Hemma hos illustratören Sarah Sheppard

Barnboksillustratören och trebarnsmamman Sarah Sheppard, 40, har tillfredsställt en hel generation dinosauriediggare. I familjens radhus samsas design, vetenskap och kärleken till Rosseau.

Sarah Sheppard

Ålder: 40.

Gör:
Illustratör, författare och grafisk formgivare.

Familj: Maken Jonas Lundin, industridesigner och scenograf, Lee, 9, Ossian, 8, Simon, 3.

Bor: I ett 1950-talsradhus mellan Bagarmossen och Skarpnäck i Stockholm.

En fempoängskurs på universitetet och sedan var det kört. Grafiska formgivaren, illustratören, författaren och trebarnsmamman Sarah Sheppard, 40, fann sig själv totalt insnöad på dinosaurier, enligt henne själv ”det smaskigaste som evolutionen har att erbjuda”.

Nu, fem år senare, är hon känd som en urtjusig urdjursmorsa som uppfann ”Köttgänget”, ”Långhalsgänget” och ”Bladgänget”. För er som inte läst Sarah Sheppards barnfaktabok, Augustpris-nominerade ”Det var en gång… massor av dinosaurier”, så handlar det om Sarahs logiska indelning av olika dinosaurietyper. Namn som blivit naturliga för en hel generation små dinosauriediggare.
– Jag höll på att bli tokig efter kursen, jag behövde kanalisera min nyvunna kunskap. Jag hade aldrig skrivit en bok och inte ritat en bild på riktigt. Ändå så sa de ja på förlaget när jag kom med mitt synopsis. De visste väl att barn är intresserade av dinosaurier, säger Sarah blygsamt.

Man kan ana hennes intresse när man hälsar på i hennes radhus mellan Bagarmossen och Skarpnäck utanför Stockholm. Där finns ormbunkar (en växt som hängt med sedan dinosaurietiden), fossiler, flera olika jordglobar och massor av dinosaurier. I plast, alltså. I övrigt är huset mycket 2000-talspräglat.
– Men titta – soffan är jordfärgad och lampan som en stjärnhimmel.
Geologiskt, säger Sarah och pekar i vardagsrummet.

Hon visar runt. Det är skitsnyggt, barnvänligt och hemtrevligt. 114 genomtänkta kvadratmetrar med massvis av barnteckningar, leksaker och böcker, en stjärnkikare och ett fint akvarium. Hon påpekar att hon har städat jättemycket innan vi, fotografen och jag, kom.
– Vi har till och med tvättat en vägg. Här bredvid köksbordet har det varit en gigantisk fläck av sylt, ketchup, kritor och gud vet vad i flera år och vi har inte fått tummen ur och målat över den förrän nu.
– Att städa när man har barn hemma är meningslöst, som att skotta samtidigt som det snöar, konstaterar hon.

Det q-märkta radhuset är omsusad 1950-talsarkitektur av paret Léonie och Charles-Edouard Geisendorf. Området är en trädtoppig idyll och huset ligger i det som i området kallas gräddhyllan. Allt är vackert – men Sarah är skönt krass.
– Här brukar jag stå och tjata, säger hon och placerar sig i husets knutpunkt: en solig fläck mittmellan vardagsrum, kök och hall, precis nedanför trappan till övervåningen.
– ”Kom hit och ät, klä på er, skynda er, plocka undan, var tysta.”

Att hon läste just kursen Dinosaurier, 5 poäng, på universitetet var en slump.
– En kompis till mig tyckte att vi skulle gå någon kvällskurs på universitetet, jag var småbarnsmamma och som vanligt stressad och velig och vi var sent ute, säger Sarah.
– Dinosauriekursen var helt enkelt en av dem vi kunde få plats på. Men det visade sig vara hur kul som helst, jag blev helt besatt.

I och för sig, kommer det fram lite senare, så har hon alltid varit intresserad av ”kontinentalplattor och sådant där”. Att hon blev biten där och då på Institutionen för geologiska vetenskaper är kanske ändå inte helt konstigt. Hon är delvis uppvuxen i Atlanta, Georgia, USA, där hon och familjen med jämna mellanrum fick springa ner i källaren för att skydda sig mot kraftfulla tornados.
– Pappa gillade att förklara sådant där och jag lyssnade intresserad. Jag minns det så väl. Vi kunde sitta och kolla på tv och se att det kom stormvarningar, sedan slogs elen ut och vi hade ingen kontakt med omvärlden utan fick titta ut och tyda väderutvecklingen via träden. Blåste de i sidled var det okej, men om grenarna stod rakt upp av vinden så var det bara att springa ner i källaren.

– Allt som har med jordklotet och evolutionshistorien att göra är intressant, men dinosaurierna har dominerat så länge. Människan har funnits i fjuttiga 200 000 år, dinosaurier i 165 miljoner.

