Bea Unenge Cronie med sina trillingar.
Bea Unenge Cronie med sina trillingar. Foto: Privat

Bea, 35: “Trillingar är helt fantastiskt, men man är inte menad för det”

För drygt 2,5 år sedan kom den chockerande nyheten – familjen skulle gå från tre till sex, och sonen Otis skulle få tre syskon. mama har träffat Bea Unenge Cronie för att prata om vardagskaoset och livet som trillingmamma.

Trots att vi möts på ett populärt café mitt i centrala Göteborg, där den högljudda espressomaskinen går i ett, och take away-muggarna delas ut på löpande band på grund av rådande coronakris, kommer en lättad suck när Bea Unenge Cronie, 35, sätter sig vid bordet.

– Här blir perfekt! Vad lugnt det är i dag, säger hon. 

För jämfört med ljudnivån hemma i huset i Västra Frölunda i Göteborg, är det mesta lugnt och skönt. I villan bor förutom Bea och hennes man Ottmar också Otis, 5, och trillingarna Bonnie, Leo och Francis, 1,5. Inom loppet av fyra år gick deras familj från två till sex medlemmar. 

Bea och Ottmar flyttade till Amsterdam år 2012. Ottmar, som arbetar som forskare inom matematik, fick ett jobberbjudande och flyttlasset förde paret många mil från hemmet i Göteborg. Något år senare gifte de sig och kort därefter kom första sonen, Otis. 

– Otis var egentligen inte planerad. Eller, han blev till ganska direkt efter att vi fått ett missfall. Jag var i vecka nio och missfallet var jättejobbigt, inte alls något jag hade räknat med skulle kunna hända. Då hade vi hunnit bli så inställda på barn så vi valde att testa direkt igen, och det blev Otis.

Otis var beräknad till Beas 30-års dag men kom några dagar senare. Vad man inte visste då, vid födseln i Amsterdam, var att han hade en hjärnskada och svår barnepilepsi. 

– Vi började ana att allt inte var som det skulle ganska tidigt. Han följde inte med med blicken och när jag ammade honom kunde han ligga och rycka med armen. Det var ju mitt första barn och jag hade ingen aning om vad som var normalt för spädbarn. 

”Vi började tidigt ana att allt inte var som det skulle med Otis”

Det var först när Bea och Ottmar flyttade hem till Sverige när Otis var 3 månader, som de fick bekräftat att han inte var som de flesta andra nyfödda. Livet tog en vändning och Bea fick tillbringa mycket tid på sjukhuset. 

– Mammaledigheten med Otis var jättemysig, men också påfrestande. Vi var på sjukhuset varje dag för medicinering. 

Hur mår Otis i dag?
– Hans allvarliga barnepilepsi är borta och läkarna har hittat vilken diagnos det är han har så han får den hjälp han behöver. Vi går fortfarande på många läkarbesök, ibland tre i veckan, och behöver vara med honom i det mesta han gör. Man vet att han aldrig kommer att bli helt bra.

– Jag känner så klart en oro för honom och framtiden. Men jag har fått lära mig att leva i stunden när det gäller Otis, det blir för mycket ångest och grubblande annars. 

Bea med trillingarna i magen. Foto: Privat

När paret hade bestämt sig för att försöka med barn nummer två möttes de av ett till missfall, men precis som med Otis blev de gravida direkt igen. Och på ultraljudet fick de en rejäl överraskning…

– Jag gick på ett tidigt ultraljud i vecka åtta för att se om det ens fanns någonting i magen. Min man var hos sina föräldrar med Otis, så jag gick själv. Allt såg bra ut och barnmorskan hittade ett pickande hjärta. Sen hittade hon ett till. Hon sa alltså att det var tvillingar i magen och jag blev så chockad.

”Barnmorskan sa att det var tvillingar i magen och jag blev så chockad”

Hur var det att ta emot det beskedet själv?
– Tvillingar fanns inte på världskartan, vi skulle ju max ha ett barn till! Jag fick direkt höra hur riskfylld en tvillinggraviditet är, att barnen med största sannolikhet kommer att komma tidigt och att jag skulle vara beredd på många läkarbesök och ultraljud. Det var bara fokus på det negativa och jag blev jätteorolig.

