André Myhrer: "Jag hoppas min dotter inte väljer att bli skidåkare"

André Myhrers, 30, vanliga arbetsplats, eller, arbetsplatser, är av de underskönare slagen, alltså på diverse alptoppar runt om i världen. ”Fast det kan vara dåligt väder ibland”, konstaterar utförsåkaren med sin lite dröjande sammetsröst.

Men det är inte heller helt fel att bo på Stockholms mest mondänt placerade (som en padda rakt på Stureplan) hotell med balkong och utsikt mot Humlegården. André mellanlandar här med sin lilla familj – fästmön Madelene Tollin, 30, och bebisdottern Tove, nu drygt ett halvår gammal, söt och outsinligt glad som ett sockergurgel – efter tio dagars träningsläger i vykortsvackra schweiziska Saas-Fee. Annars har paret från hälsingländska Bergsjö numera bas i Monaco i den övriga svenskkolonin av framgångsrika idrottare – för Andrés del så klart av ekonomiska skäl, men även praktiska, för närheten till tränings- och tävlingsbackarna.

Han är Sveriges under senare år mest framgångsrike alpinist med ett OS-brons i baken (2010), totalseger i slalomvärldscupen (2011/2012) och VM-silver i parallellslalom (2013). Men det är bara stavsteg på vägen för André Myhrer. I år ska han ta guld i OS i ryska Sotji, det bara är så. En mycket metodisk man – koncentrerad, ödmjuk och stilig som edelweiss.

– Jag har alltid varit väldigt målmedveten med det jag gjort, säger han.

– Redan i högstadiet sa jag att jag ska gå på skidgymnasium och sedan ska jag bli bäst i världen. Jag hade min plan och den har jag följt. Jag tror att det är viktigt att sätta upp mål som man ska uppnå, just för att få en mer fokuserad träning mot det man ska göra.

Till och med Tove kom så det passade in i Internationella skidförbundets kalender, hade ni planerat även det?

– Vi försökte naturligtvis tänka: ”När är tidigast möjligt?” så att säga. Man har ingen aning om hur det blir, men det slog väl ut. Hon kom tolv dagar tidigare också, så då fick jag nästan två veckor extra.

Hade ni längtat efter barn?

– Mer och mer, tror jag. Vi fyllde 30 båda två och ville nog inte bli för gamla innan vi fick barn. Jag tror att det kan vara smart att passa på också när jag är mitt uppe i karriären. Det känns som om det var bra läge, både i livet och för min och Maddes del.

Hur länge har ni varit ihop?

– Madde och jag har varit tillsammans i evigheter, tror det blir 14 år, så att…

Aha, ni är high school sweethearts!

– Ja, vi blev tillsammans där i slutet av högstadiet och har hängt ihop sedan dess. Vi har på något sätt ganska liknande värderingar i allt, så det har funkat väldigt bra. Hon har varit med från början också, och är väldigt förstående när det gäller det jag håller på med. Förstår att jag måste vara borta, jag har många resdagar. Men det blir väldigt kul nu att kunna ha med både henne och Tove. Vanligtvis ses vi inte så jättemycket, om man jämför med ett vanligt par.

Kanske är det därför som det har hållit så länge?

– Absolut.

Åker hon också?

– Nä.

Inget alls?

– Hon är ingen skidåkare.

Men nu ska de alltså haka på dig på tävlingarna?

– Ja, det har så klart varit tufft att vara borta från Madde, men nu blir det betydligt jobbigare att vara borta från Tove. Vi ska försöka så att de följer med så mycket det går och göra en bra plan. Nu var det första gången jag var borta riktigt länge från Tove, tio dagar, och jag fick abstinens med en gång.

Hur var hon mot dig när du kom hem igen?

– Hon verkade känna igen mig och skrattade och var glad, så det var skönt det, i alla fall. Jag känner att jag vill vara delaktig i Toves uppväxt på alla plan jag kan. Det är klart att det kommer att komma perioder där jag inte kan vara där på samma sätt, men det var ju optimalt nu att få henne så tidigt på året.

Var du med på förlossningen?

– I och med att det blev tolv dagar tidigt så var jag på läger i Trysil i Norge och åkte skidor, och vi skulle köra sista svängen och testa massa grejer. Hade kört upp servicekillar och både pjäxor och skidor från Europa, skulle köra fem dagar, och på tredje dagen på kvällen fick jag ett sms av Madde: ”Nu tror jag vattnet har gått, så nu ska du nog packa väskorna.” Jag satt på middagen där och blev ganska chockad, det var lite oförberett kändes det som. Jag hade nog sett framför mig att jag skulle vara klar där i Trysil och sedan skulle vi kanske gå över några veckor, för det kändes så. Men man har förstått att det finns inga garantier.

Tove tyckte något annat.

– Ja (skratt). Hon var klar. Så det var bara att kasta sig i bilen och åka till Bergsjö då, där Madde var. Sedan hände det väldigt snabbt.

Men du hann fram?

– Ja, absolut, jag kom hem runt ett på natten där, klockan sex åkte vi in och klockan kvart i tio var hon ute. Tolv timmar efter det där sms:et så var det bara… man var i ett litet chocktillstånd, kanske.

Vad fick Madde för bedövning – vi på mama vill alltid grotta ned oss i de detaljerna?

– Jag förstår. Jag tror hon var lite oklar med hur hon ville göra innan, men hon tog sådana här kvaddlar, tror jag de hette.

Sterila kvaddlar! Det som gör så ont!

– Hon ville inte ha det innan, men hon tog det ändå.

Tuff tjej.

– Jag är så fruktansvärt imponerad av henne. Barnmorskan var också ganska imponerad faktiskt, hon tyckte att hon gjorde bra ifrån sig.