Sarah tar fram en av sina böcker och visar tidslinjen som illustrerar det. I somras var hon på polarexpedition, lämnade barnen och ormbunkarna i tio dagar och drog till Arktis, jordklotets topp, med polarskeppet Origo och äventyrerskan och glaciärexperten Vera Simonsson som expeditionsledare.
– Jag åkte ifrån barnen med mycket gott samvete. Att jag är borta är inget de kommer att komma ihåg, men att deras morsa varit på polarexpedition kommer de att ha med sig hela livet. Min mamma jobbade på Byggforskningsrådet, reste mycket och kom hem med bilder och berättade för mig. Jag levde med i hennes äventyr. Det känns som att jag har varit i Afrika, fast jag inte har det.

Besöket var hennes andra på Arktis. Hon vill dit igen.
– När jag är där kan jag få närmast filosofiska upplevelser av att människan är så liten. Det är befriande tycker jag. Syltfläckar på väggen blir väldigt små. Sedan är det otroligt kul att kika på packisar och sådant. Och kanske blir det en bok så småningom?

Från Arktis till övervåningen. Där finns tre sovrum. De största killarna delar, den yngste har ett eget – som han ytterst sällan besöker. Väggarna pryds av likadana affischer som Sarah själv hade i sitt rum när hon var liten.
– Jag har hängt upp det som jag minns att jag låg och kollade på som barn: en världskarta och två bilder av den franske konstnären Henri Rosseau. En affisch med volleybollspelare i en fransk park och en med en infödingskvinna och en orm i en djungel. Det hela känns lite som ett slags psykologiskt experiment, säger hon klurigt.

I övrigt pratar hon inte gärna inredning.
– Det är inte det att jag står över inredningshysterin, men när folk pratar inredning får jag en blandning av dåligt samvete och stress och blir på dåligt humör. Visst är det är fint när det är fint. Men det är så trist att prata om. Tack och lov verkar den värsta hysterin ha lagt sig, eller så är det bara vi som blivit äldre. Förr när vi gick på fest pratades det bara om kök, kakel och hur folk hade gjort med sina trägolv. Jag blev så deprimerad att jag slutade gå på fest. Är inte livet större än så? Det måste finnas annat att prata om. Jag gillar också att ha fint, men det får inte ta över livet.

Men det finns ett rum som hon drömt om att återskapa sedan hon var liten. Ett rum som finns på en bild i en av barnbokförfattaren Jan Lööfs böcker. Ett litet källarrum med ett skrivbord, ett mikroskop, ett akvarium, en radio och en snubbe som sitter och jobbar i ljusskenet från skrivbordslampan.
– Det är det mysigaste rummet jag vet. Bilden av total harmoni. Så vill jag ha det, dit strävar jag. Barnböcker kan påverka ens liv väldigt mycket. Precis som konst.

Henri Rosseau är den konstnär som betytt mest för Sarah, tack vare de där planscherna i hennes barnrum.
– Rosseau bodde i Frankrike och reste aldrig därifrån, men ändå målade han djungler hela tiden. Han var tulltjänsteman, autodidakt och blev erkänd först efter sin död. Han ritar platt och är värdelös på perspektiv, men hans målningar känns lika mystiska som overkliga på ett bra sätt. Jag har hans bilder runt min dator som en evig inspiration. Han är bäst, säger Sarah.

Sarahs man Jonas Lundin är industridesigner och scenograf och de träffades på jobbet. I dag är de egna företagare båda två, men delar fortfarande lokal.
– Vi kan gå till jobbet tillsammans och på eftermiddagen kan vi skrika ”Kan du hämta på dagis” till varandra lite beroende på.

Det bästa Sarah och hennes gäng vet är att vara hemma i radhuset. Att hänga, läsa böcker och kolla på trädtopparna.
– Ibland tar vi några steg ut i naturen. Men oftast kollar vi bara på den.

När de tre yngre sheppardosaurierna kommer hem från förskola och skola, så märks det. De 114 kvadratmetrarna lever. Det blir mellis och Beyblade, legot kommer fram, ritbordets tänds och någon vill kolla i kikaren.
– Jag kör på klassikerna trial and error samt hot och muta och jag tycker att det är kul att vara förälder. Men det jag gör bäst som mamma är nog att jag visar dem att jag har intressen och att jag tillåter mig att grotta ner mig i dem. Jag lär mig nya saker och jag försöker smitta av mig med mitt vetenskapsintresse. Det är jag stolt över.

Vad är det med just dinosaurier som gör dem så spännande?

– Det är inte hitte-på. De har faktiskt funnits på riktigt, så de är coolare än Spindelmannen och drakar. Det är som en existentiell grej. Så här var det förr. Så här är det nu. Min dolda agenda är att föra in naturvetenskapen i barnböckerna. Planeten jorden är ett riktigt coolt ställe som vi ska vara rädda om.

NUVARANDE Hemma hos illustratören Sarah Sheppard
NÄSTA Välkommen på vernissage för utställningen ”On This Earth, A Shadow Falls” på Fotografiska