Oj, vad tufft! Hur berättade du för Ottmar?
– Han svarade inte i telefonen, fastän jag ringde och ringde. Till sist skickade jag en bild på ultraljudet. Han blev bara jätteglad. Jag gjorde ultraljudet precis före sommarsemestern, så hela ledigheten var vi inställda på att det skulle bli tvillingar. Vi leasade bil och började anpassa livet för att två nya skulle komma, men if we only knew…

Fem veckor senare var det dags för nästa träff med barnmorskan. Eftersom Ottmar ännu inte hade sett tvillingarna i magen lyckades paret tjata till sig ett nytt ultraljud.

– Det syntes verkligen att det var två stycken som låg där och sprattlade, men i slutet av ultraljudet såg jag något mer som rörde sig. Min första tanke var att det var moderkakan eller något som speglade sig, det blev väl någon slags förnekelse. 

Rummet blev helt tyst och det tog inte lång stund innan Bea förstod att det var ytterligare en bebis i magen.

– Jag slog händerna för ögonen och kände bara ”det här händer inte”! Alltså, vem får trillingar? Jo, vi så klart. Vi hade det kämpigt med Otis och var inställda på bara ett barn till, för det är tufft nog. Och helt plötsligt väntade vi tre! 

”Vi hade det kämpigt med Otis. Och helt plötsligt väntade vi tre barn till!”

Hur reagerade alla i er närhet när ni berättade om trillingarna?
– De blev chockade, precis som vi. Alla blev väldigt glada, men det var inte direkt någon som sa ”grattis, vad kul” med en vanlig, glad ton, haha. Även om ingen sa ”åh, stackars er” så var det nog det alla tänkte, inklusive vi.

”Tvillinggraviditeten”, som helt plötsligt blev en trillinggraviditet, går inte att jämföra med när Bea väntade Otis, säger hon. Båda var jobbiga på sitt sätt – med Otis för att det var första gången och de bodde i ett annat land, och med trillingarna för att det var… trillingar. 

– Magen var hela tiden tio veckor större. Bara att vända sig i sängen var ett projekt. Jag kan fortfarande inte förstå hur det är fysiskt möjligt att ha tre barn i magen. Det är verkligen helt sjukt!

Efter 34 veckor var dagen för det planerade snittet äntligen kommen och trillingarna gjorde entré inför en stor publik. Det visade sig att nästan hela avdelningen var inblandade i förlossningen; barnläkare, barnmorskor, narkosläkare och praktikanter. Totalt var 12 av sjukhusets personal där, fyra till varje barn. Ingen ville missa den ovanliga födseln. Den 2 januari 2019 kom Bonnie, Leo och Francis till världen.

– Det var först när jag hörde bebisskriken som det blev verkligt. Tidigare hade jag sett dem som trillingarna, som att de inte fanns på riktigt, men de var ju faktiskt riktiga barn.

Trillingarna föddes med planerat kejsarsnitt och hade varsitt läkarteam runt sig när de kom ut. Foto: Privat

Trillingarna blev direkt överlämnade till barnläkarna i rummet intill, som var avgränsat med en glasruta, och Ottmar följde efter. Allt skedde som på ett löpande band, planerat in i minsta detalj.

– Jag kollade hela tiden mot Ottmar för att se om han såg glad eller ledsen ut. När jag såg att han var glad kunde jag äntligen andas ut och känna att det här verkligen gick bra. Under tiden som de sydde ihop mig fick jag upp Bonnie på bröstet.

”Jag kollade hela tiden mot Ottmar för att se om han såg glad eller ledsen ut”

Precis som tårarna rann på Beas kinder när hon först fick se sin dotter Bonnie, rinner de också nu, när hon berättar om förlossningen och timmarna direkt efter. 

Hur länge fick ni stanna på BB?
– Vi hade fått reda på att man är kvar på sjukhuset så många veckor som de är födda för tidigt, så vi hade räknat med att vara kvar länge. Redan efter sju dagar ville de skicka hem oss och vi bönade verkligen om att få stanna minst en dag till. På sjukhuset var vi skyddade, vi fick hjälp när vi behövde. 

Lite mer än en vecka efter födseln fick familjen komma hem. Där väntade en stolt storebror. 

