Sauda bars blödandes och med värkar i 17 timmar till sjukhuset. Barnet hann inte räddas utan dog i magen,
Sauda bars blödandes och med värkar i 17 timmar till sjukhuset. Barnet hann inte räddas utan dog i magen,

Att föda med livet som insats - så ser verkligheten ut i Tanzania

Mardrömmen, att i fullt värkarbete bli buren på bår – i 17 timmar, den är verklighet i fattigaste Tanzania. Följ med mamas chefredaktör Rebecka Edgren Aldén på resa med Unicef.

Lilla Janet är bara 10 dagar. Hon vilar i knät på sin mamma Jasmina Wisa, 25. Jasmina har gått med Janet på ryggen i en och en halv timme för att komma till barnmorskemottagningen i bergen. Hon hoppas få vaccinera dottern mot tuberkulos. Men det ser inte hoppfullt ut. Varje vaccinationskur räcker till flera barn, och går inte att spara när man väl öppnat förpackningen. Jasmina får höra att hon ska vänta, kanske dyker det upp fler mammor med bebisar. Kommer det tillräckligt många i dag kan det bli av. Annars får hon komma tillbaka en annan dag.

Jasmina ser trött ut. Jag frågar henne hur hon mår. Hon berättar att hon inte får sova på nätterna. Det har inte blivit mycket vila sedan förlossningen. Hon kom hit gående, med värkar för en dryg vecka sedan, med hjälp av sin mamma. Förlossningen var svår och hon förlorade mycket blod. Ändå var hon tvungen att gå hem igen 12 timmar efter att bebisen var född. Nu är hon tillbaka ute på fälten, med Janet på ryggen.– Jag har fortfarande ont därnere. Om det inte var för min mamma som hjälper mig med bebisen och mitt andra barn, skulle jag inte klara mig, säger hon.

Barnmorskemottagningen ligger på en höjd i Iringa, ett av Tanzanias fattigaste områden. Det finns inga andra hus i närheten. Marken är torr och röd. Träden få och de ger inte mycket skugga från den heta solen.Här bor och arbetar sedan många år barnmorskan och trebarnsmamman Tulalemwa Kaduma, 48. På dagarna får hon ibland hjälp av assistenter, men större delen av dygnet är hon här alldeles ensam. Hon är ansvarig för alla gravida och nyförlösta mammor i området och har ständig jour. Patienterna kan komma vilken tid på dygnet som helst. 

För några månader sedan, mitt i natten, knackade det på hennes dörr. En man och hans gravida fru stod utanför. Kvinnan hade fruktansvärda smärtor. Tulalemwa, som har många års erfarenhet, förstod snart atthennes instrument och kunskap inte skulle räcka till. Det finns ingen mobiltäckning kring mottagningen så hon tvingade ut mannen i den mörka natten för att ta sig till den höjd en bit därifrån där det går att ringa.

Det finns ett sjukhus tio mil bort, och en ambulans som kan köra dit. Trots att mannen skyndade sig så mycket han kunde, var han borta länge. Tulalemwa försökte hjälpa kvinnan så gott det gick. Kvinnan skrek och hade väldigt ont. 

Tulalemwa är en allvarlig kvinna, liten till växten. Hon visar inte mycket känslor när hon berättar. Men nu darrar hon till.

 

– Jag kunde inte rädda henne. Hon dog i mina armar, innan mannen hann tillbaka.

Under de 19 år hon arbetat på mottagningen har hon aldrig förlorat en mamma förrän nu och det märks att hon är tagen av det hon varit med om.

Vi får prata med en annan kvinna som var nära att bli barnmorskans andra förlorade mamma. Sauda Kufakunoga är 37 år och har en pojke och en flicka, 12 och 7 år, hemma. 

För några månader sedan kom hon till mottagningen höggravid med värkar. Hon blödde mycket och Tulalemwas assistent fick ringa efter hennes man och hans vänner. De kom dit efter ett tag, kraftigt berusade för de befann sig på en fest, trots att klockan bara var tio på förmiddagen. Sauda suckar och himlar med ögonen.

 

– Ja, de är ofta på fest och berusade ...

Det gick inte att få tag på någon ambulans eller bil, så männen fick bära Sauda till hälsocentret 19 kilometer bort. 

Jag försöker föreställa mig det jag hör, att med svåra värkar bli buren av ett gäng berusade män, 19 kilometer ... Det går inte. Kvinnan mittemot mig ser stark ut och ler mycket. – Jag hade fruktansvärt ont och skrek nästan hela tiden. Men när vi kom fram sa de att de inte kunde hjälpa mig, utan att vi måste ta oss till distriktssjukhuset. De fick fortsätta bära mig, berättar hon.

Sjukhuset ligger ytterligare åtta mil bort.– Jag minns inte mycket av det. Jag tror jag tappade medvetandet där någonstans på vägen.

Hon minns inte hur de till sist fick tag på en bil så att de kunde åka sista biten. Klockan var tre på natten när de kom fram, 17 timmar efter att hon kommit till mottagningen i bergen. Då hade barnet i magen hunnit dö och sjukhuspersonalen var tvungna att operera Sauda direkt. – På morgonen när jag vaknade fick jag reda på att bebisen var död, och att jag skulle vara glad att jag levde. 

Hon fick stanna på sjukhuset en vecka, sedan tog hon den lokala bussen hem. De sista två timmarna fick hon gå. – Jag hade mycket ont. Bebisen som var alldeles fullgången och fin fick jag begrava utan namn utanför sjukhuset. Jag fick en vecka på mig att sörja. Sen började vardagen igen. Vi hade ju skulder till sjukhuset och till föraren av bilen som körde oss dit. Vi hade inte tid att sörja mer.

Jag frågar vad de andra barnen sa när hon kom hem.– De grät och var rädda. Både jag, min man, min mamma och min mans syster var med mig på sjukhuset. Barnen bodde hos grannar under tiden och visste ju inte hur det skulle gå. – Men nu känns det bättre. Barnen är gladare och går i skolan. Och även om jag fortfarande har ont, för jag fick en infektion i operationssåret, så känns allt mycket lättare nu. Jag har fått hjälp av min mamma hela tiden. – Även om jag sörjer barnet jag förlorade, är jag glad för de barn jag har och glad att de inte förlorade sin mamma. Jag har fått en p-spruta i armen nu så det blir inga fler barn. 

Janet får äntligen sin vaccination, mycket för att vi och Unicef är på plats. – Fotografen behöver ta bilder, förklarar en av de kommunala politikerna som är med oss på mottagningen. 

Jasmina ser lite gladare ut. Och fotografen får sina bilder innan vi tar farväl och åker därifrån. 

Efter att ha besökt hälsocentret två mil därifrån hamnar vi mitt inne i staden hos de styrande. Vi bjuds på kaffe och Unicef-personalen berättar vad vi sett och hört under dagen. De påpekar problemet med att mottagningen i bergen saknar mobiltäckning. Mammor och barn skulle hinna räddas om det bara gick att ringa därifrån. Och varför finns bara en ambulans på ett sådant stort område som Iringa? De slitna vägarna är också något man borde göra något åt. Det går inte att köra fort med en ambulans på de vägarna. Och så berättar de om barnmorskan Tulalemwa som gör ett så fantastiskt jobb, dygnet runt, med att hjälpa födande kvinnor och deras barn. När jag hör det får jag tårar i ögonen. Jag tänker att de därinne i rummet måste förstå hur otroligt viktig hon är och att hon behöver all uppmuntran och stöd hon kan få. 

Politikerna lyssnar, nickar, antecknar och lovar att de ska försöka få till vissa viktiga förändringar. Unicef lovar i sin tur att hjälpa till. När vi sent på kvällen kommer till vårt hotellrum, så tänker jag på Tulalemwa, Sauda, Jasmina och alla de andra kvinnorna jag har mött under dagen. På de villkor de lever sina mammaliv. Så långt från det liv vi har här hemma i Sverige. Och så tänker jag på Unicef, hur otroligt viktigt det är att Unicef finns på plats och kan hjälpa och påverka. Vilket enormt arbete de gör, varje dag, över hela världen. Det lilla vi kan göra, är att se till att stödja så att Unicef kan fortsätta göra det de gör.

Artikeln har varit publicerad i mama nr 5, 2014.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Köp 5 nr av mama - få lyxigt kit från Estelle & Thild. Läs mer