräldrar och barn, har svämmat över också på vår relation.

Ska ni gifta er nu?

– Jag känner mig redan gift. Men visst, jag tror att vi kommer att gifta oss någon gång, när det är dags för det partyt. Jag ser fram emot det, men jag tror inte att jag kommer att orka styra upp det till nästa helg.

Du menar att du är småbarnsförälder-trött?

– Det är ju en annan sak jag har hört att man ska vara. Men jag tycker inte att det är så farligt. Visserligen är det ju Ida som drar det tyngsta lasset. Det är hon som har fått ynnesten eller förbannelsen att förvandlas till mjölkmaskin. Så hon är mer vaken än vad jag är. Biologin har tagit hand om det där. Det blir liksom tydligt vad biologin prioriterar. Nä, det är inte din karriär, utan ditt moderskap.

Du var mobbad som liten, är du orolig över att Povel också ska bli det?

–  Nä, min akilleshäl handlar inte om barnen som var dumma mot mig, utan om de vuxna. Jag menar, vad kan man begära av fem-, sexåringar? De hade förmodligen bara ärvt sina föräldrars perspektiv på vem som är bra och vem som är dålig. Men av klassföreståndare och rektorer borde man kunna förvänta sig en del. Om någon lärare eller annan vuxen skulle säga till mig i framtiden att Povel inte duger som han är, kommer jag nog att få hålla i mig. Jag har aldrig slagits, men bara tanken på det får mig att vilja slå.

Din nya roman ”Det sista vi har är våra kroppar” handlar om Israel/Palestina-konflikten, varför?

– Jag tror att det handlade om att jag började tänka på israeler som onda och därför fick idén att jag skulle skriva en pro-israelisk bok. Jag ville se om jag kunde gå så långt att jag inte bara kunde förstå dem, utan också försvara dem. Ibland tror jag verkligen att man måste vara otrogen mot sina ideal och sin inskränkthet, för att få syn på vad som är vad. Ofta letar man ju efter information som bekräftar det man redan tycker. Åtminstone fungerar min hjärna så. Jag ville en gång i ­livet anstränga mig för att göra tvärtom.

Den manliga huvudpersonen i boken, som också är ett relationsdrama, är svartsjuk. Hur är det med din egen svartsjuka?

– Svartsjukan är en mindre intelligent överaktiv jävel, som får en att tro att man kan göra något åt sånt man inte kan göra något åt, och så gör man det. Trots att det aldrig har lett till något bra. Man tänker katastroftankar och ger rädslan plats. Jag vet inte hur många förnedrande förhör jag har ställt till med, eller hur många jag själv har blivit utsatt för. Till en början tror jag att jag förnekade att jag var svartsjuk. Sedan fördömde jag att jag var det och efter en lång tid kunde jag acceptera och släppa svartsjukan.

Du menar att du inte är svartsjuk längre?

– Nu är jag supertrygg och känner att Ida älskar mig. Men visst, jag skulle säkert kunna bli det igen. Man är ihop med någon man tycker om och samtidigt finns det inga garantier för att man ska få fortsätta vara ihop med den personen. Då är det inte konstigt att man blir rädd. Men svartsjuka är en väldigt dålig lösning på problemet rädsla.

Den manliga huvudpersonen i boken frågar också sig själv om han någonsin upplevt den han älskar så starkt, som när hon lämnat ­honom. 

– Kärleken kan ju förtydligas när den är på avstånd. Också min kärlek till Povel. Att mitt faderskap känns verkligare när jag är någon annanstans.

Det är en jävligt otäck tanke.

- Varför?

Eftersom det betyder att vi är oförmögna att uppleva nuet och ta emot kärlek.

– Men då kan man alltid ställa sig själv ­frågan – är jag mer eller mindre älskad än vad jag känner mig? Jag ställde mig den frågan nyligen och när jag blundade kunde jag uppleva hur älskad jag faktiskt är, av Ida och av min mamma. Sedan blev jag sur. Jag menar … de älskar mig så mycket och jag känner det inte ens. Vilken människa skulle jag vara om jag upplevde den kärlek som folk ger mig?

– Det är kanske därför man blir svartsjuk. För att man inte blundar och känner kärleken. Vi är så dåliga på att känna andras kärlek eftersom vi är insnöade på vårt ha-begär. Att älska är aktivt, att bli älskad är passivt, och

vi är inte bra på att vara passiva. Vi ­måste bli lite mer asiater, lite mer buddister. Vi går typ 30 000 dagar i skolan. Ett par av dessa dagar borde vi bara öva på att känna oss älskade.

Av: Martin Svensson

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av mama + solprodukter för bara 199 kr. Köp nu!