Hur var första möte med Otis?
– Vi hade ingen aning om vad vi kunde förvänta oss, eftersom vi inte riktigt vet hur mycket Otis förstår. Men han var, och är, så gullig med dem och fick hålla dem alla tre. Men han var nog ganska chockad. Samtidigt vet ju Otis inte skillnaden mellan att få hem ett och tre barn. För honom är ju det här det normala. 

På 40 minuter gick familjen från tre till sex – något som Bea på sin Instagram skämtsamt skriver inte är att rekommendera. Den första tiden med trillingarna gick över förväntan och från det att barnen var tre månader gamla fick familjen hjälp av en au pair, Carla, 27, från Filippinerna. 

– Tanken på au pair växte fram hos oss redan under graviditeten. Vi såg egentligen ingen annan utväg, eftersom vi hade det ganska tufft med Otis, och sen tre barn på det. Vi bokade Carla redan när jag var gravid, men i början visste jag inte riktigt varför vi behövde henne, för allt flöt på så bra. Men ju äldre trillingarna blev, desto jobbigare blev det och nu känner jag att vi aldrig hade klarat det utan henne. Hon var vår räddning.

För storebror Otis är tre småsyskon det normala. Foto: Privat

Att få ihop vardagspusslet med fyra barn, varav tre med blöja, är minst sagt en utmaning. Medan en går åt ett håll, går den andra åt ett annat och den tredje gömmer sig i ett skåp. Under sommaren 2019, när barnen var ett halvår, var det som allra tuffast och Bea jämför att ta sig iväg med trillingarna med en förlossning, man är helt slut och nära på att tappa det, men så fort man är utanför dörren så är allting toppen igen.

– Jag minns specifikt midsommarafton, som ska vara så rolig och mysig, som fruktansvärd. Barnen skrek, var missnöjda och frustrerade. Så var det till och från fram tills att de fyllde 1 år. Jag försökte amma alla tre tills de var ett halvår, så jag ammade en per måltid, men de fick alltid flaska efter. Så det blev amma, pumpa, flaska. Precis när jag var klar med allt så skulle de äta igen. 

”Midsommarafton, som ska vara så rolig och mysig, var fruktansvärd”

Hur kände du då?
– Jag upptäckte många sidor hos mig själv som jag inte har sett innan och jag började fundera på om jag verkligen skulle klara av detta. Tålamodet brast, tröttheten tog över och jag kunde höra mig själv skrika och kasta saker runt mig. Jag var som allergisk mot deras skrik. Så kände jag aldrig när Otis var liten. 

Hur lyckades du ta dig igenom den tuffa perioden?
– Även om det har varit jobbigt och jag har varit nära på att tappa det några gånger, tröstar jag mig alltid med att vi har gjort så gott vi har kunnat. Vi hade inte kunnat göra någonting annorlunda. 

Det blir mycket pusslande med trillingar. Foto: Privat

Vi lämnar caféet och åker hem till huset. Leasingbilen har blivit utbytt mot en minibuss som står parkerad utanför hemmet. Inne är Ottmar själv med barnen, som precis har avslutat ett Facetime-samtal med farmor. På grund av corona har besöken från mor- och farföräldrarna inte blivit lika kontinuerliga som tidigare. 

– Vi brukar alltid försöka att ha någon från närmaste familjen eller vår au pair här som hjälper oss, men under corona har det varit annorlunda. Vi var hemma med trillingarna i en månad eftersom de var förkylda. Det har fått oss att inse att vi klarar oss mer och mer själva. Nu har vi till exempel bestämt oss för att inte ta in en ny au pair, som egentligen var tanken när Carla slutar. Så även om det har varit lite tufft så har det fört med sig bra saker också! 

”Även om det har varit lite tufft så har det fört med sig bra saker också”

Bonnie är först ner för den vita trappan. Hon springer stolt fram till mamma och visar upp sin klänning. Hon är överlycklig.

– Bonnie har alltid varit en storlek mindre än killarna och har fått ärva deras kläder så det här är första gången hon har klänning på sig, haha. 

Sen kommer Ottmar med Francis och Leo under varsin arm och sedan går han upp för att hämta Otis, som vänligt kommer fram och hälsar innan han går vidare till tv:n. Där sitter han lugnt och harmoniskt medan syskonen genast börjar riva bland leksakerna.

– Det är inte så att man spontant går upp allihop på övervåningen, utan vi planerar och det blir ett litet projekt, förklarar Bea. 

