Enkelt men lyxigt i 30-talshuset

I ett vackert vitt hus från 30-talet, bara ett stenkast från Varbergs kallbadhus och den berömda sandstranden, bor Monica Kylén och hennes familj. Inte långt därfrån ligger fabriken där hennes företag L:a Bruket, Lilla Bruket, sedan några år tillverkar sina fantastiska tvålar och sköna oljor.Du har säkert sett dem i någon inredningsaffär, de ruffa, grova förpackningarna – med det allra läckraste innehåll. Man vill bara ha! Och så är det många som tänkt. Lilla Bruket har på bara några få år rönt fantastiska framgångar i Sverige och nu väntar utlandet.

Det hela började för fyra år sedan hemma i Varberg, dit familjen Kylén-Johansson hade flyttat flera år tidigare av två skäl: makens jobb – och surfing.

Monica Kylén, som tidigare varit dekoratör och butikskoordinator, hade sedan flytten börjat jobba som keramiker, och när hon 2009 planerade att ställa ut på Formex hade hon bland annat med några tvålkoppar i sortimentet. – Och jag ville ha tvål till dem, men inte vilken tvål som helst, utan egna tvålar. Det var jätteviktigt. Så jag tog reda på en kurs med tvåltillverkning.

Tvålkopparna fick fin respons på Formex-mässan – men största uppmärksamheten drog tvålarna. Och Monica bestämde sig för att sadla om och bli tvålmakare med egna företaget Lilla Bruket.– Jag tyckte det var så himla roligt och började tänka på ett koncept kring det. Jag gjorde ju tvålarna av fina oljor, ekologisk rapsolja, jojobaolja och sheasmör. Kanske kunde det också bli en skön kroppsolja? Sedan började vi titta på flytande tvål … och så var det igång.

I dag jobbar fem personer i Lilla Brukets fabrik, som ligger inhyst i Gunnebos gamla spikfabrik i ett industriområde i Varberg. Monica fick syn på den röda tegelbyggnaden med svarta stuprör när hon var ute och skulle titta på en annan lokal. Hon blev förtjust, fabriken skulle passa konceptet perfekt. Så hon tog kontakt med fastighetsägaren och undrade om hon inte kunde få hyra den.– När jag skapade Lilla Brukets produkter ville jag åt det lite ickeglamorösa. Tanken var att ha riktigt bra råvaror och snygga förpackningar. De ska vara kul att ställa fram. 

Konceptet blev en framgång och i dag har Monica gått från ett lugnt men ekonomiskt tufft liv som keramiker till ett framgångsrikt men pressat företagarliv. Hon jobbar jämt, säger hon, men har också sett till att ordna sitt liv efter det så att alla pusselbitarna ändå ska få plats.

Hemma i den vita villan har till exempel matbordet fått flytta ut på glasverandan – medan matsalen i stället blivit arbetsrum. Det finns det en tanke med:– Vi har arbetsrummet i anslutning till vardagsrummet, så när jag och min man jobbar på kvällar och helger håller vi varandra sällskap ändå. Ingen går undan. Jag jobbar jämt och både min man och son hjälper till med företaget. Vi lever med det här, hela familjen. 

Monica och hennes familj har bott i sitt hus i tio år vid det här laget. Det är en blandning mellan 20-tal och funkis, vitputsat och inte riktigt lika stort som det ser ut: ”140 kvadrat, men det är jättehögt i tak!”

– Först när vi flyttade till Varberg bodde vi ute på landet, i ett jättetufft 60-talsradhus. Men sedan blev det här till salu. Det ligger nära vattnet vid hamnen, bara 200 meter till stranden och kallbadhuset, vi föll för både 

läget och huset. 

– Huset var helt i original när vi köpte det, inget var gjort på 70 år. Det satt till och med kvar smutsiga originaltapeter.

Nu är väggarna i stället ljusmålade men mycket av originaldetaljerna finns kvar. Som de fina etsade glasdörrarna i hallen. – Vi har inrett med loppis och arvegods, gammalt och nytt. Personligt är jätteviktigt. Och mysfaktorn. Jag skulle gärna mörka ner det lite till. Jag gillar mycket mönster på textilier och sedan en bas på brunt, trä och skinn, naturmaterial. 

Men det finns också det som sticker ut. Som de färgglada Jimi Hendrix-tavlorna, ett canvas-tryck som Monica gillade så mycket att hon beställde två av samma, en stor och en liten (från kunstbutikken.dk). 

Femtonårige Kalles graffiti är också ett häftigt inslag i inredningen. – Vi har alltid tecknat och målat mycket tillsammans, jag uppmuntrade det, säger Monica och berättar hur det när sonen var mindre alltid stod en stor plastlåda med pennor och en hel låda med A4-papper framme vid tv:n. 

I dag har föräldrarna i stället ställt upp ett par stora plank, två gånger fyra meter, utanför huset. Där är det fritt fram att spreja.

Lite ovanligt intresse att uppmuntra kanske?

– Det är nog det men jag tänker att det måste ju komma något väldigt bra ut av det där. Graffiti är ett intresse som han haft sedan han var nio år.

Att våga välja det lite okonventionella och gå på lust och nyfikenhet, verkar helt enkelt vara Monica Kyléns väg – och det är också det som gjort henne så framgångsrik.– Jag har gått på det som verkar roligt. Det är inte alltid så förståndigt, men det är så viktigt. Jag får inte styrfart annars.

En annan drivkraft är att försöka se framåt, fundera på vad som på gång. 

– Jag vet att allt går i perioder och cykler, och det är spännande att börja söka vad som kommer sedan, säger hon.

– Sedan gillar jag handkraftiga grejer, det är skönt att få dra på sig blåstället. Just nu hinner jag inte med keramiken och det är otroligt frustrerande. När jag sitter och jobbar med lera kommer jag alltid på saker som jag vill göra, nya idéer till Lila Bruket till exempel.