Alla barnhjärtans dag uppmärksammas den 14 februari.
Alla barnhjärtans dag uppmärksammas den 14 februari. Foto: Siri Lind/Privat, Unsplash

Siri, 30: ”Min son var bara 4 dagar när de opererade hans hjärta”

När Siri Linds son August föddes hade inte Siri en aning om att det var något fel på sonens hjärta. Fyra dagar efter förlossningen tvingades hon lämna ifrån sig sin nyfödda bebis för hjärtoperation. För mama berättar hon med egna ord om det tuffa dygnet när hon inte visste om sonen skulle överleva.

”Fyra dagar. Så gammal var vår August när hans bröstkorg skulle öppnas och hans pyttelilla nyfödda hjärta skulle opereras. Det var den 11 september 2019 och allt var som i en dimma. 

August hade fötts med hjärtfelet TGA vilket vi fick reda på först efter förlossningen. Fyra dagar senare skulle alltså vår nyfödde son opereras. Dagen innan operationen informerades vi om vad som skulle ske. Narkosläkaren tog sig tid att berätta om hur nedsövningen skulle gå till, medan kirurgen berättade hur operationen skulle genomföras. 

Det var då jag ställde frågan jag egentligen inte vågade ställa: ”Hur många procents chans är det att det inte går bra?”. 1 på 100, fick vi veta, och kirurgen lovade att de skulle göra allt i sin makt för att operationen skulle få ett lyckligt slut, även om han poängterade att det inte fanns några garantier. Jag tyckte att det var skönt att han var realistisk. Jag ville höra den. Sanningen. Men den där procenten följde mig under hela operationsdagen. En på hundra är bra odds. Men tänk om vår August var den där procenten? 

På vår medlemssajt Vi föräldrar finns även denna artikel: Därför undersöks din bebis på BB 

Klockan åtta på morgonen lämnade vi vår bebis till narkosläkarna. Vi stod i hissen och de pratade om vilken liten skatt han var, försäkrade att de skulle ta väl hand om honom. All personal kändes som änglar som gjorde allt de kunde för att rädda hjärtebarnet och underlätta för oss föräldrar. 

Hur känns det att lämna ifrån sig sin nyföda bebis för hjärtoperation? Siri berättar Foto: Unsplash

Jag och min sambo Kristoffer gick till sjukhusets café och satte oss på samma platser som vi valt de senaste dagarna då vi fikat där. Det var skönt att skapa någon slags rutin i allt kaos. Jag tänkte att jag skulle koppla bort ett par timmar, operationen skulle inte starta förrän klockan tio. Det betydde att han fortfarande var vid liv, han kunde inte vara död just nu. Den tanken gick jag med hela den förmiddagen – ”bara han inte är död när de ringer”. Jag råkade titta på telefonen just när klockan slog tio. Fan också, nu var det dags. Jag ville inte tänka på det. När Kristoffers telefon ringde hoppade jag säkert en meter. ”Vem är det, vem är det?!” skrek jag. Men det var bara en kompis. Ringer de för tidigt är det för att det gått dåligt, tänkte jag. Men de får inte heller ringa för sent…

”Om de inte ringer nu betyder det att det inte har gått bra”

Personalen hade uppmanat oss att sysselsätta oss under operationen så vi åkte till ett köpcentrum. Det kändes absurt att gå runt där och försöka äta, prata och handla som om inget hänt. Hela livet stod ju på spel! Vi handlade snabbt och jag bröt ihop när jag såg alla gulliga barnkläder. Hur kunde jag ha tagit allt för givet tidigare? 

När vi kom tillbaka till Ronald McDonald hotel, där vi hade fått ett rum, hade de fortfarande inte ringt. Om de inte ringer nu betyder det att det inte har gått bra, tänkte jag. Det hann bara gå två minuter, så ringde telefonen. Jag svarade, alldeles skräckslagen. ”Hej?”

”Hej, det är kirurgen på Östra sjukhuset. Jag ringer för att berätta att operationen har gått bra och att ni får träffa August på barnintensiven om några timmar”. 

Jag la på, tittade på Kristoffer och skrek ”Han lever! Han lever! Han lever!”. Vi kastade oss i varandras armar och storgrät. Vi liksom grät så att vi nästan skrek och höll varandra det hårdaste vi kunde. Nu skulle vår Isak, som just blivit storebror, äntligen få träffa lillbrorsan. De skulle få mötas och de skulle få ha varandra genom livet.

En nyopererad August i mamma Siris famn. Han var bara fyra dagar när han opererades för sitt hjärtfel. Foto: Siri Lind/Privat

Där och då bestämde vi att vi alltid ska fira August – vårt hjärtebarn – på alla hjärtans dag. Vi kommer att fira med tårta och godsaker. Prata om det som har varit. Isak ska få bearbeta sina känslor om varför vi plötsligt försvann och i framtiden kommer det vara ett bra tillfälle för August att prata om varför han har ett långt ärr över bröstet. Den 14 februari är helt enkelt en dag för oss som familj att minnas de där dygnen – och ett tillfälle att få glädjas över alla de dagar vi nu får tillsammans.”

Text av: Siri Lind 

Idag är August en frisk liten kille på 5 månader. Foto: Siri Lind /Privat
Storebror Isak kommer kunna berätta för August varför han har ett ärr på bröstet. Foto: Siri Lind/Privat


”Hela familjen drabbas när ett barn föds med hjärtfel”  

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + ett hårkit från IDA WARG för 199 kr. Köp nu!