Hur är Otis som storebror?
– Han är så gullig! Otis tycker att det är roligt att hjälpa till att mata och sitta med när de leker. Vissa saker vägrar trillingarna att äta när vi matar, men så kommer Otis och då gapar de. Det är nog kul för honom att känna att han hjälper till.

Klockan är strax efter två och det är dags för mellis. Rutinerat sätts trillingarna i varsin stol bredvid varandra och Bea slänger ihop en smoothie snabbare än de flesta hade fått fram mixern. 

– Allt går bättre och bättre hela tiden. Det är lite enklare nu när de klarar mycket själva. Nu för tiden är de oftast glada, men de är alltid extra nöjda när någon annan är här. 

”Nu för tiden är de oftast glada, men de är alltid extra nöjda när någon annan är här”

På några minuter har golvet gått från vitt till blått av smoothiefläckar och att låta barnen äta i bara blöja visar sig ha varit en bra idé. 

– Det kan gå nio outfits på en dag om vi glömmer att ta av kläderna innan de ska äta. Men vi tvättar ändå bara fyra maskiner i veckan, någon tid till att tvätta varje dag finns inte. Förutom när de var magsjuka, då gick maskinen på högvarv. 

Ottmar flikar in från andra sidan köket:
– Man får acceptera att det alltid är stökigt och äckligt hos oss. Jag kämpar fortfarande med att jag inte gillar kladd, men det är helt omöjligt att undvika. Lyx nu för tiden är att gå ut med soporna, åka till affären eller återvinningen, säger han. 

Trippel glädje! Foto: Privat

Hur har relationen mellan er två förändrats sen familjen dubblerades?
– När jag var gravid tyckte Ottmar att vi skulle vara föräldralediga tillsammans i ett år, men jag bara skrattade och sa att det kommer att leda till skilsmässa. Men det gick! Vi var hemma ett år tillsammans, fast Ottmar jobbade en dag i veckan. Då hade jag ofta kompisar på besök, så jag var sällan helt själv med barnen. Det är klart att vi, precis som alla andra, kan behöva lite andrum från varandra. Vår situation är tuff och det tär på relationen, men det har verkligen gått över förväntan bra. 

”Vår situation är tuff och det tär på relationen, men det har verkligen gått över förväntan”

Bea berättar att det har varit viktigt för henne, och för relationen, att inte sluta leva. Återhämtning är A och O för att orka med vardagen. 

– För mig har det varit jätteviktigt att tänka på att göra saker som jag mår bra av. Oavsett om det är att gå en promenad, träna eller att umgås med kompisar. Vi försöker att komma i väg både själva och ihop. Och att alltid ha något att se fram emot. En resa, utflykt, eller en middag.

Som förälder är det många som känner igen sig i att det dåliga samvetet ofta knackar en på axeln. 

– Bara häromdagen kände jag att herregud, vad får de för uppväxt? De får inte den kärleken som ett barn får, men de kunde ju ha haft det värre när man tänker på andra situationer ute i världen. De vet ju ingenting annat än att de har varandra, säger Bea och Ottmar fyller i:

– Man förstår att naturen inte planerar det här. Trillingar är helt fantastiskt, men man är inte menad för det – det är alltid någon som blir lämnad. Till exempel när jag hämtar på förskolan och möts av tre barn som alla vill komma upp i famnen. Redan två är en för mycket, men tre…

Vad är det bästa med att ha fyra barn?
– Kärleken man känner för dem och kärleken man får tillbaka. Jag försöker alltid tänka att allt har en mening. Man brukar rekommendera barn med funktionsvariation att ha många syskon för att det inte ska bli för mycket belastning på ett syskon och att det är väldigt bra att ha många. Så, check på den! Otis fick tre, avslutar Bea. 

Kaffemaskin, gungstol och bärsele är några av prylarna som fått Bea att orka som trillingmamma.

Du kanske också vill läsa detta gripande öde: ”Min pojkvän kördes ihjäl när vi väntade vår dotter”
Eller Fridas fina läsarkrönika om dotterns sjukdom: ”Skulle vi planera 1-årskalas eller begravning?” 

Text: Veronica Henriksson

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + ett hårkit från IDA WARG för 199 kr. Köp nu!