Byter du blöjor?

– Ja, jag bytte första blöjan också. Jag var väl lite bekymrad över det, men det gick väldigt bra, utan problem. Jag försöker byta så mycket blöjor jag kan, men det är klart, det blir mycket skidträning. Madde drar ett tyngre lass, så är det ju.

Men det har ni pratat om?

– Vi har varit väldigt klara med det, ska vi få ihop det måste vi lägga upp det så här. Så att vi har full koll på läget där, och det är kanske också viktigt att man har det innan.

Hur har Toves ankomst förändrat er relation?

– Jag har älskat Madde liksom hela livet, känns det som, och så kommer det en liten knodd som man nästan har ännu mer kärlek till. Jag tror att det påverkar både Madde och mig i vår relation så att det blir ännu bättre där, just för att man blir så pass påverkad av ett sådant här underverk. Det trodde jag nog inte innan, men när hon väl kom ut har det bara blivit mer och mer ju äldre hon har blivit. Och nu börjar man få lite reaktioner från henne. Jag tycker det är så ofantligt kul med Tove, bara man kollar på henne så lyser man upp. Man blir löjligt kär och lite smålöjlig själv.

Du menar pratar bebisspråk?

– Ja, man kommer på sig själv ibland… ”Vad gör jag nu?” Men man gör det hela tiden ändå.

Hur var första tiden hemma?

– Det var en lite tyngre period första månaden, och mindre sömn, när man är van att sova så pass mycket när man tränar så hårt. Det var en liten chock, tror jag, både för Madde och mig och… återigen fick Madde ta det större lasset med matning.

Enklare för henne så länge hon ammar.

– Man får nästan lite dåligt samvete när man inte kan, men det är ingen mening att vara uppe själv. Nu sover hon jättebra och har kommit in i ett jättefint mönster.

Tove växer upp på hotell sitt första år!

– Ja, det är väl just det här med att hitta rutiner och samma och trygghet, det är väl det man är lite orolig för.

Men du och Madde verkar trygga i er själva.

– Jag tror det, och det är det som talar för att det ska kunna funka. Att försöka ha med sig samma grejer och skapa någon miljö så att hon känner igen sig i alla fall. Men det är ett litet orosmoment. Vi får försöka ge henne väldigt mycket kärlek, så det blir bra ändå.

Hur är livet i Monaco då, hänger ni där med alla andra idrottssvenskar?

– Vi är fem alpinkillar som bor där, Monaco är inte så stort, så det är egentligen bara att gå utanför dörren så är någon där, känns det som ibland. Det blir lite omställning för Madde, hon får försöka hitta någon form av umgängeskrets. Det är viktigt att hon känner att hon har vänner runt omkring sig. Sedan blir det mycket på resande fot för oss hela vintern nu då. Men jag tror att de nog får stanna hemma under OS.

När du åkte för din bronsmedalj i senaste OS i Vancouver satt hela familjen hemma i Bergsjö och tjoade, men Madelene ville vara i fred och tittade ensam hemma i lägenheten.

– Hon kollar bort eller går ut i ett annat rum. Det är kul att hon lever sig in så mycket. Jag tror att hon är mer nervös än vad jag är.

För att du är så fokuserad?

– Man är så fokuserad på uppgiften på något sätt, men jag har kört två OS nu (André missade medalj med tre hundradelar i Turin-OS 2006, ”Det var ju jävligt surt”), och man känner absolut att det inte bara är en vanlig världscup man kör, utan det är lite annat.

Det är mäktigt, alltså.

– Ja, det är det. Och just det här att det är så få chanser man får också, det är en lång väg för några sekunders åkning.

Varför är det så viktigt att vinna?

– Jag tror jag har lugnat ned mig med det där på senare år, om man tänker på alla saker som inte hör till skidåkning i alla fall, för där är jag fortfarande på samma sätt. Men jag behöver inte längre vinna i kortspel på kvällen.

Är det bra om Tove blir en vinnarskalle som du?

– På något sätt får man väldigt mycket genom idrotten, men det har ändå varit mycket slit, jag vet inte om jag vill att hon ska behöva genomgå det. Vi får väl se vad hon tycker är roligt, och jag kommer ju att inte styra henne på något sätt.

Svårt att stoppa om man har en passion.

– Javisst, då är det ju så. Jag hoppas bara hon inte väljer skidåkning, så jag slipper vara i skidbacken här framöver. Jag har tillbringat mina timmar på glaciärer och i skidbackar.

Du har själv en annan passion, rockmusik, och spelar gitarr och sjunger med bandet Segertåget (vars ”Kommer hem med metall” från 2010 passade extra bra till Myhrers OS-medalj). Är det skönt att ånga av sig på något långt från sport?

– Det är just att ha något som kan koppla bort fokusen från det här. Det är ju en press ändå, både utifrån och från sig själv. Så just det har varit nyttigt för mig, att få den där distansen till det hela. Det är samma med Tove också nu, det blir ett annat fokus och man inser kanske att det finns viktigare saker i livet än skidåkningen. Jag är ganska övertygad om att det i förlängningen även kan vara väldigt positivt för skidåkningen.

Vad är svårast med att vara pappa?

– I och med att jag är så målmedveten vill jag inte misslyckas på något sätt i papparollen.

Du ska vara perfekt där också?

– Ja, just att man inte gör något fel. Helt plötsligt ska man bara slängas in i det här och veta hur man gör, och det kan jag tycka känns lite skrämmande. Men jag har mycket bra hjälp i Madde, som är väldigt duktig. På något sätt tog hon bara tag i situationen kändes det som, och visste hur man skulle göra. Men ni mammor har väl det inbyggt kanske.

Men har du gjort fel någon gång?

– Nej, det tror jag inte.

Av: Anna Björkman