Belan, 35, blev utmattad som mammaledig: Jag fick panik när min bebis vaknade

Förlossningsdepression, höga förväntningar och en känsla av isolering – Belans första år som mamma blev inte alls som hon hoppats...

Ämnen i artikel:

”Plötsligt satt jag där med en läkare på vårdcentralen och förklarade hur jag mådde. Att jag ville dö, men inte göra det själv. Allt var svart, jag hade tappat minnet och rasat i vikt. Alla mina 17 gravidkilon var borta – plus åtta till. Ena sekunden grät jag för att i nästa bara stirra in i väggen.”

Den 4 mars 2018, fick Belan Osman, 35 sitt första barn, en dotter som fick namnet Lolan, men vad som skulle varit en lycklig bebisbubbla blev istället starten på ett tufft år med utmattning och depression.

– Jag kände ganska snart efter förlossningen att jag var nere, jag hade drabbats av baby blues. När det inte gick över började jag förstå att det nog hade gått över till något annat. Vid EPDS-screeningen på BVC (då man kollar mammans psykiska mående, reds anm) föreslog sjuksköterskan att jag skulle få tala med en psykolog, så jag remitterades dit. Den 18 maj fick jag tid hos en läkare och då kom hon fram till att jag behövde medicinering.

Efter en omtumlande första tid väntade också en ny omtumlande vardag. Medan den stekheta sommaren 2018 höll Sverige i ett järngrepp satt den nya lilla familjen instängda i lägenheten.

Hur kom det sig att ni blev så isolerade?

– Vår dotter vägrade vagn och babysitter. Liggdelen är praktiskt taget oanvänd, vilket gjorde att vi inte kunde gå ut. Och ingen kunde heller komma till oss då hon gallskrek så fort hon såg ett främmande ansikte, berättar Belan och fortsätter:

– Hon vägrade även bilbarnstolen och första gången vi lämnade vår hemstad var strax efter att hon fyllt 1 år. Då åkte vi en timme bort för att delta vid en begravning. Vi hade gjort ett försök att lämna hemmet innan dess, för att gå på en examensfest, men hon skrek hela vägen dit och hem och under hela festen.

”Plötsligt fick jag anstränga mig för att tala korrekt”

Även sömnen visade sig bli en utmaning.

– Lolan somnade endast vid bröstet och jag kunde inte heller lägga ner henne när hon väl somnat, vilket resulterade i att jag fick ligga i ett mörkt rum med henne vid varje sömntillfälle. Vi fick kriga oss till hennes sovstunder som många gånger bara varade i femton minuter. Hon var otroligt lättväckt och kunde vakna av att man tryckte ner knappen på en telefon eller att det knäckte i handen. Ovanpå det vägrade hon napp och flaska och därför blev det ingen avlastning för mig.

Med sömnproblemen kom stresskänslor och Belan, som arbetar som jurist och är van vid högt tempo och att hålla både en, två och tre saker i huvudet, märkte plötsligt av kognitiva nedsättningar.

– Jag tappade förmågan att uttrycka mig, vilket aldrig varit några problem för mig. I mitt yrke är det just det man gör hela dagarna, skriver och talar. Plötsligt fick jag anstränga mig för att tala korrekt och var även tvungen att skriva upp precis allt för att inte glömma. Än idag är mitt minne mycket sämre än innan.

Sommaren kom och gick och det blev så småningom dags för Belans man att återgå till jobbet. Ensamheten visade sig bli svår att hantera och under vissa dagar kunde Belan sitta på balkongen och titta på vattnet utanför och bara gråta tyst. Andra dagar kantades av panikångest.

”Jag ÖNSKAR att jag hade läst om någon som rent ut sagt mådde lika piss som jag”

– Jag fick panik av saker som jag aldrig fått förr, som att min man skulle köra bil. Jag blev nästan illamående över tanken att han skulle köra ute i trafiken. Jag var livrädd över att det skulle hända honom något.

– Det kunde räcka att Lolan var vaken för att jag skulle få panik, för jag visste inte när kaoset skulle bryta ut. Det i sin tur gjorde att jag kunde få panik av att veta att min man var tvungen att jobba, jag kunde verkligen inte vara ensam med henne.

Isolerad hemma och fullkomligt slutkörd följde Belan livet alla andra mammor tycktes njuta av från sin telefon.

– Bland det tuffaste för mig under den här perioden var att se hur ”bra” alla andra hade det. Att se barn snusa i vagnen, föräldrar som åkte på bröllop och unnade sig hotellövernattningar. Självklart fick alla stora influencers barn under samma period som jag, så mitt flöde på Instagram föranledde X antal gråtattacker. Jag ÖNSKAR att jag hade läst om någon som rent ut sagt mådde lika piss som jag. Men jag hittade ingen då.

Mamma blev räddningen

– När jag mådde som sämst och Lolan sov som minst kom mamma hem till oss på morgnarna. Hon satt med henne i famnen så att jag kunde få någon timmes sömn. Jag har alltid varit tacksam för min mamma men ordet tacksam fick en helt ny innebörd.

Med stöd från en lyhörd sjuksköterska, antidepressiva och med mamma och make vid sin sida kunde Belan så småningom se ljuset igen. Nu är Lolan 16 månader och vardagen har blivit lättare i och med att hon inte är fullt lika beroende av Belan, men känslan av utmattning finns kvar och vissa dagar är extra tuffa, delvis  eftersom Belans man ofta jobbar på annan ort. 

– Idag är jag inte längre deprimerad och har slutat med medicinering sedan en tid tillbaka. Dock känner jag att jag inte hunnit komma ikapp. Lolan sover fortfarande dåligt och vissa dagar är jag så trött och less. Sedan upplever jag en ganska stor sorg över att mycket inte blev som jag önskat. Kanske har jag mig själv att skylla, jag kanske hade en bild i huvudet som var alldeles för rosa och fluffig.

Belan fortsätter och det märks att hon vill betona vikten av att hon har haft och fortfarande har bra människor runt sig som frågar, peppar och stöttar – och att det finns hopp för andra som går igenom samma sak.

– Jag är så tacksam för all hjälp jag fått under denna resa. Min sjuksköterska tog till alla resurser som fanns och jag är övertygad om att hon tidigare än jag insåg att jag var deprimerad och behövde hjälp. Min man har varit min klippa på alla sätt och mina föräldrar, syskon och min chef likaså.

– Idag kan vi ha kul ihop, jag och Lolan, och jag kan glädjas åt alla nya saker hon lär sig. Och jag ser verkligen fram emot alla nya saker hon kommer att lära sig. Jag har nog även accepterat det faktum att Lolan har en stark vilja och visar vad hon vill och inte vill, det kräver väldigt mycket anpassning men det går att ha ett socialt liv ändå. När man kommer till den punkten så blir allt enklare och man får ut så mycket mer av vardagen. Likaså har det hjälpt mig att sluta jämföra. Slutar man med det och jobbar med det man har så blir allt verkligen så mycket enklare.

Mer mamaläsning: Ellinor lämnades efter förlossningen: ”Han blev ihop med en yngre kollega” 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande