Arlene, 29: "Världens bästa mamma" är en fantasifigur som inte existerar
Författaren bakom boken "Det heliga jävla moderskapet", tvåbarnsmamman Arlene Stridh, skriver om hur viktigt det är att acceptera sig själv som mamma.
Under min första graviditet sökte jag mig till forum och Facebookgrupper, men kunde inte knyta nya vänskapsband endast baserat på faktumet att vi hade blivit befruktade samtidigt. Jag hade ingen självklar plats i den gemenskap jag så naivt trodde skulle komma automatiskt med gravidmagen. Varför passade inte jag in i mammavärlden?
Jag var den första i min bekantskapskrets att bli gravid och kände mig snabbt ensam om att våga uttala mig om det som var mindre skimrande och vackert med graviditeten och även när bebisen hade kommit. Varken i forum, i Facebookgrupper eller på Öppna förskolan blev jag accepterad och fick hjälpsamma råd eller den stöttning jag efterfrågade. Jag började undra om det var något fel på mig som överhuvudtaget behövde bekräftelse? Alla andra verkade ju så avslappnade och säkra i sin nya roll som mamma.
"Varför var jag så besvärlig som inte bara kunde finna mig i den stereotypa bilden av en lycklig nybliven mamma och hemmafru?"
Trots att bebisen både var planerad och högt älskad passade det liksom inte mig att reduceras från individ till att "bara" vara någons mamma. Spädbarnstiden gav inget utrymme för en liten paus i mammaskapet, plats att få lov att vara mig själv OCKSÅ.
Jag ville gärna hitta fler som kände som jag, men det verkade som att ingen annan gjorde det. "Alla" tycktes ha rättat sig i ledet och älskade allt som hörde mammalivet till – från maratonamning till att hålla stenkoll på utvecklingsfaser samtidigt som de verkade ha energi till att tvätta, städa och laga mat. Varför var jag så besvärlig som inte bara kunde finna mig i den stereotypa bilden av en lycklig nybliven mamma och hemmafru?
En annan sak som stod i vägen för lyckan var alla normer och krav som ställdes på mig men inte på pappan, till exempel att det förväntades att jag var den som skulle kunna allt från början eller att det förutsattes att jag skulle vara föräldraledig längst av oss två. Kan ni förstå skammen jag kände över att inte älska att vara i samma rum som min bebis nästan 24 timmar om dygnet?
"Jag kände mig misslyckad som inte bara kunde njuta av bebistiden och vara lite lycklig"
Prestationshetsen kom från alla håll och ökade ju fler lyckliga (och till synes utvilade) spädbarnsföräldrar jag träffade, ju fler bilder på städade hem och härliga statusuppdateringar jag såg om hur fantastiskt allting var.
Enligt mig själv var jag en dålig mamma för att jag inte hade orken att sträva efter att vara “världens bästa mamma” och allt detta tillsammans gjorde att jag kände mig som ett undantag i den där ”universella sanningen" att allt från omsorg till uppfostran kommer instinktivt för oss kvinnor. Jag kände mig misslyckad som inte bara kunde ta allting med en klackspark, njuuuta av bebistiden och bara vara lite jävla lycklig över att jag hade fått ett barn.
Tack vare att en annan mamma vågade skriva att hon tröttnat på kraven och den oönskade rollen som "bebischef" hittade jag till slut likasinnade. Idag, 3 år och ett syskon senare, är jag mycket mer bekväm i mitt föräldraskap och i rollen som mamma.
"Om vi släpper in andra i vår verklighet kommer färre nyblivna mammor känna sig ensamma"
Nu vet jag att jag inte är ensam om uteblivet gravidglow eller känslan av att gå under av sömnbrist och att det där med att sova när bebisen sover inte är ett alternativ för alla. Jag vet också att det finns fler som inte älskar alla aspekter av föräldraskapet lika mycket, men att de sällan finns att hitta i de vanliga mammagrupperna på Facebook. Något jag definitivt vet är att de inte hatar sina barn eller på något sätt är dåliga mammor. De vågar stå för att de är mänskliga.
Jag är övertygad om att när vi mammor vågar prata om det som är jobbigt utan att ursäkta oss och förminska våra känslor, peppar vi andra att göra likadant. Om vi släpper in andra i vår verklighet bakom den perfekta instagrambilden kommer färre gravida och nyblivna mammor känna sig ensamma när det känns svårt. "Världens bästa mamma" har jag förstått bara är en fantasifigur som inte existerar, ett ideal som aldrig går att uppnå.
Jag är ingen dålig mamma för att jag har känt allt jag skrivit här. Jag är mänsklig. Jag är världens okejaste morsa.
Läs mer av Arlene på hennes blogg.
